Igår var jag och hälsade på en vän på sjukhuset, eller snarare så satt vi och pratade utanför entrén. Jag har ännu inte orkat ta mej upp till avdelningen och besöka henne där eftersom jag fortfarande varken är säker på min egen eller personalens reaktion, så ett tag till ses vi nog i solskenet istället. Eftersom hon inte får vara ensam så satt en personal med oss hela samtalet, och efter en stund gick det upp för vårdaren att även jag varit patient på kliniken, men att jag nu läste vidare till sjuksköterska. Hon ställde en fråga som jag, trots att jag tänker på det varje dag, hade väldigt svårt att besvara i ett par korta meningar; Tycker du att du kan ha någon nytta av dina år som patient, nu när du läser till sjuksköterska?
Spontant ville jag självklart svara ja, vilket jag också gjorde, men när jag skulle försöka förklara varför och på vilket sätt blev det mer komplicerat. Det bästa jag svar jag kunde ge henne var att jag vet hur det är att vara patient, men det kändes samtidigt så platt - är det verkligen det enda jag kan dra nytta av? Ju mer jag tänker på det, desto mer förvirrad och insnurrad blir jag i alla mina funderingar.
Jag tror visst att jag kan ha nytta av att själv ha varit patient, både i stort och smått, men jag vet inte om det är tillräckligt, och framför allt vet jag inte hur jag ska använda mej av allting. Det spelar ingen roll att jag vet precis hur svettigt och äckligt det är att ligga på skyddsplasten man gärna bäddar med i sängen, att jag vet hur vansinnigt smärtsamt det är att sätta en sond utan bedövning eller hur genant det känns att behöva hjälp till toaletten - det gör ju inte lidandet mindre för mina patienter! Snarare gör det bara ont i mej att känna kväljningarna komma när sköterskan trycker ner sonden i halsen på patienten och glatt uppmanar denna att svälja - vad spelar det för roll att jag kan beskriva den känslan in i detalj?
Någonstans har jag ändå en förhoppning om att jag kan förmedla någon form av trovärdighet och trygghet till mina patienter. Ofta är det ju inte de verbala orden som säger mest, och kanske kan en aningens mjukare och lugnare intravenös injektion än vanligt vara tillräcklig kommunikation - jag vet att det här kan vara obehagligt så jag gör allt jag kan för att underlätta för dej. Det är dagar då jag känner mej kompetent och bra, när jag tydligt märker att jag kan ge patienten bästa möjliga vård efter kunskap och erfarenhet. Men vissa dagar tvivlar jag starkt på min förmåga att någonsin kunna utveckla det professionella förhållningssätt alla talar om, och känner mej istället bara trängd och snärjd av två randiga armar och ett söndertrasat förflutet. Det är verkligen inte lätt. På måndag är det dags, då går jag ut på min första långa praktikperiod och nu är det fem veckor vårdcentral och BVC som gäller. Jag är nervös som få men är ändå nyfiken och positiv; det ska bli väldigt, väldigt roligt. Det är nu det börjar på riktigt, nu ska en sjuksköterska ta form i Innie! Det är häftigt.
Vad tycker du som själv lämnat en sjukdom och jobbar eller utbildar dej inom människoyrken? Hur kan du dra nytta eller få problem av ditt förflutna, och hur löser du det? Vad är det viktigaste, och vad ska man undvika? Lämna mer än gärna en kommentar här intill!
// Innie
7 kommentarer:
Jag tror def. att det kommer till nytta att du själv varit pat. Det är min erfarenhet efter 7 år som ssk. All lycka blivande kollega!
Mvh Sjuksyrran
www.miljonresan@blogg.se
Jag brukar svara att det både har för- och nackdelar att ha varit patient. Fördelarna anser jag är ungefär de du beskriver: Förståelse, respekt, empati, hänsyn, mindre dömande. Egenskaper som även andra ssk:or kan ha, men som jag tror ökar om man själv har varit patient.
Nackdelarna däremot tror jag kan vara just att det är svårare att hitta det professionella förhållningssättet. Att inte överengagera sig i jobbet och inte bära med sig sorgen över lidande och avlidna patienter hem. Luckor i systemet, etik som brister, människor som hamnar i kläm ... allt blir personligare på något sätt.
Utan någon som helst disrespekt tror jag du överanalysera frågan lite. Självklart kommer du var en annan SSK än andra som inte har den erfarenheten du har. Du kommer helt klart ha ett helt annat fokus och synvinkel på patienter, och som sofia nämnde kommer det kankse också vara till en nackdel. Men svaret på hennes fråga FÅR var "ja". För det är ju självklart!
Jag tror att det är en jättestor fördel att du själv varit patient så länge du inte låter det komma åt dig personligen. Jag tror att ett problem kan bli att du vill hjälpa till alldeles för mycket när du egentligen borde hålla dig objektiv. Men det är verkligen pest eller kolera: bry sig för mycket, och gå under på kuppen eller bry sig för lite och förtäras?
som blivande psykolog med erfarenheter av självskadadande och många års ätstörningar tror jag mig om att främst ha fördelar av mina erfarenheter. Kanske skiljer det sig åt om man har ett människovårdande yrke med mer praktisk inriktning som ssk än om man har samtal som främsta arbetssätt? För psykologen, som jag ser det, är mötet mellan klient och behandlare det viktigaste och däri finns alla möjligheter att dra nytta av den kvalitativt annorlunda möjlighet till empati som egna erfarenheter ger. För min del känns det mest positivt att ha egna erfarenheter; inte för alla mina klienter kommer ha ätstörningar eller självskadebeteende, utan för jag har god inblick i hur hopplöst, förtvivlat och kluvet det kan kännas att söka vård.
Psykologutbildningens egenterapimoment har erbjudit 50 timmar att bland annat reflektera omkring såna frågor och jag tror fullt och fast att fler människovårdsutbildningar skulle kunna vara betjänta av nån form av egenterapi-inslag. Håller med Sofia om att en nackdel kan vara svårigheten att "stänga av" - ibland känns det som att jag är hudlös inför klienternas lidande. Jag vet inte om jag vill kunna stänga av, men hur balanserar man emotionell närvaro för den andres skull, med att ta hand om sig själv så att man orkar ett helt yrkesliv?
Jag tror mkt skillnad ligger i det lilla. Jag har själv vart patient en del i psykiatrin, men även i den rent somatiska vården. Själv känner jag att jag har mer förståelse för att patienterna vill veta när saker o ting ska hända, och jag vet hur mkt man som vårdpersonal betyder för många patienter. Nackdelar finns det oxå, speciellt kan jag tänka för oss med randiga armar. Jag accepterar mina armar för det mesta, men jag kan vara väldigt arg på dem när det väcker frågor hos patienter o kolleger. Som sjuksköterksa med vårdkläder kan man aldrig dölja sin tidigare sjukdom, vilket kan vara frustrerande ibland. Lycka till Innie!
Jag har ju inte riktigt erfarenhet av det här, men jag tänker att du kanske låter bli att säga att patienterna inte ska oroa sej iaf. Det är det värsta jag vet. Inget gör mej så orolig (och förbannad) som när dom klappar mej på huvudet (oftast bildligt på senare år) och säger: "Det ska du inte oroa dej för."
I mitt yrke märker jag att eleverna ofta släpper mycket stress och prestationskrav, oro, mm, när jag påminner dem om att jag har varit där dom är. Jag tror att det kan vara lite på samma sätt.
Skicka en kommentar