Väskan står packad i hallen, Celia är ordentligt reserastad och jag ska alldeles strax bege mej till tåget och åka hem till Jönköping för att fira nyår i mammas soffa med hundar, raggsockar, näsdukar och halstabletter. Nyår har under ganska många år varit ett ångestladdat ämne för mej, när de sociala kraven om En Underbar nyårsfest tycktes öka vem man än pratade med. Det ska vara stort, flashigt, häftigt, speciellt och glammigt, trots att väldigt få fester och tillställningar egentligen verkar nå upp till alla krav när partajet väl är slut.
Sen ska man ge nyårslöften, man går ett nytt år till mötes med nya möjligheter, nya spänningsmoment, och utveckling och inspiration flödar under det nya årets första späda veckor. Jag och många av mina vänner har nog egentligen aldrig velat stiga upp den 31 december utan önskat att få sova bort alla krav för att vakna som vanligt igen den 1 januari. Och egentligen är det kanske inte så konstigt. När andra planerar ny utbildning, byte av jobb, sommarresor eller kärleksförhållanden, så har min och mina vänners världar inte sträckt sej längre än till funderingar om ny läkare, byte av terapeut eller vilken avdelning man kommer spendera sommarmånaderna på.
Och det är inte roligt att fira in ett nytt år inlåst på en steril psykiatrisk akutavdelning. Hur mycket personalen än försöker med långbord, skumpa och skaldjurspaj så går det inte att bortse från att de vita dukarna egentligen är landstingets underlakan, skumpan är egentligen pommac, och skaldjurspajen bara kökets varmhållna räkpaj i portionsform. Trots att tanken och viljan må vara hur god som helst, så skiner sorgen, förfallet och misären igenom när överfallsalarmet skär genom tolvslagets klämtande klockor. Hopplöshetens flagg vajar i topp och man vet att det är här man alltid kommer befinna sej. Det finns ingen annan plats för dej än just här, inlåst och bortglömd.
Men som alltid tar verkligheten ut sin ensamrätt på vetskap om framtiden och saker och ting kan faktiskt förändras, en gång psyk är inte alltid psyk, och idag vet jag det så väl. Trots att jag tillbringat åtskilliga årsskiften inlåst, jag har slutat räkna dem vid det här laget, så är jag inte inlåst idag. Och trots att man firar in det nya med beslagtagen frihet, så kan man återvinna den igen. För tro mej, jag vet.
Året 2007 välkomnade jag från en sjukhussäng med extravak, gråtandes, skakandes och med ångesten som konstant sängkamrat. Avdelningen fick beordra in personalchefen för att kunna ta hand om mej och den andra kvinnan som inte heller klarade av livet just då. Allt var så nära kaos man kan komma, och mitt hopp låg som ett utslaget glas mjölk i pölar och skärvor på golvet. "Jag kommer aldrig kunna lämna psyk, jag är dömd hit för alltid" var det enda som snurrade i mitt huvud. Hoppet fimpade jag i askkoppen, och sorgen droppade stadigt i mej i takt med maskinens monotona pipande. Det är över nu.
Men inte. Ett par veckor senare hade jag vänt allt, friheten var åter min, hoppet återvände med hjälp av nya mediciner och för första gånger på många år kände jag styrka i mina steg. Sedan rasslade året iväg i en fart varken jag eller någon annan kring mej trodde var möjligt, och idag sitter jag här, visserligen med rinnande näsa men med min frihet i famnen. Jag vågar ännu inte säga att all fara är över, jag kan inte säga aldrig mer, men jag kan säga att jag inte kan föreställa mej vad som skulle krävas för att få mej att falla igen. Jag är stark, jag är fri och jag vill. Livet är mitt.
Men kom ihåg - det började inlåst och frihetsberövad. Ingenting är omöjligt. Så jag önskar Er alla, oavsett vilket läge du än befinner dej i, ett Gott Nytt År. Det ÄR fullt av möjligheter, vare sej du tror det eller inte.
