Jag har en dragning till böcker, allra helst självbiografier, om starka människoöden. I min bokhylla har jag en egen avdelning för självupplevda berättelser där religiösa sekter och alkoholistbarn trängs med hustrumisshandel och sexuella övergrepp. Tydligast av alla teman är dock självskadebeteende eller ätstörningar, de böckerna står på rad i hyllan och fungerar också på något vis som minnespelare i min egen historia.
Under min sjukdomstid var jag som en dammsugare över böcker som på något sätt behandlade de tillstånden jag själv var drabbad av. Trots att jag i långa perioder knappt orkade koncentrera mej på texten på mjölkpaketen plöjde jag alla självbiografier så snart det kom ut i bokhandeln. Böckerna blev min bekräftelse på att jag inte var ensam i min galenskap, jag hittade själsfränder i människor jag aldrig träffat men ändå trodde mej veta allt om - jag hade ju läst deras böcker.
Tyvärr läste jag inte enbart för att finna jämlikar i mitt tänkande utan även för att hitta inspiration till mitt destruktiva liv. Vissa av böckerna var rena instruktionsmanualerna i självsvält med åtskilliga sidor av kaloriinehåll och förbränningstips. Andra flödade av inspiration till nya självskadehandlingar eller knep för att lura sjukvårdspersonal. Kort sagt var merparten av dessa böcker fullständigt katastrofala för mej att läsa där och då, men det enda jag såg var en möjlighet till att förkovra mej i det enda jag kunde (sjukdomen) och en chans att finna känslomässig förståelse.
Det intressanta i det hela är att jag är helt övertygad om att författarna haft goda intentioner med sina böcker. Jag är säker på att de skrivit böckerna för att andra drabbade ska känna igen sej och känna sej mindre ensamma och kanske för att öka förståelsen för sjukdomarna. Varför blev det då så fel? Vad är det som gör att inte ens de som själva varit drabbade kan skriva om problematiken på ett bra och konstruktivt sätt. Några har lyckats men de är få och unika. Vad är det som gör att man glömmer så fort, eller är det helt enkelt så att man inte anstränger sej?
Vi jobbar hårt på forumet för att hålla stämningen varm och tillåtande, samtidigt som vi redigerar bort detaljer om självskador och annat som kan trigga. Jag tvivlar på att jag, när jag själv var som sjukast, hade klarat av att hålla mej på den nivån som våra användare gör och jag blir varm i hjärtat när jag ser deras kamp. När man lever mitt i sjukdomen är detaljerade beskrivningar bara vardag och man inser inte alltid hur mycket man kan påverka andra. Men så här i efterhand, visst borde man förstå?
Jag vill skriva. Jag drömmer om att skriva. Jag skriver här i bloggen och jag skriver sånt som bara datorn får ta del av. Skrivandet är min reservandning men jag tvivlar redan på det jag skriver. Jag vill berätta och beskriva, förmedla känslor, kunskap och förståelse, men hur gör man det utan att samtidigt rasera? Vad vill man läsa när man fortfarande är sjuk, och vad bör man läsa för att inte hamna där? Vad ska man läsa för att förstå och hur ska man skriva för att nå dit? Det enda jag vill är att aldrig, aldrig hamna i hyllan tillsammans med manualen för anorexi och inspirationsboken i självskadehandlingar.
// Innie
12 kommentarer:
Hej fina!
Känner igen det där med hur det var när man var sjuk, man sög åt sig av allt som en svamp...men jag kan tyvärr inte hålla med om att böckerna du skrev inte triggade mig...jag tycker i ärlighetens namn att det inte finns en enda författare som lyckats skriva utan att trigga. Hoppas dock på att det jommer en sådan snart, kanske blir det du!
