Här och nu

Det kostade många år av tvivel och frustration, självhat och förnedring, men äntligen tror jag mej faktiskt ha hittat en väg i livet att följa. Likt den som går genom bergas damm så är den ganska smal men ändå trygg. Det finns utrymmet för ett snedsteg utan att helt tappa kursen, men skulle jag ändå någon gång trampa fullständigt snett stillas fallet av det mjuka gräset omkring mej. Det är bokstavligen talat fantastiskt.

Jag har aldrig egentligen tyckt om ordet Normal, och sen jag påbörjade min utbildning har jag fåt än fler perspektiv som styrker att Normal egentligen är en ganska onormal företeelse. Trots det så känns det som att delar av mitt liv sakta börjar normaliseras, eller kanske snarare börjar likna ett sånt liv som omgivningen kan förvänta av en 25-åring. Länge var jag rädd för den stora massan, för att tvingas tillhöra dem jag obönhörligen inte tillhörde, men även där har min syn förändrats.

Tittar man på mej på lite avstånd så är jag nog hon som lyssnar på musik och skriver, som pluggar och sitter på Storan med en drink och ett skratt. Hon som går på konsert, promenerar med hunden och reser utomlands. Det är först när man kommer lite närmare som man kan se att det finns sprickor i fasaden, eller sånt som man inte väntat sej att finna. Men jag är nöjd med mitt liv. Jag vill inte radera alla år av ångest och depression för de har utan tvekan gjort med till den jag är idag. Visst kan det ibland var tungt att bära alla känslor, tankar, erfarenheter och rädslor, men jag vågar ändå säga att det var värt det.

Jag har fortfarande mina mörkar dagar, stunder när jag inte alls orkar och världen bara är grå och trist. Skillnaden mot då är att jag idag vet att det ljusnar, jag vet vad jag kan göra för att hjälpa mej själv, och jag vågar faktiskt göra det. Dessutom har jag så mycket att förlora på att låta mörkret ta över igen, och det är nog egentligen min största motivation - jag vill inte tillbaka till frihetsberövning och inlåsning, det är här jag ska leva mitt liv. Med dåliga dagar när allt känns motigt och jag är den fetaste människan i världen, och med de bra dagarna när jag svävar på rosa moln en meter ovanför marken. Men framför allt ska jag leva mitt liv även alla dagar däremellan - när krafterna tryter och motivationen sviktar, när vännerna bär mej och solen strålar. Mitt bland tentor och högmässor, bland shoppingrundor och hundpromenader, det är där jag ska leva mitt liv. Och på gratisfestival, så klart...

Rongedal förvånade och spred glädje till 20 000 Linköpingsbor

Utan tvivel den störste bubblaren, Patrik Isaksson. Han rev av en tio år gammal hit och plötsligt blev jag femton igen.. Mm..

// Innie