Tvångsåtgärder

Igår väckte tv-nyheterna liv i en gammal debatt om åtgärder mot barn som skolkar. Föräldrar i Motala har nu dömts till tiotusentals kronor i böter för att deras barn skolkat från grundskolan. Domen grundar sej på svensk lag om skolplikt och har föregåtts av diverse olika tvångsåtgärder, bland annat försök att tvångshämta barnen till skolan. Trots att jag egentligen inte är insatt i frågan väckte den enorma känslor hos mej och jag satt i en timmes debatt med min pappa i går kväll.

Jag är emot tvång och bestraffning, rätt och slätt och utan skrupler. Jag har mycket svårt att tro att bestraffningspsykologi i längden kan göra något gott, och att använda tvångsåtgärder som problemlösningsmetod är för mej en förlegad och gammeldags uppfostringsmetod. Jag är däremot inte förespråkare av sjuttiotalets "fria uppfostran" där allt är tillåtet utan gränser; snarare tvärt om. Barn (och vuxna också för den delen!) behöver fasta ramar och tydliga gränser, och ett visst mått av tvång är nog många gånger inkluderat, men att renodlat välja tvångsåtgärder eller bestraffningssystem för att komma till rätta med problem är för mej helt vanvettigt.

Kanske kommer min starka inställning från alla år inom psykiatrin då tvång varit min vardag, och tyvärr även där maktmissbruket ofta slagit igenom. För en tid sedan bläddrade jag och igenom en del av alla mina journalanteckningar, och det som slog mej gång på gång var frånvaron av min egen åsikt, min egen beslutsförmåga och min möjlighet till att påverka. Överallt finns anteckningar om konverteringsbeslut, extravak och indragna persmissioner och restriktionerna kring matportioner, besöksförbud och vilka saker jag fick och inte fick ha på mitt rum fyller ut halva min journal. Ingenstans står det något om hur jag egentligen mådde, hur jag egentligen ställde mej i alla frågor, och aldrig någonsin finns en ärlig redovisning av mina åsikter. Raljerande toner som att "Patienten förnekar bestämt.." när läkaren inte alls trodde på mitt ord följer som en röd tråd, precis som uttrycket "God formell och utslätad emotionell kontakt...". Trots att jag har hundratals sidor text som ska handla om mej och min sjukdomstid, så känns det mest som en enda redovisning över hur mycket makt som togs ifrån mej.

I lagen om psykiatrisk tvångsvård finns en mängd intressanta paragrafer och punkter som jag mer än gärna skulle vilja diskutera med psykiatrins läkare och beslutsfattare, för jag kan inte förstå hur man ska tolka lagen för att rättfärdiga deras tvångsåtgärder. Så fort en patient konverterats eller intagits enligt LPT har man exemplevis alltid rätt till en kontaktperson som är oberoende av sjukhuset och kliniken. Jag vill minnas att raden alltid fanns med i domslutet efter mina länsrättsförhandlingar, men inte en enda gång har läkarna eller personalen förklarat för mej vad det inneburit eller lyft ett finger för att hjälpa mej med att ordna någon åt mej. Åratal har jag spenderat på LPT, i panik gråtit över frånvaron av vänner, terapeuter och behandlare, men aldrig att förslaget ens dryftades.

Likaså står det tydligt att beslut om kroppsvisitering ska fattas av klinikens chefsöverläkare vilket det inte finns en enda notering om i mina journaler, men hundratals är de gånger jag fått klä av mej inför främmande människor. Tvångsåtgärder ska över huvud taget användas sparsamt och endast då ingen annan lösning finns, men det är knappast varken min eller mina medpatienters uppfattning. Patienter får spännas fast när det finns en uppenbar skaderisk men det ska ske kortvarigt. Två timmar finns i min journal, men ytterligare två timmar är mörkade eftersom jag vet att jag låg där i fyra timmar då jag ständigt frågade den vakande personalen om tiden.

Har jag blivit något bättre av all denna tvångsvård? Kanske har den räddat mitt liv, kanske var det så att jag lyckades avsluta det när den sista tvångsåtgärden skulle sättas in och jag remitterades till rättspsyk. Det är inte möjligt att tvinga en människa till
fri(sk)het och livsglädje, och nu i efterhand har jag ett stort jobb kvar i att bearbeta alla trauman sen psykiatrin. Det är inte min egen sjukdom jag minns som värst, utan tvånget, förnedingen och bestraffningarna. Jag är fullt medveten om att tvång ibland är nödvändigt och ett visst mått av tvång kan vara rättfärdigat, men långt ifrån i den utsträckningen jag själv erfarit. Tyvärr är jag inget unikum, utan har snarare varit förskonad från den värsta formen, men jag vet vad det innebär att bli fråntagen allt. Alltså tror jag inte att 20 000 i skadestånd kommer att föra en mobbad tonåring tillbaka till skolan.

// Innie