*kramar*
Jag gjorde precis likadant när jag var sjuk: Samlade på mig alla böcker jag kunde komma åt som handlade om självskadebeteende, ju mer detaljerat de beskrev handlingarna desto bättre. På ett sätt hjälpte de mig att förstå att jag inte var så ensam som jag trodde, samtidigt som de drog ner mig alltmer och gjorde det svårt att släppa det sjuka. Det handlar ju så mycket om att känna igen sig. Men det behöver inte betyda att man känner igen sig i enbart det destruktiva eller sjuka. Det kan lika mycket handla om känslor, tankar eller helt enkelt om sättet hur man upplever världen. Utan att man ger någon destruktiv inspiration alls.
Din blogg är faktiskt det bästa exemplet på det: När jag hittade den för ganska exakt två år sedan ;) var jag fortfarande mitt i det sjuka. Trots att jag aldrig hittade några konkreta beskrivingar om självskadebeteende eller ätstörningar fastnade jag - eftersom jag kände igen mig i ditt sätt att känna och tänka. Och det hjälpte faktiskt minst lika mycket mot känslorna av ensamhet och utanförskap som alla "instruktionsböcker" jag hade läst, förmodligen mer än så.
Fortsätt blogga precis som du har gjort, Innie, och tvivla inte på det du skriver. Du gör nog större skillnad än du själv tror.
När det handlar om skrivandet i allmänhet så tycker jag väldigt mycket om texter som är lite "abstrakta", där man läser lika mycket mellan raderna som i de skrivna orden. Det blir kanske till och med enklare att känna igen sig när man får läsa om HUR någonting upplevs istället för VAD som upplevs. Liksom man kan fastna mer för en expressionistisk målning än en fotografi.
På så sätt kan man kanske komma bort från alla deltaljer och ändå förmedlar förståelse.
Sanna: Tack snälla du för fina och kloka ord!
Jag tror tyvärr att det är omöjligt att skriva om självskadebeteende och ätstörningar utan att NÅGON blir triggad. Själv kunde jag bli triggad bara man nämnde ordet "skada" liksom.
kram
Wera: Jag tror tyvärr också det är så, men då är nästa fråga - är det bättre att inte skriva om det alls? Det känns ju om möjligt än mer kontraproduktivt, att dölja problemen och försöka tiga ihjäl dem. Eller är det bättre att _försöka_ skriva konstruktivt och ta smällen att vissa ändå bli triggade?
jag känner verkligen igen det där, läsandet av biografier, är och var likadan! men samtidigt, jag känner igen det där, det enorma suget, beorndet av att en dag få skriva, berätta, hjälpa andra, med sin historia, men använda den på ett br aoch konstruktivt sätt, med fokus på det bra, det friska... en dag så innie, då vet jag, då finns din bok där och den kommer hjälpa många!! kramar jennifer
Jag tror att vill man hitta triggers så hittar man triggers.. Och alla triggas ju av olika saker. Jag har läst Sofias bok i två omgångar, första omgången ville jag hitta triggers och visst hittade jag dom (även om dom var ovanligt få) andra gången läste jag mer ur ett "försöka förstå" perspektiv och visst hittade jag massa klarheter och inspirerande konstruktiva saker.
I det här inlägget triggade (fast det låter mycket mer positivt att säga inspirerade) du mig att läsa den andra boken du länkade, och det kan ju bli både konstruktivt eller destruktivt, men det måste ju jag som läsare ta ansvar för. Tycker jag. Man kan inte skydda sårbara människor från allt som finns. Det går inte. Då måste man som du säger tiga ihjäl problemen och nä det brukar väl inte fungera?
För mig är det du skriver här en ispiration till det konstruktiva. Ibland när jag känner att allt är som hopplöst och jag är värdelös och allt så går jag in och läser, bakifrån och fram, och påminns om att det går. Det går att ta sig vidare. Även om det känns hopplöst så är det inte hopplöst.
Rent egoistiskt önskar jag att du skrev mer för det ger mig så mycket. Och jag önskar du vågade lita på din förmåga att göra det kostruktivt. För den har du!
