Tankar om ensamhet

För någon timme sedan var jag ute en sista sväng med Celia och blev minst sagt påmind om att Linköping för en stund fått stå i Sveriges centrum - det är delfinal i melodifestivalen här ikväll. I var och varannan lägenhet tycktes det vara fest, det är folk som tjoar och skriker från balkonger och musiken dunkar lite överallt. Själv trampade jag runt i mina lila mjukisbrallor modell extra urtvättade och kände mej inte det minsta glamorös, men fullt nöjd med att slippa stilettklackar och ölhäveri. För en stund kände jag ensamheten sy några stygn i bröstet på mej, men jag insåg ganska snart att det inte är festandet jag längtar efter; det är önskan att längta efter att festa som jag saknar.

Trots att jag idag faktiskt aktivt väljer bort det, och därmed spenderar flertalet lördagkvällar som nöjd solokvistare, har det inte riktigt alltid sett ut så. Jag minns så väl mina långa inläggningar på psyk, där jag i tre, fyra eller fem månader i streck kunde ha akutavdelningen som mitt andra hem. Ibland beklagade jag mej dramatiskt för personalen om hur ensam och övergiven jag kände mej, andra gånger försökte jag i mer förtroliga samtal förklara den exkluderande känslan som avdelningsvården förde med sej, men aldrig någonsin tror jag mitt budskap riktigt nådde fram. "Men du är ju inte ensam Innie, du har ju hur många vänner som helst! Du får ju post stup i kvarten och telefonen går ju varm med samtal till dej" var det stående svaret jag fick.

Och visst, mina väggar tapetserades av vykort från min vänskapskrets och mitt sängbord var fullt av nallar och gosedjur, vilket inte sågs med helt blida ögon från personalens sida. Vid ett par tillfällen kom de helt sonika in och rev ner allting från väggarna och plockade ut alla mina nallar. Förklaringen gick ut på att jag kunde gömma vassa saker i kramdjuren, samt att jag vårdades på en akutpsykiatrisk avdelning - det fick alltså inte se för hemtrevligt eller ombonat ut. De lämnade mej gråtandes och skakandes på min säng i ett sterilt rum med mossgrönt golv och bajsbrun dörr med orden; "Ryck upp dej, tro inte att du är ensammast i världen. Se bara på XX och YY, de är kroniker och har ingen som ringer, ingen som hälsar på eller skriver brev. Du ska bara vara glad."

Där någonstans insåg jag hur lätt missförstånd och motsättningar skapas, när förståelsen och kongruansen är så låg. Trots att vi befann oss på samma avdelning, kunde personalen lika gärna varit från mars och jag från ett annat solsystem för det fanns inte ett ord som överrensstämde oss emellan. Varför skulle jag, bara dryga tjuga år fyllda, nyförlovad men med söndertrasade armar, jämföra mej med en psykotisk kroniker som passerat de sextio? Hennes framtid låg bakom henne, men min hade inte ens tagit fart. Visst kände jag för henne, och visst led jag med hennes vrål från akutrummet, men samtidigt hade hon en trygghet i sin värld som jag aldrig upplevde i den jag befann mej i. Jag ville jämföra mej med andra tjugoåringar, jag ville ha ett liv som i alla fall liknade deras mer än en kronikers på hispan. Ensamheten bar jag ju djupt inombords, men istället för att hjälpa mej att trassla mej ur dess klor, rev de ner den enda vänskapen jag hade och tapetserade mitt rum med ensamhet och avsky.

Trots att många år har gått sen dess då de för första gången verkligen utnyttjade sin makt i form av LPT och kvarhållning så har jag fortfarande så svårt att se vad gott det skulle leda till. Precis som Sofia så ofta skriver; hur kommer det sej att så brutala metoder tas till, när det enda som egentligen hade behövts var en famn att gråta ut i och öron som lyssnade?

Jag är fortfarande en människa med mängder av mejlkontakter och en telefon som går varm om kvällarna, men den där ensamheten jag försökte slå ihjäl genom att häfta upp vykort av vänskap på väggarna har fortfarande inte gett sej av helt, men jag har fått en annan form av förståelse för den. Jag har insett att den kanske inte botas bäst genom att håna den, istället måste jag inse att jag bara är Innie, varken jämförbar med en sextioårig kronisker eller en jämnårig festprisse. Jag är bara jag, med mina behov, mina känslor och mina funktioner att fylla. Vissa behövs som partyhöjare och andra som nykter chaufför eller bartender. Själv kokar jag te åt den som behöver, svarar på sms när det blir kris eller backar upp med dagen-efter-kramar. Det får min ensamhetsångest att hålla sej stången, och vem har aldrig behövt en kram mitt i natten när allt bara gått snett?

// Innie

I rättvisans namn så fanns det ju självklart stjärnor som orkade lyssna och stötta i det oändliga, och utan dem hade jag aldrig överlevt. Psykiatrin var inte en arbetsplats med idel stolpskott, men jargongen där är ändå den råaste jag någonsin stött på. Och det på ett ställe som har som uppgift att lappa ihop trasiga själar..