I flera år har jag funderat över sambandet mellan självskadehandlingar och impulsivitet. Härom dagen satt jag och fikade med Sandra och Sofia och då kom just den här diskussionen upp igen - måste man vara impulsiv bara för att man är självdestruktiv? I januari 2007 skrev jag en lång blogg om ämnet, men frågorna jag hade då kvarstår fortfarande.Under i princip hela min tid som patient hade jag diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning, IPS, eller borderline som det också kallas. Jag har aldrig varit bekväm i diagnosen, aldrig känt att den stämt på mej och efter oändliga turer fram och tillbaka har jag faktiskt fått den avskriven. Ett av kardinalsymptomen på IPS är impulsivitet och eftersom självdestruktivt beteende också finns som ett av kriterierna för diagnosen tycks de flesta psykitriker likställa dessa två beteenden - finns själdestruktiviteten så måste den vara impulsiv.
Jag har länge satt mej emot det, försökt diskutera med läkare och hört mej för om en självskadehandling alltid är impulsiv, oavsett hur många veckor av planering som föreligger. Nån gång fick jag till svar att jo, det är alltid impulsivt att skada sej eftersom det är ett sjukligt beteende. När jag då kontrade den stackars AT-läkaren med att alla rörelser egentligen är elektriska impulser; "Inklusive när du nu lyfter din kaffekopp" bytte han raskt ämne och diskussionen var avslutad. Tydligen rör jag mej på minerad mark och några direkta svar kan jag inte vänta mej.
Nu har dock Sofia blåst liv i ämnet på nytt. Efter vår fika i torsdags startade hon två "polls", undersökningar, på Zebraforum för att reda ut två grundantaganden som tycks cementerade i den psykiatriska vården. Det ena handlar om ätstörningsvård och vägning, det har hon bloggat om här och pollen kan du se här. Den andra undersökningen handlade just om impulsivitet och självdestruktivitet och resultatet är än så länge väldigt slående. Undersökningen visar på en jämn spridning mellan att handla på ögonblickets impuls och att planera i flera veckor. Jag tycker det vore oerhört intressant att undersöka det här vidare för att ta reda på hur det egentligen ligger till, samt reda ut varför psykiatrin ofta envisas med att klassa det som impulsivt.
Det var när jag insåg att mina handlingar faktiskt inte var så impulsiva som psykiatrin försökte göra dem till, som jag också förstod vilken makt jag hade över mej själv. Jag var inte längre slav under en bristande impulskontroll utan faktiskt fullt medveten om vad jag gjorde. När jag kunde lämna offerrollen vågade jag också ta ett större ansvar för mina handlingar och därmed sjönk också mina självskadehandlingar. Så länge allt klassades som impulsivt fanns det inget att göra, men så fort jag kunde återerövra mitt ansvar öppnades mängder av dörrar. Jag började återfå kontrollen i mitt liv, och idag har jag vunnit den helt och hållet. Ändå kan jag inte låta bli att fråga mej - vad var det som var så impulsivt?
// Innie
Tack Sahlgrenska för lån av bild på nervimpuls
Läs även andra bloggares åsikter om Psykiatri, Impuls, Självdestruktivitet, Borderline, Emotionell Instabil Personlighetsstörning
10 kommentarer:
Självskador är enligt mig ofta gränspsykotiska eller psykotiska handlingar, som inte alls behöver vara impulsiva. Tvärtom kan de hos vissa vara mycket planerade och rituella, beroende på hur utvecklat beteendet är. Alla som hävdar något annat förstår jag inte.
Under ett pågående alkohol- elelr drogmissbruk kan de dock vara mycket impulsiva, enligt mina erfarenheter.
Det här bekräftar väl delvis bara hur luddiga diagnostiseringskriterierna för borderline, och jag förstår mer än väl varför du ifrågasatte din diagnos. Det är ju naivt av en läkare att resonera såsom AT-läkaren gjorde i exemplet du framhäver.
Hej vännen!
Ibland blir jag så förtvivlad, när jag jobbade som vårdare fick vi i snitt in ca 5 personer per vecka som hade just den diagnosen, och det bekräftar ju bara det som min egen läkare säger nu, man sätter diagnosen för att man inte har ordentligt med tid för att lyssna på patienten, samt att det är en väldigt bekväm diagnos att sätta då många av symptomen passar på friska personer, men då de blir något förstärkta kallas de sjukdom!! Det är skrämmande!
Mycket bra inlägg!
Jag har äntligen fått mina läkare och psykologer att förstå att mina självskador är mer som tvångstankar/tvångshandlingar och att dom aldrig varit impulsiva. Självklart kan det gå olika länge från tanke till handling men jag är alltid medveten om det jag gör och har tagit ett val att göra det.
Ett ämne för en c-uppsats kanske?
Vad då? Menar dom att alla sjukliga beteenden är impulsiva? Inklusivt OCD då också? Eller?
