Läkarna - Förbättringsprojekt Psykiatri

Innan jag fortsätter den här bloggserien vill jag betona ett par saker. Jag skuldbelägger inte några enskilda personer för det jag inte tycker fungerar inom psykiatrin. Mina klagomål och min skepcism handlar om saker som ligger bortom både skötares, sjuksköterskors och läkares ansvarsområde. Det jag skriver om är sådant som kräver förändring från högre ort, sådant som kräver stora resurser, både ekonomiskt och kompetensmässigt. Det krävs krafttag för att höja psykiatrins status i samhällets ögon för att få politikerna att satsa på vården, och för att inspirera läkare och sjuksköterskor till att specilistutbilda sej inom ämnet. Psykiatrin behöver rustas upp från grunden, och många av de som jobbar där idag gör sitt allra bästa för att hålla ett sjunkande skepp flytande, ett jobb som många gånger både är tungt och otacksamt.

Sen vill jag också poängtera att jag inte avråder någon från att söka hjälp när man behöver det. Trots att jag framför mycket kritik mot psykiatrin i allmänhet och avdelningarna här i Linköping i synnerhet, så finns risken att jag inte vore vid liv utan dem. Mycket behöver förändras, men under vägen dit måste man greppa efter varje halmstrå och ta den hjälp som finns tillgänglig.

Personalen inom psykiatrin är egentligen ett avsnitt som ensamt skulle kunna fylla tio bloggar på raken, men jag ska göra ett tappert försök att sammanfatta mina tankar i det här inlägget. Som jag skrev här ovan så behövs specialister inom ämnet, både vad gäller sjuksköterskor och läkare. Omsättningen på personal är många gånger hejdlös, och läkarbristen når inga gränser.

Effekten för min del har blivit att jag under en sommars inläggning träffade i runda slängar trettio läkare. Det var AT-läkare, ST-läkare, underläkare, specialistläkare och överläkare och de allra flesta gick under epiteten "hyrläkare". De stannade allt från en dag till en vecka på avdelningen, de ringdes runt mellan akutenheten, vårdavdelningarna och somatiken, och ingen i personalen visste vem som skulle komma och ronda. Om det skulle komma någon, det vill säga. Och det säger väl sej självt, att träffa trettio läkare under en sommar, och hundratals under mina fyra år här i Linköping ger ingen vidare kontinuitet i behandlingen. Länge var jag tungt medicinerad, och så fort en ny läkare fick syn på min medicinlista gjordes någon form av ändring, och i nio fall av tio utan att prata med mej först. Tyvärr hade de flesta läkarna något favoritpreparat som de trodde skulle hjälpa mej och därför lade till min lista, men få var de som faktiskt samtidigt plockade bort någonting. Resultatet blev att jag dagligen proppades i ett trettiotal tabletter och blev så neddrogad och avtrubbad att jag mest liknade en zombie. Men det är klart, med den konstanta personalbristen var jag möjligen något lugnare och mindre upprorisk, men det innebär också att många, många månader av min sjukdomstid har försvunnit i en enda tjock tablettdimma.

Tyvärr var det inte bara avdelningarna som saknade fasta läkare, även inom öppenvården har kaoset varit totalt. Några månader här och var har jag haft en PAL (patient ansvarig läkare) men allt som oftast har jag stått utan behandlande läkare och återigen utan kontinuiet. Eftersom kontakten mellan öppen- och slutenvård dessutom är under all kritik, resulterade det i stora problem med all min vård. En tillfällig avdelningsläkare säger att min läkare i öppenvården ska skicka remissen vidare, väl utskriven har öppenvårdsläkaren inte hört tals om någon remiss och vidarebefodrar uppdraget till teamet eller akutenheten, och karusellen är ett faktum. Mitt i röran står jag som patient, skriker ut mitt hjälpbehov och bara önskar att ha en hand att hålla i, eller i alla fall ett namn på en person som kan hålla i alla trådar och min trehundra sidor tjocka journal som någon förlagt på nytt. Jag vågar nog påstå att läkarbristen, avsaknaden på kommunikation och all osäkerhet om vem som bär ansvaret har förlängt min vårdtid med ganska många månader, kanske till och med år. Hade någon kunnat ta tag i min situation, sett vad jag behövt och kunnat sammanställa och genomföra allt det som planerats på mängder av separata möten, hade min vårdtid och min behandling sett avsevärt annorlunda ut. Men det är ju bara något jag personligen kan sia om, och det har egentligen ingen betydelse så här i efterhand. Men att läkarbrsten har betydelse tvivlar jag inte ett ögonblick på.

Vad behöver då göras? Egentligen tror jag även här att det är en fråga om resurser och om status. Gör psykiatrin intressant och givande att arbeta inom. Arbetsvillkoren måste förbättras så de som faktiskt idag är utbildade kan tänka sej att stanna på samma arbetsplats längre än en vecka. Eftersom jag själv inte är insatt i läkarnas yrkessituation kan jag inte svara för vad exakt det är som brister, men att någonting inte är som det ska är för de flesta uppenbart. Jag fasar för dagen då en patient ska behöva mista livet till följd av dålig uppföljning och kontinuitet från läkarsidan, men jag hoppas starkt att mina farhågor inte ska besannas. För tyvärr tror jag inte det skulle göra någon direkt skillnad. Det är ju psykiatri vi pratar om.

// Innie