Igår bloggade jag om min känsla av maktlöshet och frustration när jag inte kan hjälpa vänner i min närhet - dagens blogg rör samma maktlöshet men ur ett större pespektiv.
Imorse kunde jag i Corren läsa ett långt reportage om Fistulasjukhuset i Addis Abeba, Etiopien. Jag vet att jag tidigare hört talas om det men inte fördjupat mej i deras verksamhet, men nu hade alltså Corren ett fyra sidor långt reportage om sjukhuset. De vårdar kvinnor, ofta mycket unga, som drabbats av svåra komplikationer av graviditet eller förlossning.
Trots att Etiopien förbjuder äktenskap före 18 års ålder blir många flickor bortgifta redan i åtta-nioårsåldern och blir gravida så fort de kommit in i puberteten. Deras kroppar är dock inte redo att föda fram ett barn så tidigt och komplikationerna blir svåra, om mamman ens överlever (mödradödligheten ligger kring 1 av 16). Resultatet blir en mor med ett dödfött barn och utan förmåga att kontrollera urin och avföring. De unga flickorna stöts bort av familj och vänner och tvingas ofta på flykt. Några få av dem kommer vandrandes till Fistulasjukhuset i landets huvudstad där de får gratis vård, rehabilitering och utbildning och chans till ett värdigt liv. Mer om verksamheten kan du läsa här på stiftelsens svenska hemsida.
Det är omöjligt att läsa en artikel som denna utan att beröras. Det går inte att läsa om tolvåriga flickor som tvingas ligga med ett foster i bäckenet i väntan på att det ska dö och huvudet ska krympa tillräckligt för att hon ska kunna föda ut det. Det enda som sjunger och skriker i huvudet är att Jag måste göra någonting! Men vad? Vad kan jag som ensam svensk kvinna göra, som kan förbättra deras situation? Hur ska jag någonsin räcka till? Jag vill rädda hela världen men har fullt upp med att få mina egna ben att bära.
Redan när jag gick på mellanstadiet berättade jag för min mamma att jag ville åka till Afrika och jobba för Läkare utan gränser. Nyheten mottogs aningen svalt av min kära mor, men vem drömmer egentligen om att skicka sin blonda lilla flicka till stridslinjerna? De flesta föräldrar föredrar nog drömmar om prinsar och slott framför krigszoner och fältsjukhus. Oavsett så har drömmen aldrig riktigt klingat av och varje månad överförs ett litet belopp från mitt konto till Läkare utan gränser. Någonstans har jag fortfarande en förhoppning om att kunna resa ut och göra skillnad. Att vara där och förändra. Jag behöver kanske inte vara lika driftig Som Catherine Hamlin, kvinnan som startade Fistulasjukhuset, men jag är så hemskt dålig på att bara se på. Om inte annat så låter jag drömmen leva vidare, håller dörrarna öppna och fortsätter utbilda mej - det är mitt enda sätt att hantera all smärta och grymhet i världen.
// Innie
5 kommentarer:
Jag vet, jag vet ... Vi fick se en dokumentär om Fistulasjukhuset under sjuksköterskeutbildningen (jag undrar om det inte kan vara på bland annat min blogg som du har läst om det). Vi såg även en otroligt gripande dokumentär om könsstympning, som berörde mig på djupet. Mitt blogginlägg om dessa ämnen hittar du den 11/1 2007, med titeln "Det finns så mycket att göra i världen".
Vet du, jag tycker du gör mycket som skriver om det. Jag hade typ inte hört talas om Fistulassjukhuset innan, ich hade inte koll på situationen. Du gjorde mig medveten, och att göra människor medvetna är också en stor uppgift!!
KRAAM
Åh.. Jag delar din dröm om att åka med läkare utan gränser. Innan jag började dansa var det en av mina hemliga drömmar..
Jag tror faktiskt du är just så driftig som hon Catherine Hamlin, men jag tror att du kommer göra saker på ditt sätt och det kanske inte är lika som hennes. Men drivkraften den saknar du ju inte.
Jag minns när jag såg dig i korridoren på Kulturama första gången, innan danslektionen och du kom med en skolbok för du var tvungen att läsa in något. Jag förstod inte hur du klarade allt.. Dansa, plugga, flytta till ny stad och dessutom kämpa med ditt dåligmående. Det är en otrolig kraft och det är så himla roligt att se att du idag kan använda den till konstruktiva saker.
*kramar*
Bra att du bloggar om det här! Jag var volontär för ett upplysninsprojekt om fistula i USA i våras. Vi använde oss av tre dokumentärer:
"Love, Labor, Loss", "A walk to beautiful"och "Lumo" (gomafilmproject.org). Vi samarbetade mycket med skaparna bakom den tredje dokumentären och de var och talade om projektet på flera olika seminarier. Väldigt inspirerande.
Det kändes bra att kunna vara med och hjälpa till på något sätt, även om det var sjukt jobbigt. På en av filmvisningarna (av Lumo) så kräktes jag till och med av scenerna. Berättelserna är så oerhört hemska.
Om du vill och orkar åka och arbeta med DWB när du är klar tycker jag absolut att du ska göra det! Du kan verkligen göra en skillnad.
Kramar
Skicka en kommentar