Normal - något att eftersträva?

Normal: "en organism eller mekanism som inte är avvikande, rörande någon, flera eller alla egenskaper." (wikipedia)
Normal: "regelrätt; som sig bör; vanlig; genomsnitts-, ordinär; vid sina sinnens fulla bruk, fullt klok." (Svenska Akademiens ordlista)

Alla som känner igen sej i beskrivningen ovan, upp med en hand!
Alla som känner till någon som stämmer in på beskrivningen, upp med en hand!
Alla som strävar efter att passa in på orden ovan, upp med en hand!
Alla som ibland önskar sej vara ett uns mer normala, upp med en hand...

Jag undrar varför man så intensivt eftersträvar så sterila egenskaper som de Wikipedia och ordlistan beskriver, och än mer undrar jag om det verkligen finns någon som, enligt deras definitioner, kan sägas vara normal? Jag kom på mej själv tidigare idag att fundera på om jag någonsin skulle kunna betrakta mej själv som normal, eller om samhället någonsin kommer att göra det. Januarivindarna piskade nästan fram tårar i ögonen där jag stretade fram med hunden och insåg att nej; jag vet inte om det alls kommer ske? Jag tror inte jag är skapad för att leva i en stöpt form, jag har allt för udda kanter och hörn för att passa in i en standardmall. Jag är visserligen fenomenal på att som en kameleont ställa om mej efter omgivningen, men att helt lämna mina nötta former och anpassa mej efter en standrardiserad schablon, det kommer nog aldrig hända.

När jag så rundat ankdammen och fick vinden i ryggen så jag kunde lyfta blicken kom då nästa tanke - varför ska jag gå runt hela mitt liv och önska mej vara något jag inte är istället för att leva fullt ut i den jag är?Allt för många människor tänker så mycket negativt om sej själva, och det är så lätt att tänka "jag är onormal, alla andra är normala". Jag undrar egentligen hur många av dem som har ett liv som jag kanske skulle kalla normalt, som själva går runt och tänker - jag är helt normal. Kanske är det för djupa och alldeles för förvirrade tankar att dela en fredagseftermiddag då normala människor får lön (ursäkta, kunde inte låta bli), men samtidigt känns det så viktigt.

Vi föreställer oss ofta att andra är så normala, andra har det så bra, andra är så snygga, sexiga, smala och smarta, och sjävla blir vi till slut inte värda vatten. Gräset tycks obevekligen vara grönare på andra sidan, men vad är det egentligen för fel på en guldgul gräsplätt eller kärleksröd gräsmatta? Bara för att det en gång blev standard att gräset ska vara grönt så betyder inte det att allt annat är fel. Bara annorlunda och modigt, starkt och vackert. Hellre kopplar jag ihop mej med sådana ord, än orden som inledde bloggen!

//Innie