Självskadare på rättpsyk

Trots att det numera går ganska lång tid mellan tillfällena, kan jag ibland köra fast i tankebanorna "Vad hade hänt om..." Oftast är jag glad och nöjd med det liv jag lever i dag, jag är stolt över att ha tagit mej så långt och viss om att ingenting kommer leda mej tillbaka. Självskador är ett avslutat kapitel i mitt liv, och när jag fick frågan på föreläsningen i Malmö om jag inte var orolig för att trilla tillbaka blev jag nästan svarslös. För mej är det liv jag lever nu så många gånger mer värdefullt än det jag under sju års tid levde på institution att det är svårt att beskriva det motstånd jag känner till destruktivitet. Ändå förstår jag att frågorna lyfts.

För det är faktiskt så att de allra flesta får återfall eller trampar snett under vägen tillbaka. Kanske hade jag oändlig tur, kanske är jag bara aningens mer målinriktad eller motiverad än andra eller kanske räckte det med mitt snedsteg några få månader efter min första uppsägning av sjukdomsidentiteten. För mej spelar det inte så stor roll. Jag är trygg i mej själv och förvissad om att jag inte kommer falla ner i avgrunden igen. Calle sa bara några månader innan han återinsjuknade i den hjänrtumör han drabbades av som 11-åring "Nu är risken att jag på nytt ska drabbas av cancer lika stor, eller liten, som att vem som helst annars ska göra det." Jag tänker lika dant - risken att jag ska bli sjuk igen känns inte större för mej än för en jämnårig som aldrig förut varit sjuk, men självklart finns den ändå. På samma sätt som Calle drabbades en andra gång kan det även hända mej, men det är ingenting jag oroar mej för.

Men så ibland vaknar tankarna och mardrömmarna, ibland fastnar jag i mentala spiraler jag inte riktigt kommer ur. "Vad hade hänt om..." I dag publicerar Corren två artiklar skriva av bland annat en mycket betydelsfull vän till mej, Sara. Hon läser till journalist och fick i uppdrag att tillsammans med några kursare skapa ett grävande reportage vilket de fullbordat med brilljans. Ämnet de valt är självskadare på rättspsyk och i fokus står dels min vän Elina, E, och dels Carin, även hon en tidigare medpatient till mej. Båda har vårdats vid rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall och båda är mycket kritiska, främst till det staff och belöningssystem som metodiskt tillämpas.

Som alltid blir jag arg och frustrerad när jag hör deras berättelser, och min ilska byggs på av märkliga kommentarer från de som ska veta och bestämma. Chefen för länspsykiatriskt centrum, Christina Karlsson, i Östergötland tycker visserligen det är beklagligt att allt fler tjejer skickas till rättpsyk, men säger;

"– Vi arbetar med frågan och försöker förändra det, men jag kan inte garantera att det kommer bli bättre för just de här patienterna."

Erik Söderberg som är överläkare på rättspsyk i Sundsvall ser inte något problem men att blanda tvångsvårdade patienter med brottslingar. Han bekräftar dessutom det jag och många redan visste - att minderåriga barn vårdas på rättpsyk, helt i strid mot FN's barnkonvention som Sverige var ett av de första länderna i världen att ratificiera.

Som en god fé i berättelsen finns tack och lov psykiatrisamordnaren Anders Printz som förvisso inte kan utlova några förändringar inom kort, men som ändå är mycket kritisk till straff och belöning. Dessutom har han personligen meddelat SHEDO att en utredning om självksadepatienter på rättpsyk kommer att påbörjas, det har vi hans ord på.

Jag kan inte bli annat än förundrad om imponerad av att både Carin och Elina faktiskt kommit levande ur behandlingen i Sundsvall. Sommaren 2006 remitterades jag till Vadstena Rättspsyk som, till skillnad från just Sundsvall, inte har någon som helst kunskap, kompetens eller erfarenhet av att vårda personer med självskadebeteende. Överläkaren i Linköping sa till mej att jag skulle stanna där "Tills du tagit ditt förnuft till fånga". Den meningen följer mej än i dag eftersom jag vet att jag aldrig funnit mitt förnuft innanför murarna i Vadstena. Det är anledningen till mina snurrande tankespiraler. Det är orsaken till mina återkommande frågor. Det är svaret på "Vad hade hänt om.." Jag hade blivit en Linna och aldrig kommit därirfrån. Det skrämmer livet ur mej.

Därför går idag all min respekt till de tjejer och killar som av olika anledningar hamnat på rättpsyk trots att de inte är dömda brottslingar. För att slippa onödiga kommentarer vill jag poängtera att ja, jag vet att det finns personer som blivit hjälpta av rättpsyk, det säger jag ingenting om. Det är bara inte relevant i den här diskussionen. Vi hade aldrig accepterat att behandla hjärntumörer på mag-tarmkliniker eller hjärtpatienter på öron-näsa-hals. Och vi hade absolut inte under några som helst omständigheter gått med på att skicka strokepatienter till rättpsyk, även om läkarna hävdat om den bästa vården bedrevs där. Det är inte acceptabelt, det är inte etiskt. Därför är jag kritisk.

// Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Rättspsyk, Självskadebeteende, Etik, Självdestruktivitet, Historia, Minnen, Journalistik