Efter att ha ägnat två intensiva timmar till att lyssna på en mycket spännande föreläsning om det medfödda immunförsvaret och skrivit så pennan i det närmaste bokstavligen glödde, gick jag upp till universitetets bokhandel och inhandlade en bok i barnmedicin. Närmare sjuhundra sidor rikare och nästan lika många kronor fattigare har jag i alla fall ordentligt med kunskap att tillgå för den kommande terminen. Tror jag. När jag sen ivrigt plockade upp boken och började bläddra hamnade jag, helt oplanerat, självfallet på sidorna om ungdomsmedicin och ätstörningar. Av okänd anledning lyckas jag alltid fastna på motsvarande sidor när jag får tag i nya böcker, och idag var alltså inget undantag.Jag är helt övertygad om att det här är en riktigt bra kursbok, och ifrågasätter egentligen inte alls alla professorers och överläkares kompetens i övrigt, men det är ju inte utan att jag känner mej lite frågande efter att ha läst sidorna och ätstörningar. Om jag som lekman och blott en andra terminens sjuksköterskestudent, visserligen en påläst sådan men ändå, finner så mycket tveksamheter på dessa sidor, hur mycket kan jag då lita på sidorna om kardiologi och endokrinologi där min kunskap är oerhört mager? Jag är visserligen inte av den skolan att jag blint litar på det jag läser, men på områden där jag själv är fullkomlig novis måste jag ändå förlita mej ganska mycket på specialisternas kunskap.
Nu var det ju inte så att boken påstår några direkta felaktigheter, men hela texten andas klumpighet, okunskap och oförståelse. Jag undrar vilken kunskap och inställning en text som denna sänder till bliviande läkare, när den allmänna kunskapen om psykiatri är ganska låg. Senast igår var det en kursare som frågade var en "psykiater" var och hur den skilde sej från psykologer, och tycktes väldigt förvånad då han fick svaret att det var en läkare med specialistkompetens i psykiatri - behövs det verkligen?
Är det då en bra idé att inleda texten med att ätstörningar nästan uteslutande drabbar flickor - enligt de allra flesta studier ligger andelen pojkar/män stadigt kring tio procent. Vad händer med de anorektiska killarna om de nya läkarna på vårdcentralen ser ätstörningar som en omöjlighet för alla utom unga tjejer? Vidare nämns enbart anorexi och bulimi och inga andra former av ätstörningar, och dessa två anges ha ungefär samma förekomst. Det som är intressant är ju egentligen att anorexi är den minst vanliga av alla ätstörningar, att bulimi är två eller tre gånger så vanligt, och när man sedan lägger till hetsätningsstörning och ätstörning uns (utan närmare specifikation) har man passerat femprocentsstrecket i förekomst. Om detta sägs inte ett ord. Enbart diagnoskriterierna för anorexi berörs och om bulimi sägs endast att den är svårare att upptäcka - desto viktigare då att uppmärksamma den ordentligt! Texten avslutas med det jag ser som mest skrämmande - prognosen är relativt god, cirka 80% tillfrisknar och dödligheten varierar mellan 1 och 3 procent.
Danska studier vid millenieskiftet visar på en dödlighet efter tio år på 8,4%. 8,4 procent, det är en väsentlig skillnad mot denna författares 1-3! Tittar man på en annan studie från 2000 visade den på en dödlighet på 16% efter tjugo år, och ytterligare en studie visade att efter tio år var ungefär en fjärdedel av de tidigare patienterna fria från sina ätstörningar. En fjärdedel kontra fyra femtedelar. Skillnaden är markant, men spelar den egentligen någon roll? Det är bara siffror i en bok, och läkarstudenterna läser förhoppningsvis fördjupningskurser i psykiatri och kan slå hål på felaktigheterna från just den här boken. Men kvar står fakta; i författarens referenslista fanns inte en enda titel om psykiatri eller ätstörningar och nonchalansen och oviljan att utforska denna "lågstatusdisciplin" fullkomligen skriker.
Kunskapen om psykiatri är oerhört begränsad, utbildningen lägger inget större fokus på den, och kvar i kulisserna står alla drabbade, män som kvinnor, flickor och pojkar, mödrar, syskon och morföräldrar. Det är de som idag möter och imorgon kommer möta läkare, sjuksköterskor och allmän vårdpersonal med allt för begränsad kunskap och inskränkt synsätt. Skulle vi tolerera en motsvarande kunskaps- och förståelsenivå om det handlade om hjärtsjukdomar eller potensproblem? Knappast troligt.
