Kan man må dåligt utan att det syns?

Kan man må dåligt utan att skada sej själv? Kan man ha ångest utan att synbart skaka i hela kroppen? Kan man ha en ätstörning utan att vara mager som en sticka? Kan man vara deprimerad utan att någonsin varit inlagd på en psykiatrisk avdelning? Kan man vara nedstämd utan att klä sej i svarta kläder och svartsminka sej? Kan man vara ledsen och sorgfylld utan att gråta varje kväll? Kan man vara arg och fly förbannad utan att sparka sönder stolar, skrika och vråla? Kan man må dåligt utan att det syns?

Spontant kan nog frågorna kännas obefogade och svaren självklara - det är klart man kan må dåligt utan att varken skada, skrika, skaka och svälta, det skulle nog de allra flest hålla med om. Men i verkligheten är det inte alla gånger lika självklart, något man ibland märker av på Zebraforum. Med jämna mellanrum skrivs där inlägg av personer som mår dåligt inombords utan att för den sakens skull visa det utåt, och de frågar ibland om de verkligen är sjuka? Har de rätt att känna som de gör? Finns det någon anledning att söka hjälp för att man har lite svårt med maten om man ändå inte väger som en femåring, och får man verkligen be om någon att prata med trots att man inte har blödande armar?

Det är lätt att tro att psykisk smärta måste synas utåt för att vara godtagbar och accepterad, och det är ju egentligen inte speciellt konstigt med tanke på hur mediabruset ser ut. Det är anorektikern som kan gömma sej bakom en lyktstolpe som intervjuas i kvällstidningen, och plötsligt är du inte sjuk om du inte ser ut som hon. Min erfarenhet av psykiatrin är tyvärr allt för lik samhället i övrig; den som skiker högst syns mest. Med andra ord; den som skadar sej mest, äter minst och vägrar flest mediciner är den som får mest uppmärksamhet, flest lugnande samtal och den mesta av personalens kraft och ork. Om sen responsen man får från personalen är positiv (lugnande, tröstande ord) eller negativ (skäll, straff eller övervak) spelar inte så stor roll för man tror i alla fall att man fått sitt dåliga mående bekräftat. De starka känslorna valideras.

Med tanke på hur resurserna är fördelade och hur vården är uppbyggt är det kanske inte så förvånande, men det är tragiskt att även erfaren psykiatripersonal kan låta sej luras av så pass "enkla" trick. Det behöver inte alls vara så att tjejen på rum 31 som aldrig äter, som alltid gråter och skriker och som alltid skadar sej mår så mycket sämre än hon på 34:an som sitter tyst i sin säng och tomt stirrar ut genom fönstret dagarna i ända. Det handlar bara om två olika sätt att uttrycka problem och smärta på, och sanningen ligger nog snarare i att hon på 34:an är så oerhört mycket vanligare än hon på 31:an, men det glöms allt för ofta bort.

Det går inte att mäta dåligt mående i antal stygn eller förlorade kilo, och allra helst vill jag inte behöva mäta ohälsa alls. Det viktiga torde ju vara hur man tar sej därifrån, inte hur man tar sej dit. Självskadebeteende och ätstörningar är inte en tävling i vem som kan se ut att må sämst, även om det tyvärr kan tendera att bli så. När man är i det sjuka spelar det ingen som helst roll hur sjuk man är i andras ögon - i sina egna finns det ändå alltid de som har det värre. "Bara ett kilo till.."-tänkandet vet inga gränser, och snart är den enda bekräftelse du får den som kommer efter en självskada och den nedåtgående spiralen är ett faktum.

Jag önskar så att man vågade se mer till individen, vågade den unika människans uttryckssätt. att man vågade lägga ner skolböckerna och mallarna för en stund och i stället ägnade sig en hel kväll åt tjejen på 34:an. För hon behöver det, garanterat. Precis som hon som aldrig satt sin fot på kliniken, hon som alltid ler i skolan, han som aldrig lagt ett rakblad mot armen, han som aldrig slagit någon, hon som aldrig sagt ett ont ord, och alla ni som läser min och andras bloggar lite i smyg, utan att någonsin våga erkänna likheter i tankegångar. All smärta är smärta, dina känslor och din uppfattning är just din och de kan ingen ta ifrån dej. I det perspektivet är kilon och ärr fullkomligt obetydligt.

Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd
och föraktad,
man vill ingiva
människorna någon slags
känsla, själen fryser
i tomrummet och
vill kontakt till vad pris
som helst

// Innie
dikt av Hjalmar Söderberg