Patient Empowerment, är det ett begrepp som låter välbekant? Det borde det verkligen vara eftersom det är ett av de starkaste redskapen sjukvården har för att nå framgångsrik behandling av sina patienter. Ändå hade jag aldrig hört talas om det, och tyvärr knappt heller sett det i praktiken, förrän jag började förbereda min kurs i Patienundervisning som jag ska påbörja om några veckor.
"Patient Empowerment är främst ett förhållningssätt hos sjukvårdspersonal och avser att ge patienten "råg i ryggen" i dennes möte med vårdspersonalen när det gäller synen på den egna hälsan. Ett sådant förhållningssätt, om det används som en genomtänkt vårdfilosofi, gör patientorienteringen tydligare och hela patientperspektivet påverkas eftersom patienten ges en helt annan status i vårdsituationen. Patienten förväntas att i samverkan med vårdpersonalen få möjlighet att vara med och bestämma om sin egen vård och kunna utnyttja sin egna hälsoresurser i samverkan med den profoessionella medicinska behandlingen och omvårdnaden. Man tänker sig att om patientens föreställnng och kunskap om sin hälsa beaktas i vårdsituationen och om personalen fokuserar hälsa i lika mån som sjukdom förstärks patientens förmåga till egenvård och läkning."
Enkelt sätt skulle man kunna sammanfatta begreppet som att ju mer inflytande patienten har i sin egen vård, desto större är chansen till följsamhet i behandlingen, det vill säga att patienten faktiskt fullföljer den behandling hon påbörjat. Det låter ju egentligen som en självklarthet - att patientens resurser tillvaratas och att man aldrig någonsin ska tvinga en människa till behandling, men tyvärr ser verkligheten inte alltid ut så. Författarna i läroboken skriver om tankens kraft, att få personer kan bli hjälpta eller botade av en behandling de inte tror på eller kan lita på en behandlare de inte respekteras av eller får förtroende för. Som patient är du i ett ojämförligt underläge, men ingen kan ta ifrån patienten kännedomen om sin egen kropp och sina egna förmågor, där står sej sjukvården slätt.
Dessutom pratar författarna sej varma om det de kallar patientledda utbildningsdagar. Att öka förståelsen åt båda hållen och låta sjukvårdspersonal ta del av patientperspektivet beskrivs som mycket värdefullt, vilket jag bara kan hålla med om. Ändå är det knäpptyst både i media och forskningssammanhang.
Jag har googlat på patient empowerment och patientledda utbildningsdagar men i princip inte hittat något matnyttigt alls. Jag letar referenser och uppsatser men utbudet är än så länge skralt. Det tycks mej som att sjukvården inte riktigt vågar släppa fram denna enorma kunskapskälla som patienterna innebär. Kanske är det en skrämmande tanke, vad som skulle kunna ske om patienten inte längre var underlägsen och sjuksköterskan dominant, för vems kunskap ska då råda?
Jag ser det som att patienten, så långt som det någonsin är möjligt, bör vara delaktig i alla beslut rörande sin egen vård. Lagmässigt är det ju sedan länge genomklubbat, sen den nya Hälso- och sjukvårdslagen trädde i kraft har patientperspektivet stärkts avsevärt, men fortfarande handlar det mest om juridiska och formella frågor. I praktiken, på vårdcentralen, på avdelningen eller öppenvårdskliniken, är patienten fortfarande i beroendesituation utan möjlighet till egentlig inverkan. Även i lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) finns paragrafer som slår fast att patientinflytandet ska kvarstå så långt som möjligt, och att beslut ska fattas i samråd med patienten, men jag måste erkänna att jag sällan sett röken av det samrådet.
I stället för att omyndigförklara patienten, ta till vara på hennes resurser. I stället för att slå fast en medicinering eller behandling som den enda möjliga, lyft alternativen till diskussion. Egentligen handlar det inte så mycket om att de facto låta patienten bestämma den exakta behandlingen (det är ju fortfarande läkaren/sjukgymnasten/sjuksköterskan som har den vetenskapliga kunskapen!) som att ge patientenen en känsla av att han eller hon fortfarande har kontroll över sitt liv och sin kropp. Sjukdom är för de allra flesta mycket traumatiskt och många av de undersökningar som görs inom somatiken kan upplevas både smärtfulla och kränkande. Jag tror att den upplevda skillnaden skulle bli märkbart mer positiv, om patienten själv fått vara med i beslutet.
Och till sist - hur många är vi inte här som vårdats på en psykiatrisk avdelning, fått order tilldelade oss från läkare vi aldrig ens träffat som vi sedan förväntas följa. "Doktor XXX säger att du ska ta den här medicinen/ska sluta med den här medicinen/ska påbörja den här behandlingen/ska skrivas ut i dag/inte får gå ut själv/ska ha extravak/måste äta full portion/måste börja med näringsdrycker/jag ska sätta dropp på dej nu/inte får ta emot telfonsamtal..." Listan är för egen del oändlig. Min vilja att följa doktor XXX behandling och order var ungefär noll eftersom jag aldrig någosin tillfrågades. Det var min fysiska kropp de behandlade, det var mina hundra och åter hundratals sidor journaltext de behandlade, det var mina diagnoser de behandlade, men aldrig någonsin mej.
Patient Empowerment. Lägg det på minnet, en dag kommer det vara ett begrepp vi alla känner till.
