Mögelhuset del III

Alldeles nyss läste jag Helenas blogginlägg om mögelskadorna på psykiatriska kliniken i Linköping. Jag har tidigare bloggat om ämnet flera gånger eftersom det upprör mej ordentligt, tidigare bloggar finns bland annat här och här, men nu är det dags igen.

Kortfattat är problemet så här; psykiatrisika klinikens lokaler i Linköping är svårt miljöskadade. Det finns gott om mögel och andra gifter i huset som är på väg att falla samman. Under mina år som patient har man renoverat huset ett par gånger för åtskilliga summor pengar, men uppenbarligen går det inte att göra det riktigt bra. Egentligen borde hela kliniken flytta, men det finns helt enkelt inte ens pengar. De lokaler som var uttjänta av onkologen när de flyttade till O-huset blev för dyra för psykiatrin, varför de fortfarande är kvar i det sjuka huset. Nu är dock problemet akut, ett femtiotal anställda har utvecklat allergiska besvär och något måste göras. Förhoppningen var att kunna utrymma huset under tiden renoveringen pågick, men det gick inte att hitta några ersättningslokaler.

Läget idag; renoveringen är påbörjad samtidigt som personal och patienter fortfarande finns kvar i huset. Corren har skrivit en långt artikel om det här, men bara i en endaste mening betonat patienternas roll. Jag vill understryka att jag på inget sätt menar att förringa de anställdas lidande, det är rent ut sagt för djävligt att de tvingas arbeta i ett sjukt hus med buller och damm från renovering, men fortfarande - vem står på patienternas sida? Sjuksköterskorna, läkarna, skötarna, cheferna och biträdena, alla kan de gå hem när deras arbetspass är slut. De kan vila ut i sin egen säng, andas frisk utomhusluft och slappna av i en självvald hemmiljö, patienterna tvingas kvar i buller, dån, damm och gift dygnet runt, vecka efter vecka, månad efter månad. Jag blir så arg att jag kokar!

Personalen har fått försäkran om att den asbest som av svartlim frisätts under renoveringen inte är farlig är det många som känner oro. Jag förstår dem till fullo. Följande finns på Wikipedia;
"Asbest är dock hälsovådligt. Fibrerna tränger in i andningsorganen och orsakar asbestos. Forskare har även kunnat påvisa en cancerframkallande effekt."
Jag frågar mej igen - vem vill jobba där, och vem vill BO där? De försäkringar som personalen fått att miljön inte är hälsovådlig, gäller dem även personer som vistas i den dygnet runt? Eller baseras de beräkningarna bara på temporär vistelse? Problemet är ju bara att oavsett hur patienterna mår, oavsett vilka symptom de visar upp kan allting skyllas på deras grundsjukdom, och alla miljörelaterade orsaker kan avskrivas. Psykiskt instabila personer lider av en ökad risk för allergi- och infektionssjukdomar. Punkt.

När man byggde O-huset, onkologernas nya lokaler, fördes de upp precis utanför psykiatrihuset. Hela sjukhuset är byggt på klippor och när det nya huset skulle byggas behövdes det sprängas kontinuerligt. Tyvärr utrymde man inte heller då psykiatrin (som ligger närmast, husen skiljs åt med knappt två meter) utan vi patienter satt i en sutteräng-/källarlokal och kände vårt hus, som redan då var mögelskadat, skaka ovanför oss. Jag hoppas ni tror mej när jag säger att det knappast var en balanserad och lugn miljö, månad efter månad. Men några alternativ fanns helt enkelt inte då heller. Alltså höll vi lite extra i besticken runt luch och kaffekoppen vid eftermiddagsfikat, försökte blunda när vi satt i rökrummet för att slippa se kontrasterna mellan det nya, fräscha de byggde upp utanför vårt fönster, och det nedslitna, gulnade, mögliga som vi befann oss i. Det handlade ju om psykaitri.

// Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Psykiatri, Linköping, Mögel, Asbest, Patienter