Barnkonventionen - för vem?

Att barnen är vår framtid har nog de flesta av oss fått höra, men hur bra är vi egentligen på att värna om vår framtid? Vi blickar ut i världen och beklagar oss över barnslavar och barnsoldater vilket ju självklart är alldeles vedervärdigt, men hur ser det egentligen ut här hemma, i våra egna kvarter? Vet vi alls någonting om det?

Idag hade vi en föreläsning om barn på sjukhus, FN:s barnkonvention och NOBAB. I nästan två timmare berättade vår föreläsare om allt gott vi gör för barnen när de läggs in på sjukhus, alla krav som ställs på vårdmiljön och samarbetet och vikten av att göra barnen delaktiga i sin behandling. Självklart är det helt underbart att höra om att barnen ska vårdas i en miljö anpassad för dem som stimulerar deras utveckling trots att de kanske måste tillbringa lång tid på sjukhus. Det är skönt att höra att alla barnkliniker har en skyldighet att erbjuda lekterapi, att det alltid finns en extrasäng för föräldrarna eftersom barn inte mår bra av vistas ensamma på sjukhus, och att inga barn ska genomgå behandling under tvång. Saker som egentligen är så självklara, men som ändå kan vara så svåra att uppnå att regler och föreskrifter blir nödvändiga.

Men ändå blir jag så ledsen, upprörd, förtvivlad och frustrerad när jag sitter där i aulan och lyssnar på vad som nästan känns som guld och gröna skogar. För verkligheten är ju sällan som på film, och det enda som snurrar i huvudet är alla barn och ungdomar inom psykiatrin - räknas de inte som barn, eller vad är det som rättfärdigar att de undantas alla vackra ord? Sverige var ett av de första landet i världen som ratificierade FN:s barnkonvention 1990 men ändå förmår vi inte leva upp till den.

I artikel 37c står det klart och tydligt att: "Särskilt skall varje frihetsberövat barn hållas åtskilt från vuxna". Varför skickar man då 17-åriga sjävskadetjejer till rättspsyk? Varför vårdas 16-åringar på psykiatriska intensivvårdsavdelningar för vuxna? Artikel 12 slår fast att alla barn har rätt till medbestämmande och åsiktsfrihet. Varför tvångsmatar, tvångsbältar och tvångsmedicinerar man då anorektiska 15-åringar utan att prata med dem och försöka mötas? Artikel 9 handlar om att barn inte ska skiljas från sina föräldrar, men kan någon då förklara varför patienter på BUP kan förläggas med besöksförbud? Är inte barnen inom psykiatrin lika mycket barn som deras jämnåriga, eller räknas de helt enkelt inte som vår framtid?

Sen kan jag visserligen känna att 18-årsgränsen inte alls är så magisk som den blir i lagboken, för det finns nog få människor som blir vuxna över en natt. Jag blev inlagd första gången som artonåring och har därför bara vårdats inom vuxenpsykiatrin, men även om jag var myndig hade jag nog mått bra av lite mer "barnfilosofi". Jag har ett par gånger hälsat på patienter på BUP och måste erkänna att jag, trots alla skräckhistorier jag hört, känt ett stygn av avund. Borta var sjukhussängarna i stål, överkasten var inte lndstingens gula filtar, och i korridorerna fanns både spel, skåp, växter och tavlor istället för de sterilvita väggarna som jag var van vid. Det gör mej nästan än argare, när jag inser att barn kan tvingas lämnar en mjuk miljö på BUP för att sedan skickas till en kall och hård rättspsykiatrisk avdelning. Nu hoppas jag bara att vuxenpsykiatrin vågar följa samma mönster.

Barn behöver få vara barn för att våga bli vuxna, och sjuka behöver låtas vara sjuka för att orka bli friska. Svårare än så är det egentligen inte, men vägen dit tycks ibland snårig och omöjlig. Svenska dagbladet har den senaste tiden publicerat en mängd artiklar i ämnet som jag faktiskt tycker är riktigt bra. Nu senast handlade det om en ny avhandling där doktoranden tittat på hur barn och unga upplever vård och tvångsvård. I slutet av januari skrevs det om hur barnpsykiatrin i Stockholm fullkomligen havererade efter massuppsägningar och sjukskrivningar, och att vissa av de berörda barnen kunde komma att förflyttas till vuxenpsykiatrin. Som replik på det medverkade Sofia i en artikel som lyfte just denna problematik - frihetsberövade barn som vårdas tillsammans med vuxna. Imorgon drar jag mitt strå till stacken med debattartikeln som också berör ämnet, men fortfarande är känslan av maktlöshet så stark! Vad kan man egentligen göra? Brott mot barnkonvetionen kan inte ens tas upp i internationell domstol, så allt känns som en enda bakbunden vals. Vad krävs egentligen för att något ska hända? Barnen är vår framtid, men vi kollapsar den redan innan vi hunnit dit.

// Innie