Beskedet om att Engla igår hittats mördad berörde mej djupt och jag kan egentligen inte riktigt förklara varför. Självklart är det alltid gräsligt när en så ung människa dör, och när det dessutom ligger ett brott bakom blir ju traumat än större, men ändå väntade jag mej inte att reagera så starkt. Jag kände inte Engla, hade bara följt hennes försvinnande via media, precis som miljontals andra svenskar, men ändå gör det så ont. Kanske för att jag fortfarande hoppades på att hon hölls undangömd, kanske för att jag helt enkelt är väldigt dålig på död.
När Calle gick bort efter ett knappt års intensiv kamp sprang jag i full fart in i chockens, förnekelsens och panikens vägg. Pang! Jag hade verkligen inte förstått att han, min älskade Calle, kunde dö ifrån mej, det var för stort och obegripligt. Den sommaren låg jag inne och vårdades intensivt på ett par olika avdelningar och träffade ett otal läkare varav jag minns en särskilt tydligt. Jag försökte lite tafatt berätta om Calle och hans sjukdom, och min chock över att han till slut avled. Läkarens kommentar var kort och iskall "Men förstod du inte det, trodde du verkligen att han skulle överleva?" Ja, jag gjorde faktiskt det. Mycket kan jag och mycket förstår jag, men döden är mej övermäktig.
Tidigare ikväll hittade jag gamla skivor med Calles musikfiler som jag började lyssna igenom. Plötsligt sjunger Robert Broberg i mina högtalare, fast egentligen är det ju Calle som sjunger till mej, så som han gjort så oändligt många gånger förr. I musiken kan jag koppla av, sörja, gråta, skratta, minnas, andas och leva. Döden må vara stor och skrämmande, men livet är större.
Stolt jag slår en volt
när du säger att du vill att jag ska va
din kille!
Vill slå en till va
din kille, varje da
din kille, oh la la
din kille!
// Innie
text från RobertBroberg.se
4 kommentarer:
Jag tror inte att det är meningen att vi människor ska förstå oss på döden. Om det hade varit meningen så hade Gud gett oss den förmågan att förstå. Nu gjorde Han inte det, så då är frågan om vi ska förstå? Jag tror inte det, fina. Döden gör ont, döden är ogreppbar, men döden är en del av livet. Tyvärr måste man möta den emellanåt, försöka hantera den smärta döden väcker och på något sätt hitta vägen som leder vidare.
Jag finns här, InnieHjärtat. Håller dig i handen när det blåser.
Nu ska jag försöka sova. Hoppas att inte kommentaren blev skriven helt i nattmössan ;)
KRAMAR
Läkare kan vara korkade det vet vi ju! Klart du trodde Calle skulle klara sig! Hoppet ska ju aldrig överge oss! Jag blev själv ledsen när jag hörde att han gått bort!
Kan förstå att det är Calle du hör när du lyssnar på den musiken!
Många kramar
Den där läkaren verkar ju helt puckad. Undrar om han skulle säga samma sak om det var hans partner som hade dött.
Det gläder mej att du kan minnas Calle med glädje. Han var fantastisk.
Usch va arg jag blir när man hör hur läkare kan behandla människor. Man suger ju åt sig varje ord av vad de säger eftersom de står högre upp i hierarkin. Men i vissa fall spelar det ingen roll hur hög utbildning de har. Empati är så otroligt viktig.
Skicka en kommentar