The Pilgrims Way

Jag är hemkommen igen från England med så mycket upplevelser och intryck att sortera och värdera att jag knappt vet hur jag ska tänka utan att slå knut på mej själv. Jag är tröttare än jag någonsin kan minnas jag tidigare varit efter ett läger, stoltare än på länge, tryggare än jag trott jag skulle vara och gladare än man alls skulle kunna tänka sej. Veckan med konfirmanderna har varit underbar, pissjobbig, glädjefylld, tröttsam, vacker, konfunderande och alldeles, alldeles underbar! Vi åkte till England för att vandra The Pilgrims Way, en mycket gammal pilgrimsled, med målet att nå Canterbury Cathedral. Två dagar vandrade vi på den Engelska lantbyggden och såg allt från ett kråkslott, en sönderbombad kyrka från andra världskriget och mängder av pittoreska brittiska radhus till kilometervida rapsfält, murgrönsklädda trollskogar och tusentals får och lamm.

Vi har sett Dovers vita klippor, om än inte i solnedgång så i underbart soldis en strålande eftermiddag, och klipporna var verkligen vita även på riktigt. Vi har ätit lunch i franska Dunkerque och vandrat på stranden och fascinerats av tidvattnets näst magiska krafter.

Slutligen har vi fått det bekräftat för oss att britterna har en underbart humor, efter att ha passerat en uppsjö med kreativa "Varning-för-hunden-skyltar". Klar vinnare blev nedanstående kandidat. Tyvärr var inte alla britter lika käcka och efter en smärre incidens i form av en rak höger utdelad mot en av våra struligare konfirmander hittade jag mej sittandes som tolk i ett polisförhör med brittisk polis. Nota bene; jag har polisskräck...
Slutligen fick jag (allt för) många chanser att praktisera mina sjukvårdskunskaper och blev ju redan innnan resan utnämnd till sjukvårdsansvarig ledare. Lite naivt hade jag väl hoppats att rollen inte skulle vara allt för betyngande, men lagom till avfärd fick jag en lapp i min hand med en medicinlista och sen var friden bruten. Jag har lindat miniskskadade knän, tagit hand om blåtiror, bedömt magkatarrer, behandlat illamående åksjuka, vätskat upp uttorkade konfirmander och lärt mej att fjortonåriga astmatiker som inte är följsamma med sin medicin inte bör få resa utomlands. En puls på 120, hyperventilation och dimsyn är ingen rolig upplevelse som ansvarig ledare, utomlands, utan avslutat utbildning.

Men ändå, när de sex dagarna passerat och vi tog vår sista paus på en rastplats norr om Jönköping var det ändå svårt att inte bli sentimental och gråtmild. Det har verkligen varit en sjukt jobbig vecka med fyra eller fem timmars sömn varje natt och arbete varenda vaken minut. Den enda ensamma tiden man fått har varit de sekunder man gått på toaletten, eftersom vi sovit i samma sal som konfirmanderna, ätit med dem, åkt buss med dem, vandrat med dem, duschat med dem, skällt på dem och kramat på dem. Och trots allt så längtar jag redan tillbaka.

Resan till Canterbury har gett mej så vansinnigt mycket, jag har lärt mej oerhört mycket om mej själv, hur jag är som ledare och hur jag fungerar i kritiska, skarpa och stressade situationer, och för en gångs skull så tycker jag faktiskt om det jag upptäckt. Visst låter jag ibland som en repig grammofonskiva som hakat upp sej på gnällstycket, men ofta känner jag mej ändå kompetent, bra och behövd. Helt fantastiskt.

// Innie