Konsten att sluta överleva och istället börja leva

Sen en tid tillbaka har bloggen en underrubrik; Tankestormar - om konsten att sluta överleva och istället börja leva. För mej är den där sista meningen oerhört viktig och central när det gäller psykisk hälsa och mående. Skillnaden mellan att med nöd och näppe överleva och att verkligen leva fullt ut är milsvidd. Under många år balanserade jag på den tunna, näst intill osynliga gränsen mellan livet och döden, jag utmanade våghalsigt det liv som givits mej och ägnade mina dagar helhjärtat till att överleva. På psyk skämtade vi ofta om att vi visserligen var heltidssjukskrivna, men att det minsann var ett heltidsjobb att hålla sej vid liv. Kanske låter det en smula banalt, men det låg oerhört mycket sanning i det.

Länge undrade nog både jag och min omgivning om jag ens skulle klara det första steget - att överleva. När Calle gick bort den där våren för två år sedan var det som att alla spärrar släppte och alla fördämningar brast. På bara några få försommarveckor hade jag raserat allt det jag byggt upp under tiden på behandlingshemmet, och alla mina drömmar skavde som splittrat glas i min sterila sjukhusbädd. Frivillig inläggning blev till tvångsvård, frigång blev extravak och medicinering blev övermedicinering, tvångsinjektioner och bältessäng. Friheten jag haft i april under Taizéresan rycktes burdust ifrån mej, valmöjligheter, ansvar, hopp och vilja - jag klädde av mej allt och med vårdens hjälp malde jag ner det till obefintligt damm.

Det sägs att man alltid klarar mer än man tror, att hoppet är det sista som överger människan, och att det som inte dödar stärker. Det kan låta som klyschor rakt igenom, men det sägs ju även att klyschor uppstår av en anledning - jag kan utan problem skriva under på allt samman. På något vis lurade jag både sjukvården, medicinen och döden självt genom att resa mej upp efter det fall som borde varit mitt slutord. Jag borstade gruser från mina kläder, lät skrubbsåren läka och påbörjade min vandring med hundafaldig kraft och målmedvetenhet. Sjukvården hade sagt sitt i frågan - det var rättspsyk som var den enda lösningen - och jag var inte längre mottaglig för det de ville kalla hjälp. Jag samlade den sista kraften, packade mina saker och lämnade det sjuka huset för att kliva ut i augustivärmen och ljuset. Där väntade livet på mej med vidöppna armar.

Mitt liv är inte längre en kamp om liv eller död, jag frågar mej inte varje morgon varför jag låtit en ny dag gry. Min livlina är inte längre en tråd skörare än spindelns, och nätet kring mej är stadigt och fast. När sjukvården försvann fick plötsligt andra delar plats på min scen. Kampen om överlevnad var inte längre nödvändig att utkämpa, den striden pågick bakom kulisserna. Omedvetet klubbade Miks ner den vrålande rakbladslängtan, och forumet knockade anoreximonstret. Nya vänner som inte lekte kurragömma med döden lockade fram skrattet och glöden i mina ögon, och ett år senare städade universitetet undan de sista resterna av min destruktiva längtan. Kvar blev en Innie som inte längre överlevde utan som helhjärtat kämpade för att lära sej leva det liv hon faktiskt välsignats med.

Ofta får jag anledning att blicka bakåt, och senast igår var historien och hälsade på i skolan. Vår föreläsning om Ångest hölls av en sjuksköterska som tidigare jobbat på sjukhusets psykiatriska akutenhet och var därför inte okänd för min del. Trots det uppenbarligt absurda i situationen blev föreläsningen en av terminens bästa och gav mej oändligt mycket mer än jag vågat hoppas på. Stora delar av det kunskapsmässiga innehållet besatt jag nog sedan tidigare, men när jag cyklade hem gjorde jag det med en underlig känsla av seger. Jag är inte kvar där jag var då. Jag överlever inte längre, jag lär mej att leva. Det är en process som pågår livet ut, men jag har äntligen hittat startplatsen. Jag lever.

// Innie (och det blev en helt annan blogg än den jag tänkt skriva, men ibland blir det visst så..)