För några veckor sedan gick min kära mormor bort, bara några månader före sin nittioårsdag och igår var det tid för begravning. Trots att det ösregnat i flera dagar här i Skåne höll regnet uppe hela dagen och solen vågade sej med fram och fick lönnens höstlöv att explodera i gulröda färgkaskader. Så vackert, så enkelt, så nära. Den närmaste släkten, underbara blommor, dottersonen vid pianot och höstäpplen på kistan. Så mormor.
Jag är verkligen inte bra på det här med döden. När Calle dog den första maj 2006 raserades hela min värld och mitt perspektiv på döden försvrängdes totalt. 24 år ung tvingades han lämna vård värd när hjärntumören segrade en andra gång. Vi var över hundra personer som tagit oss från städer i hela landet för att närvara på hans begravning och tårarna tog aldrig slut. I nästan två timmar satt jag där inne och jag trodde aldrig jag skulle komma därifrån. Blomsterkransar från gymnasieklassen, ungdomsgruppen i kyrkan och vännerna på läkarprogrammet. Döden var så orättvis. Jag har inte varit på något begravning sen dess och har ibland svårt för själaringningen i högmässan på söndagarna. Jag tycker helt enkelt inte om begravningar.
Därför var det med en ganska stor portion nervositet som jag, syster och sambon körde iväg till det sista avskedet av mormor igår. Någonstans visste jag ändå att det här var annorlunda. Mormor fick ett långt och bra liv. Hon fick avsluta det i sitt eget hem och var klar hela resan igenom. Döden är en förlängning av livet och den kan inte sägas vara annat än naturlig vid hennes ålder. När jag väl satt där i kapellet tänkte jag mycket och länge på den blogg Sofia skrev för några dagar sedan om att Möta döden med mod. Jag mindes inte speciellt mycket mer av inlägget än just de orden, och de upprepade jag för mej själv gång efter gång. Möt döden med mod.
Jag tror att min syn på döden fick lite upprättelse i kapellet igår. Sorgen fanns där självklart och tårarna rann, men ändå kunde en känsla av ro stundtals infinna sej. Mormor har gjort sitt, hon har vandrat klart och möts nu av Gud (och av morfar!). Jag tror egentligen inte man borde traumatisera döden så som vi gör i Skandinavien, den är oifrånkomlig och det enda som drabbar dej oavsett samhällsklass, inkomst, utbildning, kön, sexualitet eller religion. Det sägs ju att det enda vi med säkerhet vet är att vi alla ska dö. Låt oss sörja när vi behöver, men låt oss också glädjas över de goda åren. Jag tror de skygglappar vi sätter för våra egna och våra barns ögon ibland skadar mer än de skyddar; om vi möter döden med tror jag vi har lättare för att möta livet med den glädje det förtjänar.
// Innie
Tack Sofia, för ovärderlig tankehjälp, och älskade mormor - sov gott och vila i frid!
Läs även andra bloggares åsikter om Död, Liv, Begravning, Sorg
10 kommentarer:
Vil bare si kondolere med mormoren din. Mistet selv min morfar i januar i år, ei uke etter 90årsdagen hans..
Så vil jeg si at jeg synes det var et fint innlegg dette. :)
Önskar också bara si kondolera med mormoren din.
"Ty eftersom döden kom genom en människa kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa (Jesus Kristus"). 1 Kor 15:21
Döden är alltid sorglig, den är ju så definitiv. Avsked är sorgligt och skrämmande, och jag tror man måste få känna det. Min mormor dog för några år sedan, och det var sorgligt. Mormor har ju alltid funnits! Men precis som du skriver är det en stor skillnad på en ung människas död och en gammal. Någonstans inom en finns ändå den rofyllda känslan av att en gammal människas död är en del av livets cirkel. Men en ung människas död är mot naturen och sätter ett permanent jack i sin omgivning. Det läker, men ärret finns nog alltid kvar som påminnelse.
Ta hand om dig, Innie!
jösses, jag hade ingen aning om att din mormor dött...! Jag beklagar. Kram Linda
Jag är ledsen att du förlorat din mormor, fina, och för andra svåra minnen begravningen väcker.
Döden är svår, och du har rätt i att vi inte gör det lättare i vår kultur. Vi skyggar för den och skräms av den istället för att se den som ett naturligt, om än sorgligt, avslut på livet. Jag tror som du, att om vi är öppnare med den och med sorgen som den för med sig, så kansk det skulle vara lättare att möta dödenoch därför också livet.
Döden är inget roligt. Jag önskar så ofta att min morfar fortfarande fanns kvar här. Han dog för 8,5 år sedan i cancer. Tänk om har inte hade fått den där cancern då kanske han hade levt idag.
Jag är ledsen för din skull. Livet är hårt!
Vila i frid mormor.
<3
Josefin
jag har inga ord, men jag har mängder av kramar till dig! jag tyckte det var ett väldigt fint inlägg.
Beklagar din sorg men glad för din skull att du verkar fått ett fint avsked på begravningen!
Döden är svår och tung men man får försöka tänka att livet går vidare på ngt kosntigt sätt även om det känns som det aldrig kan det så gör det ju det i alla fall och kanske var det en slags befrielse för din mormor då hon levt ett långt liv?
Var rädd om dig och möt sorgen, stäng den inte inne!
kram
Anne
Fint inlägg!
Här är ett citat från en krönika jag skrev nyligen:
"För djupast sett är din relation till döden inget annat än en spegelbild av din relation till livet; till dig själv här och nu. Psykologiskt sett möter du döden varje dag. De känslor du möter när någon du älskar dör, är samma känslor som du lever med varje dag. Du behöver öppna dig för dem. Du behöver ge dem utrymme och acceptans. För att må bra, sova gott och vakna utvilad. Döden kan komma dig till hjälp med det, om du välkomnar den."
Själv kom jag i kontakt med en skön sorg när min älskade mormor dog för några år sedan, 96 år gammal. Precis som din mormor fick hon dö hemma och förblev klar under hela resan.
Kram
Svante
Skicka en kommentar