// Innie
Citatet är hämtat ur boken"Patientundervisning" av Klang Söderkvist, kapitlet är skrivet av Björvell.
Läs även andra bloggares åsikter om Patient empowerment, Psykiatri, LPT, HSL
9 kommentarer:
Det här är verkligen något som sjukhusen borde tillämpa! Tänk vad mycket bättre man mår när det verkligen är någon som tror på en och ger en styrka att orka kämpa för egn maskin! Grymt bra text!
Kram
Detta borde vara en ren självklarhet, men tyvärr är det inte det. Sen är det klart att i vissa lägen är patienten inte kapabel att överhuvudtaget vara med och arbeta med då är det super viktigt att man får en ny chans igen (förstår du hur jag menar?) Mycket bra inlägg iallafall!
Väldigt bra inlägg!
Vården är verkligen en konstig plats. Det finns goda tankar och ideer. Men inte används de i praktiken!? I vilket annat sammanhang ser man något liknande, jag kommer inte på något...
Jag har faktiskt sett ett anslag om det där på bup öv men aldrig reflekterat eller orkat läsa det..
gaah, gud vad jag känner igen det där med "Doktor XXX säger att du ska..." Så himla tröttsamt!
jättebra inlägg!
Välskrivet inlägg. Patient empowerment kan man väl prata om i samtalsterapi, men som regel ser jag inte att detta inom en snar framtid kommer att vara aktuellt i i kontakter med till exempel psykläkare. Det är ju ett allämnt känt faktum att de är för få till antalet för att ens ha tid att träffa alla patienter, och än mindre kan man då börja tala om patient empowerement. Jag tycker att det låter jättebra i sak, men det kommer dröja länge innan det här blir aktuellt inom psyk. Dessutom ser jag inte att det ska kunna fungera vid inläggning på avdelning, utom möjligen vid utskrivning, men initialt sett och under en större delen av inläggningen är man inte tillräckligt skarp i hjärnan för att bekymra sig över patient Empowerment. Man är för sjuk. I det längre perspektivet, ja- och i öppenpsyk, men inte vid inläggning.
Psykbryt: Jag måste nog tyvärr hålla med dej i dina farhågor, att det kan ta sin lilla tid innan patient empowerment tillämpas regelbundet i psykiatrin.
Däremot undrar jag lite hur du menar med att det inte skulle fungera vid inläggningar - jag tror tvärt emot att det skulle kunna bli väldigt bra! Allting beror ju på vad man lägger i ordet, för visserligen är kanske inte alla patineter inom psykiatrin kapabla att fatta stora beslut kring sin egen vård, men det finns fortfarande mycket kvar att önska. Psykiatrin vilan fortfarande allt för mycket på maktfunktioner där vården tar sej allt för stora rättigheter. Jag tror exempelvis att många, trots svår sjukdom, är kapabla att vara delaktiga i vilken mat de ska äta, om de vill borsta tänderna före eller efter frukost och om de vill gå och lägga sej åtta eller nio på kvällen. Jag menar att det är de små valen som faktiskt ger en känsla av frihet och självbestämmande som är de viktiga. Genom att frånta patienten ALL rätt till medbestämmande omydigförklarar man också den samma, och raserar all möjlighet till samarbete. En patient, oavsett diagnos, kan inte tvingas till friskhet, det måste ske i samförstånd. Då tror jag att de små detaljerna är viktiga. You know, varje världsomsegling börjar med att man knyter skorna ;-)
Svar till Innie: Du har helt rätt i att det finns ett problem med maktstrukturer inom psykiatrin, men här ser jag frågan om personalbristen som den största boven. Tyvärr innebär detta att de individuella behoven hos patienter inte kan tillgodogöras i den utsträckning som är önskvärd (framför allt vid inläggning på avdelning), och jag tror att bemanningen är en förutsättning för att det ska vara aktuellt att prata om P.E. Det går hand i hand.
Den största anledningen till att avdelningar inom psyk har fasta rutiner som sovtider/mattider/etc är ju för att personalen inte har tid att ta sig an med patienter på individuella basis, förutom en och annan pratstund med kontaktpersonen lite då och då och 10 min med läkaren varannan vecka (om man har tur). Bristen på bemanning tror jag innebär en stress och föder hos viss personal en rätt cynisk inställning mot patienter.
Personalens kompetens är ju naturligtvis också en viktig del, och i ett utbildningsperspektiv vore det väl utmärkt om P.E kunde diskuteras i större utsträckning som ett alternativ. Men som metod som kanske den bara passar vissa patienter. Jag är helt med på tänket kring PE, men för många svårt sjuka är de fasta rutinerna på avdelningen också en trygghet. De är för sjuka för att själva klara av att sköta rutiner och ta beslut, de behöver ett "lunk"- och egenvilja och bestämmande måste komma i senare läge- och det var också i det här avseendet jag menade att P.E inte skulle vara lämpligt vid inläggning. När jag var inlagd kändes det jättebra att allting hade sina fasta tider då hela mitt liv låg i spillror och jag hade noll rutin, men naturligtvis resonerar vi som människor olika kring det här.
Missförstå mig inte- jag tror att vi är överens om den övergripande bilden här: jag tror bara att det viktigare för makthavarna inom psykiatrin och politikerna att höra orden MER PERSONAL snarare än Patient Empowerment.
Skicka en kommentar