Jag försöker oftast att inte låta bloggen spegla för mycket av mina personliga politiska åsikter, men idag kan jag faktiskt inte låta bli. Att Försärkingskassan tvingats till att strama upp sina insatser har väl knappast undgått någon, men att det var så här illa hade jag inte förstått. Nu tvingas du söka nytt jobb, flyttar runt och byta arbetsuppgifter om du blir långtidsssjukskriven, och efter drygt två år mister du rätten till ekonomisk ersättning. Som om inte sjukdom vore straff nog för den enskilda individen, nu ska staten jaga de sjukskriva med misstroendetss blåslampa också.
Det gör mej mest illa till mods är attityden att alla sjukskrivna fuskar. Under de senaste åren har jag mött en stor mängd sjukskrivna människor, och jag kan inte för mitt liv se hur någon av dem hade klarat att yrkesarbeta, trots att det var det enda de egentligen ville. Ingen av alla de jag träffat hade, om de haft valmöjligheten, föredragit en sjukskrivning framför ett arbete eller möjlighet till studier, och jag undrar hur många procent av landets sjukskriva som egentligen gör det.
En sjukskrivning är på många sätt ett trauma, oavsett ålder, orsak eller sysselsättning så tappar du en del av din självkänsla. I vår kultur innebär arbete och utbildning status och identitet, och har du inget av det förlorar du både statusen, identiteten och ofta också meningen. Människan behöver känna tillhörighet, hon behöver känna sej behövd och uppskattad, och det är väl i princip det enda som du garanterat inte gör som sjukskriven. Du är ett misslyckande i dina egna ögon, och nu så övertydligt; ett misslyckande även i statens ögon. Det känns som vi närmar oss 2000-talets häxjakt, och den här gången är det samhällets svagaste punkter som är målet.
Parallellt med förslaget om sjukskrivningarna, kommer också en nollvision för självmord. Jag vågar egentligen inte uttala mej alls, men den spontana reaktionen är ju självklart - äntligen! Enligt Dagens Nyheter ska information och kunskap spridas till befolkningen om ångest, depressioner, självmord och hjälpmöjligheter. Det är här jag börjar bli tveksam - om jag för två år sedan fått beskedet att nej, nu blir din sjukskrivning inte förlängd, du får gå till socialen, så hade information från regeringen om självmord och ångest hjälpt mej föga. Nollvision är underbart, men då måste man också se över vårdsystemet och se till att alla får den hjälp de behöver och har rätt till.
Jag har hundra tankar om hur psykiatrin borde förbättras, men det får nog vänta till nästa inlägg. Hur tänker ni; finns det någon poäng med att ställa ultimatum på de sjukskrivna, eller förvärrar det bara situationen?
// Innie
Förtydligande - sjukskrivning är självklart inte den enda lösningen på problemet, men att omöjliggöra för människor att få ett tryggt tillfrisknanade - oavsett om det rör cancersjukdom, utbrändhet eller ätstörningar - tror jag inte är gynnande för någon part. Ska man minska sjukskriningarna krävs också kraftåtgärder inom sjukvården, rehabilitering och prevention. Mitt förslag är att börja i den änden istället för att sparka på dem som redan ligger.
11 kommentarer:
Blä, jag tycker precis som du Innie, att det har blivit en häxjakt. Däremot så har det blivit helt tvärtom i mitt fall. Jag har fått jaga försäkringskassan i ett halvår för att överhuvudtaget få till ett möte så att jag kan få komma igång med min arbetsträning. Dom har tjafsat och strulat så att dom står mig upp i halsen. Det har skötts så otroligt dåligt alltihop och jag är väl inte direkt förvånad, men jag trodde att det skulle vara tvärtom (att försäkringskassan skulla jaga mig).
Jag har inte riktigt förstått problemet eftersom jag har en arbetsplats att vara på och jag bara väntar på att få komma igång på riktigt igen. Men nu verkar det som att det eventuellt kommer igång.
Både försäkringskassan och sjukvården är enligt mitt tycke på väg åt helt fel håll och dom är inte speciellt hjälpsamma överhuvudtaget. Men det är väl som allt annat, att det är pengar som saknas. Tyvärr. Det borde ju annars vara ganska högprioriterat med sjukvård och en väg tillbaka, men i dagens samhälle måste man vara frisk för att orka vara sjuk (eftersom man måste kämpa så otroligt mycket för allting).
Viktigt blogginlägg Innie!
Kramar Helena
Sånt där gör mig vansinnig..
Dom pratar ju om att utveckla rehabiliteringsplaner etc. Mmm.. Men om dessa rehabiliteringsplaner skulle vara så bra skulle det inte behövas några tidsbegränsningar på sjukskrivning eftersom det inte vore ett problem att dom blev för långa. Nä.. Satsa tid och energi på att utveckla rehabilitering istället för att diskutera lagar och bestämmelser så kommer lagarna inte behövas till annat än dom som fuskar.
Jag funderar själv på att fråga om mer strukturerad arbetsrehabilitering, men jag vet inte om jag vågar! Så därför blir det ingenting istället.. Korkat!
