Ett enda ord.

Egentligen hade jag tänkt att berätta om Venedigresan och visa underbara bilder på blågrönt vatten, gondoler och vackra balkonger med det känns inte längre riktigt rätt. Ett litet ord, nio små bokstäver vände upp och ner på världen och tonade ner alla klara färger. Så det blir en annan sorts blogg i dag, en tyngre, en vredesfylld och maktlös. Glädjen finns alltid kvar, men ibland måste man använda styrkan från mörkrets ilska för att inte gå under.

I torsdags, den näst sista dagen i Venedig fick jag ett sms från en vän som gällde en gemensam vän till oss båda. Hundratals mil hemifrån fick jag läsa några få meningar där ett enda ord etsade sej fast och var omöjligt att slå bort eller förneka. Jag var flera dygn bort från min vän utan möjlighet att hjälpa henne när hon behövde mej som mest. Ordet var våldtagen. Min vän hade blivit våldtagen.

Nu är jag hemma igen och har pratat med min vän, blivit rasande ut i fingerspetsarna och fått tillåtelse att skriva ut min ilska över det som hänt här på bloggen. Återigen är det den svenska psykiatrin som får mej att koka av vrede och jag undrar varför jag egentligen fortsätter förvånas, borde jag inte någon gång lära mej att någon hjälp inte finns att få?

Historien i korta drag är så absurd att det knappt låter sanningsenligt. Min vän hade i onsdags varit på psykakuten, nekats vård och hjälp och på kvällen gått hem genom bostadsområden här i staden. Inte långt från sjukhuset blir hon överfallen av en okänd man som våldtar henne och springer sen från platsen. Några unga kvinnor hittar henne och ringer 112. Enligt TV4 nyheterna ser polisen allvarligt på det inträffade eftersom det skett flera överfallsvåldtäkter här i Linköping den senaste tiden, men psykiatrin är av en annan åsikt. Det här ska min vän klara ensam.

En eller två nätter fick hon stanna på akutavdelningen men i fredags visades hon till dörren och blev utskriven. Hon bokstavligen tiggde och bad om att få stanna över helgen för att när det blev vardag igen kunna ta hjälp av öppenvården men beslutet kvarstod - hon skulle ut. Läkaren motiverade det bryskt med att hon inte kunde bearbeta en kris på en psykiatrisk akutavdelning. Dessutom fick hon på omvägar veta att det LPT hon tidigare vårdats på nu skrivits av för att hon garanterat inte skulle komma tillbaka.

Jag kan också förstå att man inte kan bearbeta traumatiska upplevelser eller genomgå en krisbearbetning på en psykiatrisk avdelning, men ibland finns det inga alternativ. Min vän är väl känd inom psykiatrin med aktivt självskadebeteende och när något som detta inträffar behöver även den mest stabila person hjälp och stöd. Men det gäller tydligen inte när man redan är sårad och trasig, då förväntas man stå på egna ben. Är det månne sommarens platsbrist på avdelningen som är det egentliga skälet, eller kanske den statiska åsikten att självskadare inte blir bättre inom slutenvårde? Ett människoliv är alltid mer värt än en läkares rabiata övertygelse, stolthet eller en kliniks ekonomi. Alltid.

Egentligen borde det göras en anmälan till HSAN, Hälso och Sjukvårdens Ansvarsnämnd, men som vanligt är det kraften att strida som fattas. Jag har mycket svårt att tro att en oberoende nämnd skulle godkänna ett beslut som detta som så tydligt strider mot patientens säkerhet, men just nu behövs all kraft för att vännen alls ska orka gå vidare. Vi skapar ett nätverk kring henne, vi ringer och messar, vi pratar och stöttar men inget känns tillräckligt. Vad kan vi göra när chocken släpper och tillvaron rasar? Ingenting. Ingenting alls.

Jag ber dej som läser och upprörs det allra minsta, länka till det här inlägget, lämna en kommentar till vännen, skriv ditt namn eller skrik rakt ut! Vi måste reagera och uppmärksamma, vi måste skrika ut en protest, vi måste tydliggöra att det här inte är okej! Sverige ska vara ett västland med god sjukvård och ett socialt system som fungerar, inte ett land som vänder de svagaste ryggen och sparkar på dem som redan ligger. Det här kallas svensk psykiatri, men det är inte okej. Det är en skamfläck.

// Innie

Inslaget på TV4-nyheterna kommer direkt efter den långa väderprognosen. Tidigare notiser i Corren om överfallen hittar du här och här.