Stresskappan av

Det här har varit en lugn och välbehövd helg utan några egentliga 'happenings', utan bara stillhet, avkoppling och själslig värme. Trots att jag är höstälskare så påverkas självklart även jag av att mörkret sänker sej tidigt över staden och jag behöver ransonera med krafterna för att få dem att räcka till. Tack och lov har jag blivit riktigt bra på det under de sista åren, jag vet när min kropp behöver vila och jag tillåter mej själv att lägga i bromsen och ta en paus.

I fredags lämnade vi in bilen på verkstaden och efter en snabbkaffe på favoritfiket ägnade jag och sambon dagen åt lägenheten och husdjuren. Vi lagade god mat som vi åt framför teven och jag drog av mej stresskappan och lämnade prestationskraven utanför dörren. När verkstaden ringde trettio minuter före stängningsdags bestämde vi oss för att låta bilen stå över helgen, ingen av oss var speciellt sugen på att behöva stressa iväg för att hämta upp bilen. Resten av helgen har gått i samma lugna med ändå produktiva tempo.

Jag har bakat fyra limpor bröd i min fantastiska Elektrolux assistent. Jag trodde väl aldrig att en 22-årspresent skulle kunna göra så mycket nytta, men den sliter hårt och ger oss möjligheten att äta billigt och fantastiskt gott bröd så gott som dagligen, utan att mina myalgiaxlar behöver knåda en tung jäsdeg. Sambon har storstädat hela lägenheten, golven är moppade och sängkläderna utbytta. Celia har fått en ren fäll i sin koja och alla hennes tasshanddukar är rentvättade. Jag har ordnat till det sista i våra köksskåp så att djurens alla mediciner, papper, kammar och matbyttor inte lägnre ligger huller om buller utan snyggt och prydligt på rätt hyllor. Sambon har klippt Celia med den trimmer jag köpte för längesedan, och plötsligt sparade vi in fem hundra kronor på en tid hos hundtrimmet.

Kanske är det inte så att jag jobbar bäst under press, kanske är det här makliga tempot som jag själv får bestämma mitt bästa? Jag har läst lite geriatrik men framför allt håller jag på och begraver mej i Armando R. Favazza's bok om självskadande beteende,"Bodies Under Siege". Det är väldigt intressant, om än ibland en smula frustrerande, att läsa om självskadebeteende ur andra perspektiv än det jag själv är van vid. Arbetet med föreningen går framåt och jag känner mej just nu som en kulspruta av idéer och organisering. Men det är roligt, och då är allt gott. Jag njuter av det jag gör och önskar bara att jag hade mer tid och mer kraft. För jag lever och det är det enda jag vill.

// Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Bodies Under Siege, Självskadebeteende, Helg, Favazza, Stillhet