Enda poängen med att straffa sjuka människor är att visa att man kan. Maktmissbruk är vad det är. Sparkar på dem som redan ligger. Bristen på logik i borgarnas resonemang blir ju tydlig när man försöker passa ihop dom två anledningarna till att sjuka ska straffas:
1. Dom är lata och vill inte arbeta. Dom drar sej alltså ur "gemenskapen" med flit.
2. Dom hamnar i det otäcka uuuutanförskaaapet. Dvs dom hamnar utanför "gemenskapen" mot sin vilja.
Mycket märkligt. För alla som arbetar upplever ju en sån fantastisk tillhörighet och mening med livet. Ju mer man arbetar desto lyckligare blir man.
Ett annat (eller samma) problem är att dom politiska makthavarna verkar se befolkningen som en skock hundar, som måste uppfostras med hjälp av belöning och bestraffning.
Usch, nu sitter jag här och blir förbannad, när jag borde koncentrera mej på mina skoluppgifter. Jag kastar mej genast tillbaka in i tillhörigheten och slutar fundera på politik till förmån för mitt arbete.
Jag kom förresten väldigt mycket att tänka på den där Lars Demianlåten "Liberalen":
Nej, varför ska man bry sej om nån fattig, sjuk och svag,
om nån värnlös, klen och liten,
om nån gammal, trött och sliten?
Låt dem ligga där i sktien
så fattar dom en dag
att var och en har ansvar för sej själv -
Marknadens lag
Jag känner verkligen igen det där men att man som sjukskriven förlorar en identetet, sin självkänsla och sin tillhörighet! Det är så det är. Fast jag vill vara sjukskriven eftersom jag inte klarar av att gå heltid i skolan. Men det är en annan sak att vara sjukskriven i skolan och vara sjukskriven i arbetslivet. För min del blir det att min skolgång blir förlängd. Vilket får en stor sten med stress och press lyftas från mitt hjärta.. Oj.. Det var kanske inte det här man skulle prata kring..
Förvärrar. De som vill fuska gör det inom många områden i livet och kan inte stoppas.
När det gäller sjukdomar har jag väldigt svårt att tänka mig att folk fuskar. Vem kan bedöma hur hårt min sjukdom drabbar just mig? Så bara för att jag är byggd av ett klenare virke än min granne och känner mig sämre så är jag eg. inte det utan fuskar... orkar inte skriva mer just nu men ser fram emot att du återkommer i ämnet.
ja men hallå... kolla inlägget - det är inte f.kassan som tycker - det är politikerna! f.kassan måste följa deras beslut - om ni haft mer koll... //själv sjukskriven!
Anonym: Jag är fullt medveten om att det är politikerna som tycker och FK som måste följa deras beslut, jag har själv varit sjukskriven i sju år så viss koll anser jag mej nog ha. Men jag vet också att FK väldigt sällan har den kollen de borde ha, det händer allt för ofta att JAG, som deras kund tvingas berätta för dem vad DE ska göra, eftersom de själva faktiskt inte vet. JAG har gett dem lagändringar som politikerna publicerat men som de enskila tjänstemännen inte behagat lära sej, JAG har behövt pressa dem för att få ta del av det jag faktiskt har rätt till, men som de inte har koll på. Det tycker jag är under all kritik.
Så visst är det politikerna som beslutar, men det åligger FK att genomföra besluten - vilket de inte alla gånger gör med bravur.
// Innie, fd. långtidssjukskriven och rutinerad mydighetsbråkare.
Hej innie!
funderade på en sak; kan du inte kolla i nästa blogg varifrån alla dina läsare kommer ifrån, en annan är nyfiken för det verkar vara alla möjliga...från Sofia, Corren etc.?
kram a-k
Jag tror att man som långtids sjukskriven kan behöva hjälp att komma ut i arbetslivet igen. Jag tror att det kan kännas otäckt att börja jobba efter flera års sjukskrivning. Jag tror också att det kan vara en del "sjukdoms beteende" att inte våga jobba. I psykiatriska sjukdomar ingår ju ofta undvikande, att man undviker det man är rädd för, alltså också att jobba. inte för jobbet i sig kanske, utan mer för alla krav på sociala relationer, kunna klara ut vissa knöliga arbetsuppgifter o.s.v. För mig är det naturligt att man känner en oro, och kanske också riktig rädsla för det här. Det är ungefär som första dagen på ett nytt jobb efter man gått klart sin utbildning. Då ska man kunna ingå i ett arbetslag, man ska kunna sitt jobb. Jag tror att de flesta av oss har höga krav på oss själva, och det är det som gör det svårt att våga göra vissa saker ibland. Alltså tror jag ibland att man kan behöva rejält mycket hjälp och en del knuffar för att komma ut i arbetslivet igen.
Det här var ett jättebra inlägg. Jag är en av de som faktiskt tyvärr är lite misstänksam mot långtidssjukskrivna. Jag har läst alldeles för många bloggar av tjejer med diagnoser som babblar om hur synd det är om dem och hur missförstådda de är och hur elaka soc är osv, så jag kan inte låta bli att färgas av det. Men jag inser ju att de flesta faktiskt inte vill vara hemma och missa hela den sociala biten ett jobb erbjuder.
Det jag vill säga är att det är bra att få ett annat perspektiv på det här med sjukskrivningar och ditt inlägg fick mig att tänka till.
Skicka en kommentar