Bitter och trött

Just nu är jag bara så sinnessjukt trött att jag knappt vet hur jag håller kroppen upprätt längre. Klockan ringer kvart i eller kvart över fem och som en zombie bokstavligen talat rullar jag ur sängen och stapplar in i badrummet efter jag har slagit på kaffebryggaren som jag förhoppningsvis laddat kvällen innan. Tre minuter smink, trettio sekunder hår och en stor kopp kaffe senare traskar jag ut i beckmörkret för att småspringa till halvsexbussen i strilande regn.

Tjugo minuter står jag och huttrar och fryser på perrongen i Lund i väntan på tåget och dricker en snordyr kaffe från Pressbyrån som, Gud välsigne, har öppnat när jag anländer. När tåget stannar i en annan stad tar jag en powerewalk på okända, kolsvarta gator till äldreboendet jag huserar på under tre veckor.

Jag tycker om vården, jag tycker om utvecklig, lärsituationer och inspiration. Jag menar inte alls att jag är färdiglärd eller att äldrevården är sämre än andra vårdformer, alls inte. Jag menar bara att det kryper under skinnet på mej när undersköterskorna ber att jag ska få gå mer med sjuksköterskan eftersom "Vi kan inte lära Innie något, hon kan redan mer än vi gör" och bara får ett "Så var inte tanken" tillbaka. Jag blir tokig av att den första timmen på jobbet ägnas åt kaffedrickande med personalen medans de boende ligger och väntar på oss (Varför ligger jag inte i min säng? Varför läser jag inte morgontidningen för 'Greta'? Varför pluggar jag inte till tentan?). Jag blir obeskrivnligt frustrerad över blöjbyten, matning och bäddning som görs på rutin utan intresse att stanna en minut längre är nödvändigt. Jag blir regelrätt förbannad på tre timmars daglig siesta då personalen läser fåniga sms, gör inbakade flätor och snackar skit.

Så ja, jag är lite bitter just nu. Jag har i genomsnitt fyra vakna timmar efter det att jag kommit hem från praktiken, ibland fem. Klockan nio måste jag göra mej i ordning och halv tio måste jag ligga i sängen för att orka upp när klockan ringer. På lördag har jag tenta i socialpsykologi och jag har ännu bara orkat plugga på praktiken (vilket ju visserligen inneburit en del timmar...) Varje dag går nästan tre timmar bort till resande och jag är konstant illamående av trötthet. Att jag, dessutom, läser den sista delkursen i patofysiologi parallellt med praktiken är ju ett rent skämt. Lätta ämnen som onkologi (cancer) och palliativ vård (vård i livets slutskede) ska avhandlas, som av förklarliga skäl är känslomässigt laddade för min del.

Jag förstår inte hur jag ska få ihop min tid. Jag försöker verkligen tänka ljust, jag försöker vara positiv, glad, trevlig och engagerad men det enda jag gör är att räkna timmar. Jag skäms för min trötthet och min motivationsförlust, men den här praktiken suger så mycket kraft och TID - resurser jag kunde ägna åt något bättre.

// Innie