Memento mori

Idag är en en lite underlig och märklig dag. Jag har en molande känsla i magen som jag varken kan bestämma som oro eller glädje, som bra eller dålig. Koncentrationen är det lite si och så med och tankarna flyger ständigt iväg mot fjärran ort. Memento Mori - kom ihåg att du är dödlig. Så lätt det är att den vetskapen trängs undan, så lätt hänt att man tar livet för givet. Ibland behöver man nog stanna upp och utvärdera, omvärdera och byta kompassriktning. Idag är en sådan dag för mej.

Min konfirmations- och ungdomspräst var en fenomenal berättare och talade ofta utifrån liknelser och självupplevda små episoder som fick även den mest rebelliske konfirmand att öppna öronen. En av hans återkommande historier handlade om vikten av att ibland stanna upp i livet, att inte ta allting för givet och att inte vandra på i invanda spår. Han talade om att man ibland behövde ta en paus för att titta närmare på sin livskarta och ställa om kompassriktningen. Lever jag så som jag vill? Lever jag så som Gud vill att jag ska leva? Är jag nöjd med mitt liv och min situation, och hur kan jag förbättras?

Livet är så vansinnigt skört. Memento mori. Precis som en kristallpjäs kan falla från sin trygga piedestal och krossas i miljontals biltar mot marmorgolvet kan livet abrupt ta slut och rycka dem vi älskar i från oss. Eller än värre, en vacker dag är det den kristallpjäs som du representerar som kommer slås i golvet. De flesta filosofer har ju slagit fast att det enda vi egentligen kan veta med säkerhet är att vi alla ska dö. Obevekligen.

Ska man då leva i ständig dödsångest med fobisk rädsla för att ens lämna sitt hus eller redigera sitt testamente varje helg? Ska man suga ut varje sekund av kraft ur sitt liv och leva varje dag som vore det den sista? Jag tror inte det. Jag tror inte att ett liv kan förbli det liv vi är ämnade att leva om vi ska leva i ständig skräck eller maniskt jaga efter kickar. Jag tror vi lever vårt liv bäst i nuet med en blick i backspegeln och med ett öga lyft på vägen framåt. Här och nu är det enda vi kan påverka, men vi får låta vårt då och vårt sen färga det liv vi lever idag. Det verkar som de flesta av er är överens om att vi alla är ansvariga för våra handlingar, oberoende av mående och sjukdom. Ta det ansvaret och skapa dej det liv du vill leva, här och nu.

Idag är den exakt två år sedan jag fattade ett beslut jag trodde var definitivt. Jag trodde jag bestämde mej för att ge upp och lämna det här livet, men vad jag inte visste då var att jag egentligen påbörjade vägen tillbaka. Mitt fasta beslut om att dö förvandlades till det starkaste livsbeslutet jag någonsin fattat och aldrig att jag ångrat mej sen dess. Jag fick mitt liv tillbaka, Gud gav mej en andra chans och jag vågade faktiskt ta den. Sedan dess ägnar jag tre sekunder varje kväll åt den korta bönen, Tack Gud för livet. Det krävs inte mer. Det räcker att jag gör det en dag som denna, jag skulle inte kunna leva mitt liv om jag lät den tanken ständigt ta plats. Men tre sekunder varje kväll få Gud och min tacksamhet, för jag vet nu att jag är dödlig. Jag vet nu att det är livet jag vill ha, och det är livet jag har fått. Memento mori.

Tack Gud för livet.

// Innie