Ex-zebra gör livskarriär

Att det är en kamp att lämna ett liv med självdestruktivitet och ätstörningar har nog de flesta förstått, men hur ser det egentligen ut sedan, när det mesta lagt sej? Förra våren myntades begreppet Ex-zebra på forumet och jag har tänkt fortsätta på samma tema. Min första blogg i ämnet hittar ni här.

På många sätt var det för mej oförskämt enkelt att lämna livet som självdestruktiv, det var bokstavligen bara som att stänga en dörr. Sen den där sommardagen för två år sedan då jag fick lämna respiratorn har jag bara skadat mej vid ett enda tillfälle och egentligen inte haft någon större längtan efter det heller. Det blev så oerhört tydligt att jag inte längre hade något val - det gällde att helhjärtat kämpa för att leva, annars stod döden och knackade på min dörr. Jag skrevs ut från sjukhuset bara några månader senare med livslust som expoderade i takt med färgerna på höstträden och impulserna som alla talat så mycket om störde mej aldrig. Jag fick ett återfall när anorexin återigen började gnaga på min kropp, men efter några korta månader på sjukhuset kring nyår så lyckades jag utplåna det värsta av sjukdomen och istället börja leva ett värdigt liv. Nu är det ett och ett halvt år sedan jag senast befann mej som patient på en avdelning och kampen mot sjukdomen klingar av för var dag - jag kan numera lägga min energi på att leva istället för att överleva.

Vad jag inte räknat med när jag började vinna kamperna mot ångesten, självskadetankarna och anoreximonstren var att andra strider skulle komma att ta plats. Ironiskt nog är det numera den vård som borde gjort mej frisk som istället väcker obehag och framkallar de få ångestattacker jag fortfarande har.

Jag drömmer fortfarande regelbundna mardrömmar om långa, kala korridorer, tjutande larm och iskalla läkarögon. När jag ser patrullerande poliser på stan eller utryckningsfordon med blinkande sirener knyter sej magen och lungorna låser sej för ett ögonblick. Bilderna av de svarta handskbeklädda händerna från väktare och poliser som gång efter gång tvingat ner mej mot britsen på sjukhusets akutmottagning kommer nog aldrig att lämna mej ifred. När jag går på offentliga toaletter eller hos vänner måste jag dubbel- och trippelkolla att dörren verkligen är låst för att övertyga mej om att den inte plötsligt ska slitas upp och toaletten fyllas av ilsken psykpersonal.

Jag klarar inte att bli instängd utan möjlighet att själv ta mej ut - det minner allt för mycket om evighetslånga inläggningar på slutna avdelningar. Människor gör bäst att inte tränga mej i ett hörn, skälla på mej utan grund eller ignorera min existens - paniken från ändlösa och meningslösa LPT-förhandlingar kan vakna utan förvarning. Och för allt i världen; håll aldrig, aldrig någonsin fast mej för jag kan inte svara för vad jag gör! Om det så är av största välmening, i lek eller stoj så spelar det ingen roll, min kropp är min och ingen annan har rätt att begränsa min rörlighet. Pröva själv att bli fasthållen tre timmar i sträck medan ångesten rider dej, kväll efter kväll för att till slut bli lagt i bältessäng och få en spruta i skinkan och du kommer aldrig någonsin mer skratta åt mej.

Nej, jag är egentligen inte alls en bråkdel så bitter och förbannad som jag kan tänkas låta. Jag är arg, ledsen, kränkt och förbannad på hur psykiatrin ser ut men samtidigt finns det ingenting att göra åt saken. Jag önskar innerligt att jag en dag i framtiden kommer våga arbeta där utan att riskera att gå under i ett sjuknande skepp, men som organisationen ser ut i dag kommer jag inte sätta min fot där. Jag tackar Gud att jag hade mina stjärnskott i personalen under mina år här i Linköping, utan dem hade jag inte orkat en dag. Ni vet vilka ni är. Någonting är fatalt fel inom svensk psykiatri, men jag måste tillstå att jag ändå är i livet idag, om det är tack vare eller trots allt är svårt att säga, men ändå - vid liv.

Jag vill inte radera mina år som sjuk. Det må låta underligt, men de har gjort mej till den jag är. Innan allt brakade loss som värst var jag en liten, skygg och blyg flicka som aldrig vågade lyfta rösten, som alltid var rädd att göra fel och som skämdes för sin existens. Idag är jag starkare än någonsin förr, jag är stolt över att vara jag och jag vet mina gränser och begränsningar. Sjukdomen hjälpte mej att utvecklas till den jag var ämnad att bli och få är de mediciner som inte har några som helst biverkningar. Kanske är det värt mina trauman sen vården, att få uppleva den styrka jag förvärvat? Jag är helt enkelt en ex-zebra som gör livskarriär!

// Innie