Hannitan: Tack för dina långa kommentar, du gör mej alltid så glad med dina kloka ord! Jag tänker på det du skrev sist, att du önskar att jag skrev mer - jag hade gärna skrivit mer, men jag känner ibland att jag kör fast i samma spår. Jag blir rädd för att skriva för det känns som jag bara upprepar mej - vad skulle DU (och andra oxå, så klart) vilja läsa? Vad är det du hoppas på när du loggar in här?
Det jag hoppas på är välskrivna texter som väcker eftertanke och skapar debatt, blandat med lättsamma inslag som lämnar ett leende på läpparna ;)
Spontantankar om "teman":
* Psykiatrin och utvecklingen där
* Historier från vardagen, lättsamma som allvarliga
* Nya tankesätt, i vardagen men också såklart utifrån ett patient och sjuksköterskeperspektiv och numera också som föreningsaktiv!
* Om kristemdomen
Just nu när jag satt och skrev ner det där kom jag och tänka på den nya LPT lagen! Jag såg någon informationslapp på psyk och tänkte att jag nog kommer få se om den i en hel del bloggar, men insåg just att jag inte sett det någonstans, om jag inte missat det totalt..
Precis det du skriver går jag också och grubblar mycket på för tillfället. Många människor som har varit med om något starkt eller har gått igenom en sjukdom känner ett behov för att uttrycka det. Men det är OK att skriva om sexuella övergrepp, om hustrumisshandel, om cancer, om psykoser ... Ingen blir "kultfigur" (för mig ett negativt klingande ord i sammanhanget) efter att ha skrivit en bok om diabetes, så som jag och ffa Berny har blivit för våra böcker. Inte heller blir en författare till en bok om cancer anklagad för att ha beskrivit sin sjukdom så ingående att det skadat folk. Tvärtom - det får folk att förstå allvaret i sjukdomen. Jag tycker det är väldigt jobbigt att tvingas undanhålla information för läsare, eftersom jag då faktiskt tummar på sanningen. Jag ger dem inte alla fakta, och hur ska de då kunna förstå?
Jag tror det är viktigt med böcker. Som sagt, hur ska folk annars förstå hur sjukdomarna fungerar? Och jag tror att varje individ NÅGONSTANS måste ta ett ansvar för sig själv. Det kommer alltid att finnas saker som triggar och man måste lära sig hantera det. Annars fixar man aldrig att leva i världen så som den ser ut i verkligheten! Sedan behöver man som författare förstås inte romantisera självdestruktivt leverna eller ge ut onödig information om självskador. Så tänker jag ...
Vill passa på att skirva igen till dig att du skriver otroligt bra och du om någon har precis rätt fokus, på det friska även om man blickar tillbaks på det sjuka gör du det med ett avstånd som känns!
När det gäller alla dessa böcker, självbiografier tror jag som ngn tidigare skrivit att någon kommer alltid bli triggad, en del triggas av vetskapen om att ngn annan har en likadan sjukdomsbild så det kan man nog aldrig komma från, det viktiga är nog att vara sann mot sig själv när man skriver, varför skriver du din bok och vad vill du förmedla?
Hoppas du får en bra dag och att du påminner dig själv om hur grymt stark du är och vilket jobb du gör med att betyda mkt för alla runtomkring som kämpar och jag hoppas du samtidigt hjälper dig själv!
kram
anne
Vi triggas alla av olika saker, jag tror att det är möjligt at skriva en bok om självdetruktivitet och äs utan att trigga någon. Även om målet är att boken/texten ska vara konstruktiv. Jag älskar också böcker, gärna de som handlar om det jag också gått igenom. Dock var det inte så lyckat alla gånger. En bit in i zebraflickan (som du nämde) och jag skadade mig på ett nytt mycket värre sätt och åkte min första tur med ambulans. Jag tycker det är en jätebra bok och jag vet att det inte var sofias tanke - men jag tror att när man är känslig så triggas man bara av vetskapen av att veta att någon mått sämre än man själv gör. Man vill om inte annat vara bäst på att må sämst. Lycka till med skrivandet!
Skicka en kommentar