Hmm.. Jag köper det inte.. Ett tag hade jag "skär ett sår i armen" uppskrivet på min att göra lista. Det var inte alls impulsivt, det var en straffande självdestruktiv handling jag tvingade mig att genomföra rutinmässigt. På samma att göra lista stod också "borsta tänderna". Inte fasiken skulle dom kalla borsta tänderna en impulshandling?
Är det det sjukliga i skärandet som gör det impulsivt? Eller vad?
Jag håller med Mille :)
Nu ska jag vara lite impulsiv och gå och borsta mina tänder ;)
intressant inlägg och jag fortsätter förundras över hur psykiatrivården ofta tänker...dvs inte alls utan kortsiktiga lösningar och lösningar som ingen funderat på om de verkligen hjälper eller ej!
Ha det gott!
jag upplever att man som borderlinare stämplas som både impulsiv OCH manipulativ. alltså att man har en "baktanke" med självskadebeteendet. vilket inte går ihop ifall man nu enbart skulle skada sig på impuls.
jag, och flera med mig, har fått höra "det där gjorde du bara för att jävlas med oss" av personal när vi skadat oss. att vi hade en baktanke och ville "jävlas" med personalen.
visserligen kan det stämma att man har baktankar, t ex att man vill visa hur man mår och få hjälp, man vill bli inlagd, man vill bli sedd. mänskligt. men psykpersonal har en tendens att se förbi desperationen och önskan om förståelse som ligger bakom självskadefasaden. istället fokuserar de på skuld- och skam.
har borderline och ja, jag har nedsatt impulskontroll, det ska jag inte sticka under stol med. jag har aldrig planerat och förberett för att skada mig vad jag minns. men det gäller inte bara självskador, jag är impulsiv på många plan i livet. vilket har ställt till det ibland, hmm.
psykiatrin tillskiver självskadare egenskaper som inte riktigt kan styrkas tycker jag. psykiatrins syn på självskadebeteende känns föga nyanserad.
och jag håller med om att det är lättare att bli frisk när man uppmuntras till att man visst kan kontrollera sina impulser. nedsatt impulskontroll är inte kroniskt! vi är (bevisligen och åter bevisligen) INTE hopplösa fall.
Kram W
Väldigt tankeväckande, som vanligt. Jag associerar till Astrid Lindgren, som berättade att hon som barn satt och tittade på separatorn (maskin när man tar hand om mjölk) och där fanns ett hål med delar som snurrade runt. Hon tittade alldeles förhäxad och tänkte 'om man stoppar in fingret där blir det nog mos' - och hon stoppade in fingret - det blev aldrig riktigt bra sen. Planerad impuls eller?? Och de flesta kan planera destruktivitet på olika plan, den som inte vet det blundar för mycket hos sig själv.
Mitt självskadande har aldrig varit helt impulsivt. Jag kan planera en dag i förväg eller några minuter. Är det då impulsivt fast att jag faktiskt har planerat att gå till toan i skolan och skada mig? Jag har hela tiden planerat, även om det kanske var en minut före handling eller en vecka. Du har fått mig att börja fundera på det!
Jag tror att det kan vara väldigt olika för olika personer om det är impulsivt. För mig har det aldrig varit det. Jag hade alltid ett klart syfte med varför jag gjorde det och vad jag ville uppnå. Oftast var det väldigt välplanerat, tror i och för sig att jag var lite extrem åt just det hållet.
Min psykolog brukar säga att psykiatrin kallar det impulsivt för att de inte orkar med någon mer avancerad förklaringsmodell, tror det ligger något i det. (Därmed inte sagt att alla i psykiatrin resonerar så, men tror tyvärr att lättja ibland ligger bakom många synsätt i psykiatrin.)
Sista gången jag gjorde mig illa fick jag träffa en helt fantastisk kirurg. Hon frågade varför jag gjort det, vilken känsla som låg bakom. Det var inget fördömande från hennes sida när vi pratade. Jag var väldigt besviken den gången och det kändes som att det inte fanns några möjligheter kvar. Hon berättade om drömmar som hon haft men som inte gått att förverkliga. Sen avslutade hon med att leende säga att det kan ju gå ganska bra med andra saker ändå. (Hon var ung och kirurg, så hon behövde inte direkt förklara vad som gått bra..)
Innan jag gick sa hon att hon under samtalet sett att jag hade så mycket resurser och att det vore synd att göra mig illa istället för att använda dem för att må bättre.
Jag kunde inte fått ett bättre bemötande. Inget fördömande, hon såg vad som låg bakom och fick mig att våga känna det. Hon visade på att det fanns alternativ och att jag redan hade allt som behövdes för dem. Jag gjorde mig inte illa på det viset igen. Det känns som en förlust för psykiatrin att inte ha fler som hon. Känner flera läkarstudenter som gör praktik inom psykiatrin nu. Jag tror de skulle vara väldigt bra där. Men allihopa klagar på att de inte får göra något, att det inte görs något för patienten och att de bara blir frustrerade av att vara där. Blir ledsen när psykiatrin skrämmer bort bra folk på det viset.
Skicka en kommentar