Vår Fader

I min handväska ligger en bok jag köpte i Taizé skriven av en av mina favorit bröder, Brother John. Boken heter Vår Fader - En vandring genom Herrens bön och är precis som den låter en hjälp till tolkning av den flitigt använda bönen, tidigare mer känd som "Fader Vår".

Att vara kristen och inte förstå eller ha svårt för just den här bönen är inte en helt enkel ekvation att lösa, men tyvärr är det precis så jag haft det ända sen jag var konfirmand någon gång på Hedenhös tid. Egentligen är bönen oerhört vacker men jag har alltid haft så väldigt svårt att kunna be den innerligt och äkta, och den innehåller stycken som jag inte alls kan försonas med. Därför kändes Brother Johns' bok som en självklarhet i min bokhylla och jag måste erkänna att han faktiskt lyckats kasta en del ljus över svåra partier.

Vår fader, du som är i himlen.
Låt ditt namn bli helgat.
Låt ditt rike komma.
Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.
Ge oss idag det bröd vi behöver.
Och förlåt oss våra skulder, liksom vi
har förlåtit dem som står i skuld till oss.
Och utsätt oss inte för prövning,
utan rädda oss från det onda.
Ditt är riket, din är makten och äran, i evighet.
Amen.

Under långa perioder har jag inte alls kunnat be de två fetmarkerade raderna - förlåt oss våra skulder liksom vi förlåtit dem som står i skuld till oss. Kanske tar jag bönen på för stort allvar, men just de här raderna har talat så starkt till mej och gjort hela bönen så obegriplig - hur gör jag när det finns sådant i mitt liv som jag inte kan förlåta? Är då min egen bön om förlåtelse en omöjlig och orimlig önskan? Människan är en varelse som syndar, utan tvekan. Även den allra frommaste har också svarta ögonblick att bära fram och vill man gå lite längre bär vi också enligt traditionen även på arvssynden sen tidernas begynnelse. Förlåtelsen är därför något vi med nödvändighet behöver för att kunna gå vidare som stärkta personer, men om jag nu inte själv kan förlåta - hur kan jag då kräva min egen förlåtelse?

I söndags ägnade jag och pojkvännen i princip hela dagen åt religiösa grubblerier (tack Gode Gud att du gav mej en blivande präst!) och långsamt faller bönen på plats tillsammans med Brother Johns' utredande tankar. Kanske är det så att bara en vilja om att kunna förlåta räcker längre än jag trott. Kanske är det så att förlåtelse inte kan inträda om ingen någonsin uttalat en önskan om att bli förlåten? Så länge inget fel är begånget finns inte heller något att förlåta. Och kanske, kanske finns det sådant som faktiskt inte är möjligt att förlåta. Kanske är det så att en ursäkt, en bön om förlåtelse och ett löfte om bättring inte alltid är tillräckligt. Kanske är det så att människan alltid kommer vara begränsadoch att vissa saker inte går att förlåta. Kanske är det så att jag i de fallen får gå till Gud med min egen bön om förlåtelse, en förlåtelse för oförmågan att ge den förlåtelse jag kanske borde givit. Och eftersom Gud är kärlek, Gud är ljus och godhet så har han förmågan att förlåta över alla gränser - kanske är det då så att även jag kan be Herrens Bön med öppet hjärta.

Jag hoppas och ber.

// Innie