"I am the wilderness locked in a cage
I am a growing force you kept in place
I am a tree reaching for the sun
Please don't hold me down
Please don't hold me down
I am a rolling wave without the motion
A glass of water longing for the ocean
I am an asphalt flower breaking free but you keep stopping me
Release me
Release me
I am the rain that's coming down on you
That you shielded yourself from with a roof
I am the fire burning desperately but you're controlling me
Release me
Release me"
I am a growing force you kept in place
I am a tree reaching for the sun
Please don't hold me down
Please don't hold me down
I am a rolling wave without the motion
A glass of water longing for the ocean
I am an asphalt flower breaking free but you keep stopping me
Release me
Release me
I am the rain that's coming down on you
That you shielded yourself from with a roof
I am the fire burning desperately but you're controlling me
Release me
Release me"
Just nu känns min vilja, mina tankar och ambitioner, mitt hopp och mina önskningar så mycket större än vad min kropp och mitt psyke egentligen kanske klarar av att härbergera. I takt med att omgivningen slår upp möjligheternas dörrar på vid gavel för varje steg jag tar ökar också kraven på att välja rätt dörrar att passera och rätt rum att stanna till i, för tiden räcker inte till att besöka dem alla. Just nu känner jag mej fången i min egen kropp, i mitt eget liv och då egentligen inte på ett så negativt vis som mina ord nu kan ge sken av, utan jag tror snarare jag stött på den mänskliga faktorn - mina begränsningar.
Och ja, jag erkänner - jag hatar dem, men hat och avsky får begränsningar att växa så jag försöker istället se på det med mindfulness och acceptens. Men ack så svårt det är! Jag vill kunna läsa till sjuksköterska och samtidigt redan vara färdigutbildad och slippa vara nybörjare, jag vill ha körkort och inte tvingas ansöka om lemp och övningsköra och misslyckas innan jag tvivelaktigt får kortet till slut, jag vill skriva-skriva-skriva men dynet har inte tillräckligt många timmar för att även räcka till studier, föreläsningar och Celia.
För ett år sen var jag den utsvultna frihetsberövade, idag är jag hon som fotograferas i en och en halv timme för den stora kvällstidningen och sen går vidare in på skolan för att hämta ut en godkänd monstertenta. Kontrasterna mellan då och nu är lika stora som de mitt vardagsliv bjuder på just nu, och jag håller mej fast i mej själv så knogarna vitnar för att inte flyga bort i alla tvära kontrastkast. Jag älskar mitt liv, men det saknar sex timmar varje dygn - kan man buda hem dem på tradera?
//Innie
Text: E. Althoff
Framförd av: Oh Laura
6 kommentarer:
åh!
den där känslan känner jag igen
du får gärna skriva ett mail eller ringa eller droppa en rad någonstans om du vill ventilera den mer
eller om du vill något helt annat
som alltid
och
du klarar det
det kommer balans
jag lovar
Fint skrivet! Känner igen mig i det där med att dygnets timmar inte räcker till för allting man skulle vilja göra. Men det är bättre att ha saker att göra än att gå runt hela dagarna utan någonting alls att sätta för händerna. Fast det är klart att för mycket kan bli en stressfaktor så man får försöka balansera vardagen så gott man kan. Det klarar du säkert av. Vill lägga till också att Celia är så väldigt gullig! Hon verkar vara väldigt mysig!
Åh vad jag känner igen mig just nu.. Även om mitt inte är lika "stort" som ditt.
Säger du till när artikeln i den stora kvällstidningen kommer?
*kram*
Fina, det är svårt att lära sig välja bort saker, och att faktiskt vara nöjd med de valen man gjort. Det är lätt att gå om kring med en "tänk om-mentalitet" - så där att man funderar på vad som hänt om man valt annorlunda, prioriterat nåt annat... Men acceptans är nog rätt väg, att lära sig vara nöjd med sina val, vare sig det är att välja bort eller välja till. Det kommer, du vänjer dig! (och de där extra timmarna finns inte på tradera, tro mig, för i så fall hade jag bjudit på dem jag med!)
Men jättegrattis till godkänd monstertenta!!! Vad kul att du klarade den! Och spännande med kvällstidningen, du berättar väl när den kommer? Vi vinkade till dig när vi åkte genom Linköping idag och i fredags, jag och P. *kramar
Det är ju sjukt bra! Med tentan. Och med att ett underverk som du visas upp för allmänheten (nu lät det som du är en apa i en bur, men jag menar inte alls så)! Tänk att få läsa om något annat än krig och misär i tidningen. Fokus på det goda behövs verkligen! Kram.
Jag hade gett hur mycket som helst för några extra timmar per dygn! Visst är det underbart när inspirationen och viljan att göra saker strömmar till, jag bara älskar det! Helt uppe i varv och aktiv till tusen. Så inser man den där jobbiga saken som heter prioritering. Det går liksom inte att göra allt samtidigt eller precis lika intensivt, hur mycket vilja man än bär på. Det stör mig något oerhört och det är väl som du säger.. mindfulness och acceptans. Härligt att du klarade tentan och jag måste säga att den där artikeln i corren var riktigt riktigt bra! Många kramar!
Skicka en kommentar