Mening

Vad är meningen med livet?
Finns det någon mening med lidande, sjukdom och död?

Jag tror det här är frågor som människor ställer sej världen över, oavsett kultur, ålder, religion eller kön - människan är sökare, tänkare och kämpar dygnet runt för att förstå sin omgivning och sitt liv. I vissa regioner eller inom vissa religioner är frågorna kanske inte lika aktiva eller svaret så desperat efterfrågat, medans livet på andra platser i världen tycks vara en enda jakt efter mening och upplysning. Ibland går nog tyvärr sökandet efter svar, som vi med största sannolikhet ändå inte kommer finna, ut över det liv vi lever, och dagar och månader och år blir till slut en enda transportsträcka istället för en upplevelseperiod. Men det är klart, om man lever med en kronisk sjukdom, om man ser sin äkta hälft mördas eller lever med lidandet tätt intill sej dygnet runt så måste man väl ifrågasätta meningen med livet. Eller?

Just nu läser jag en bok av Tomas Sjödin, När träden avlövas ser man längre från vårt kök. Han berättar på ett varmt och uppriktigt sätt om livet med tre barn, varav två har en okänd, obotbar hjärnsjukdom. Han ser sina söner sakta brytas ner, de är rullstolsburna och har inget språk, de behöver hjälp med precis allt och är svåra att kommunicera med och han gömmer inte undan den frustration han bär på när han skriver om drömmen att kunna förstå sina barn, eller att i alla fall veta om de förstår honom. En bit in i boken kommer jag till ett kapitel han kallar Möda och mening, och hans ord är så vackra att jag måste citera några rader;

"För hur avgör man vad som är ett meningsfullt liv eller inte? Är verkligen det ideala livet det, där allt är friskt och fungerande? Skulle inte det mänskliga livet vara oändligt fattigt och oändligt tråkigt om det inte bjöd oss motstånd?
Det finns osynliga trådar mellan möda och mening. Mellan slitet i livet och den djupaste glädjen. Bakom det till synes meningslösa kan ibland livets skönhet ligga gömd."

Jag vet inte om någon ytterligare kommentar egentligen behövs, men efter mitt förra inlägg om sorg och Calle kändes det här så oerhört träffande. Efter ett par intervjuer med media där jag verkligen tvingats fundera över vad som fört mej dit jag är idag, vad som fått mej att orka, och hur jag ser på livet numera så var de här raderna en ren välsignelse - det är så jag tänker, det är så jag känner. Hans ord kunde varit mina.

Igår var jag på en föreläsning i skolan om Joyce Travelbee som i grunden är psykiatrisjuksköterska. Hennes omvårdnadsteori är på många sätt banbrytande och lätt revolutionär då hon hävdar att man som sjuksköterska ska använda hela sej själv i terapeutiskt syfte, att man måste kliva ur sin strikt professionella roll och ge av sej själv i en patienläkande situation. Hon betonar även vikten av empati, och ger ord som hopp, mening och lidande stor roll i sitt arbete. Hon hävdar att det är viktigt för patienten att ha en mening i sin sjukdom, att ha ett mål att sträva mot, och att sjuksköterskans roll är att hjälpa patienten i sitt sökande. Även här citerar jag, och den här gången handlar det om hennes definition av mening;

"Begreppet mening /.../ gör den sjuka personen i stånd att inte bara underkasta sig sjukdomen, utan använda den som en utvecklande"

Tänk om sjukvården kunde arbeta lite mer aktivt efter hennes teorier och åsikter. Tydligen är hon redan nu tongivande bland teoretikerna för psykiatrin, men det hon här beskriver är precis det jag på egen hand jobbat mej fram till under flera år. Förmågan att vända det sjuka till något utvecklande är kanske ingenting man som sjuksköterska kan ge sin patient på recept, men det är en ambition att sträva efter, ett mål att jobba mot. Sjukdom, lidande och död är stora, tunga och svåra skeden i livet, men att möte dem utan en mening gör kampen i det närmaste olidlig och grym. Om sen meningen bara ligger i att härda ut ännu en dag, eller för att låta solen kunna smeka din kind ytterligare en dag tror inte jag spelar någon roll för;

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd...
Karin Boye

// Innie