//Innie
6 kommentarer:
Jag är precis som du- fastnar genast vid psykiatrisidorna. Idag satt jag och bläddrade i sjuksköterskornas triagehandbok och letade mig direkt fram till ätstörningar och självmordsnära beteende ... Men är ju störd för livet :o)
Visst blir man upprörd när man läser beskrivningar i böcker som man har synpunkter på, när man vet att alla litar blint på informationen som fakta eftersom den är skriven av en expert! Jag har haft synpunkter på mycket genom åren, bland annat på Jan- Otto Ottossons beskrivning av borderline i psykiatriboken som används på sjuksköterske- och läkarprogrammet i Lund (boken heter "Psyk".)
Jag tycker egentligen att man bör undvika siffror i beskrivningar, eftersom folk tar siffror på alltför stort allvar när de i själva verket bara kan ge en fingervisning. Siffror beror så mycket på hur man har fått fram dem, så för att kunna bedöma trovärdigheten måste man ha läst studierna själv. Man kan inte bara presentera dem i ett lösryckt sammanhang. När det gäller dödsfall och ätstörningar finns det till exempel flera faktorer som kan påverka resultaten. Vad räknar de först och främst som en ätstörning? Är det bara anorektiker som får vara med i studien, eller även personer med andra typer av ätstörningar? Och vilka typer av dödsfall räknas in? Räknas självmord som en ätstörningsrelaterad död? Hjärtsvikt? Blodpropp? Om en patient avlider av annan sjukdom medan hon fortfarande har ätstörningar, räknas det då?
De siffror som jag irriterar mig på allra mest är siffror på förekomst av självskadebeteende. VAD RÄKNAS SOM SJÄLVSKADEBETEENDE? I de flesta studier räknar man bort intoxer (vilket jag inte alltid tror utförs med självmordsavsikt), men istället räknar man in alla ungdomar som sitter och suddar upp suddgummi-brännsår på handryggen under mattelektionen bara för att de har tråkigt och för att det är lite coolt. Så hur trovärfiga blir de siffrorna egentligen?
Kloka ord Sofia skriver!! Jag fastnar oxå alltid vid sidor om psykiatri.. Man är skadad..
Fina, det är klart att man blir upprörd och besviken på sådana böcker. Det ska du bli också! Det är svårt att göra något åt, men lite går ju: skriv till författaren och förlaget! Sätt Zebraflickan i händera på dina kursare och tvinga in dem att läsa på Zebraforum - det lär de sig nog mer av än av böcker med tvivelaktig fakta. Och att läsa på Zebraforum ger väldigt god inblick i tankevärldarna hos människor med de här psykiska problemen, och hur de vill bli bemötta. Jag tror att det är nyttigt för sskelever att hänga lite på forumet... :)
Sofia: Jag tror även vi har nån bok av honom på litteraturlistan nu, men jag har inte köpt den ;-)
Och jag håller egentligen med dej helt och hållet i sifferdebatten, den är meningslös så länge man inte har ordentlig bakgrundsinformation, men han känns så vansinnigt ute och cyklandes att jag inte vet var jag ska ta vägen! Var bara tvungen att hitta lite motpoler till hans överdrivet "positiva" siffror. Tack och lov är det ju bara just en pediatrikbok och inte mycket man kan göra åt saken, men jag kan ändå inte låta bli att förfasas över hur läget ser ut i stort..
församlingspedagogen: Hihi, jag ska skicka in dem på Zebraforum hela bunten - pronto!
Fan, va arg man blir. Och som du skriver - man undrar ju hur mycket annat i ens kursböcker som är fel. Men desto bättre att du har så mycket erfarenhet av och kunskap om ämnet, så du kan tillföra något i diskussionerna.
åh, det är så jäkla typiskt. Jag har ju alldeles precis börjat men kan redan se förutfattade meningar eller total oförståelse vad gäller psykiatri... det gäller väl helt enkelt att försöka nå ut till så många som möjligt med det vi har att säga, att slå hål på de där argumenten och felsägningarna tills även experterna kan skriva fakta i sina böcker. Jag förstår inte varför psykiatri är så "lågstatus" - är det någonstans det behövs kompetens och sanningsenlig information om fungerande metoder och olika symptom är det ju just där! Jadu, hur kommer det sig att man inte accepterar om någon får en fysisk skada efter en behandling medan om det gäller psykiska men - då är det inte värt lika mycket.
Skicka en kommentar