Historien kontra identitet och livssyn

På forumet har det nyligen startat upp en diskussion om hur ens historia påverkar ens identitet och livssyn. Jag följer den med intresse och hoppas på flera infallsvinklar och tankesätt. Själv är jag övertygad om att min historia har hjälpt mej att bli den jag är idag, och jag tror faktiskt inte jag hade kunnat komma hit på något annat sätt.

Det är svårt att sätta ett "före-" och ett "efter"datum på sjukdomen och de snedvridna tankarna men jag minns ändå hur jag var som tolvåring, innan anorexitankarna slagit rot i mej. Jag var aldrig tillräcklig. Aldrig tillräckligt söt, tillräckligt bra, tillräckligt smart, tillräckligt duktig, tillräckligt synlig, tillräckligt bråkig, tillräckligt cool... listan tog aldrig slut. Jag levde på att le och vara snäll men kände aldrig att jag riktigt räckte till. Sen kom mörkret och tog allt mer av mitt liv i anspråk. De första fem åren kunde jag fortfarande tygla det och lyckades jonglera med skolan, familjen och fasaden i enda handen och självhatet, svälten och skadorna i andra handen, men ingenting vara för evigt. När jag fyllt arton snubblade jag på mina egna fötter och tappade alla bollarna och landande på den slutna psykiatriska vuxenavdelningen. Resten är historia.

Jag vågar nog säga att om mörkret inte kommit när det gjorde hade jag med all säkerhet fortsatt leva för andra. Jag hade garanterat fortsatt försöka uppfylla andras krav och tids nog hade jag brakat in i en vägg ändå; ingen kan leva ett helt liv på andras villkor. Min sjukdomstid har tvingat mej stå upp för mej själv i jakten på vård och hjälp, i strävan efter etiskt bemötande och i de ständiga striderna med mej själv. Jag tror att samtidigt som jag sakta kvävde mina små djävlar och demoner också lärde mej att bejaka mej själv och mina egna viljor, förmågor och resurser. Jag insåg vikten av att hjälpa sej själv innan man kan hjälpa någon annan och tvingades erfara den bittra smaken av att rädda sitt eget skepp istället för att paddla åt någon annan. Trots att sjukdomen på många sätt bröt ner mej gav den mej också en chans att bygga upp mej på nytt. Aningen starkare, aningen tryggare, aningen modigare och med oändligt mycket vidare insikt än tidigare.

Jag har lärt mej tacksamhet. Jag har lärt mej att inte ta livet för givet utan se det som den gåva det är. Jag har lärt mej att leva här och nu. Jag har lärt mej att själv lösa mina problem och inte vänta mej räddning utifrån. Jag har lärt mej att kämpa för det jag vill ha och att lämna det mindre viktiga åt sidan. Jag har lärt mej ransonera med mina resurser. Jag har lärt mej lyhördhet och samspel. Jag har lärt mej att leva.

Tolka mej nu inte fel - det här är inte en uppmaning till att börja skada eller svälta sej. Det är i sanning ingen bra väg till lycka. Det var inte sjukdomen i sej som gjorde mej till den jag är utan vägen UT ur den. Det var inte svälten eller skadorna som gjorde mej stark utan min förmåga att stå emot dem. Det var inte inläggningarna eller den allt för frikostiga medicineringen som gav mej insikt i livet utan striden mot sjukhuset och tabletterna. Sjukdomen har verkligen inget egenvärde och hade inte givit mej någonting alls om jag inte kunnat vända det till något konstruktivt. Om det hade varit möjligt hade jag självkart velat komma dit jag är idag utan alla traumatiska och nedbrytade upplevelser! Men i valet mellan att inte ha vunnit dem alls och att ha gjort det på en slitsam och kämpig väg vet jag vilket jag föredrar. Och tur är väl det, historien kan jag inte förändra - bara min upplevelse av den.

Hur ser du på din historia? Hur påverkar den vem du är i dag och vad har den tillfört, positivt eller negativt?

// Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Historia, Psykiatri, Identitet, Livssyn, Livslust, Hopp