Med värme
// Innie
söndag, december 30, 2007
fredag, december 28, 2007
Åldersnojja och skånebesök
Julafton med klappar och midnattsmässa är över och juldagen med födelsedagsfirande och nytt presentmaraton likaså. Släktsamlingen är upplöst och alla har nu farit hem till sina delar av landet igen, och jag är åter hemma hos mej i Linköping. Lägenheten känns liten, kall och tom i jämförelse med pappas stora hus som vimlade av tio nattgäster sovandes lite överallt, men det är ändå skönt att rå sej själv igen. Julen blev lugn och lyckad, kanske inte så mycket tack vare det jag hade, som tack vare det jag inte hade. Inget sjukhus, inga anorektiska kräkmonster, inga ångesttroll och inga osäkra permissionstider att hålla koll på. Bara jag, hunden, älsklingssystern och storfamiljen. Då spelar det inte så stor roll att den där riktiga julkänslan aldrig riktigt ville infinna sej, att snön var lika grön som alltid eller att jag inte hann se Kalle Anka - jag var hemma hos min familj, och min familj hade mej hemma. Det räcker så.
Födelsedagen kantades av sång, paket i högar och SMS-plinganden från mobilen till den grad att släktingarna började undra om jag egentligen var på rymmen från jobbet. Åldersnojjan packade jag nog upp tillsammans med det första kortet, och den har lekt kurragömma med mej sedan dess. Oftast sover den lugnt och stilla, men så får man några käcka rader om "halvvägs till femtio" och så var den där igen. En stackars kassörska som kollade min legetimation i samband med en kortbetalning i julruschen påpekade glatt att min 25-årsdag nalkades i rask fart; "Då ska man ju han hunnit med massor här i livet" Att hon inte åkte på en smäll på plats och ställe berodde enbart på mitt stora motstånd till våld, samt ovilja att bryta den fina julefriden, annars hade det suttit fint. Jag morrade nåt ohörbart och nappade åt mej mitt kort igen och tänkte att jo, nog har jag hunnit med massor här i livet, bara kanske inte sånt som du tänkte på..
Men oftast är det ändå ganska okej att ha fyllt nästan-tant, plötsligt känns hela jag lite mer legetim på något vis. Jag känner mej ju så ofta äldre än vad mitt födelsedatum påstår, och i relation till många kursare känner jag mej som stålfarmor själv, så på så vis är det helt okej att även officiellt sett bli lite vuxen. Och ska jag vara helt ärlig har jag nog inte kännt av det där extra året speciellt mycket under de här dagarna så jag kommer nog klara av även denna omställningen.
Eftersom mitt universitet inte riktigt förstått tjusningen med jullov så försöker jag nu i mellandagarna kombinera en mastodontfökylnings intågande med julens storbyk (min tvättstugas torkmöjligheter är inte direkt dimensionerad för att klara av sex omgångar lakan och handdukar -->jag har tvätt i hela lägenheten) med studier av farmakologi och anatomi (jag vill ha tentaresultatet nu tack) och dessutom försöker jag kika lite på spädbarn och småbarn som är temat över hela den kommande terminen. Däremellan gör jag tappra försök att få min lägenhet bebolig efter flytt och för lite tid till uppackning och inredning. Det går sådär med det mesta, och så hamnar jag vid datorn som ett resultat av klassiskt undvikande beteende...
Slutligen kommer här ett meddelande till alla bloggläsare i Lund/Malmö, och ni är ju ett par stycken nu och blir än fler efter nyår. Jag ämnar ta en svängom till Skåneland i slutet av januari, först och främst för att närvara på en kär väns examensfest och för att vara behjälplig vid systers flytt, men är sedan öppen för förslag på träffar och fikastunder. Jag är lovad en madrass på systers korridorsgolv, men jag skulle mer än gärna även soffsurfa en natt eller ett par. Så har du lust att ta en latte eller erbjuda mej en sovplats någon gång mellan den 17 och 20 januari kan du ju på något vis höra av dej; jag är på kalas lördagen den 19 men annars är jag än så länge obokad. Någon dag kommer jag vara i Malmö, men resterande troligtvis i Lund. Jag nås på mejl och telefon och andra högteknologiska kommunikationssätt, ni som kan ha intresse av att nå mej har garanterat mina nummer sen tidigare. Och hör jag inget från er så kommer ni med största säkerhet höra av mej inom en snar framtid ;-)
Nu är det dags för snormajan här att promenera hunden och försöka få någon rätsida på den här dagen. Mellandagsrea känns inte så lockande just nu, men jag har en stark känsla av att hysterin inte kommer vara mindre en lördag så det är bara att bege sej ner och fixa det jag måste. Alla eventuella rester av social fobi får grävas ner och glömmas bort - nu gäller det att överleva de vassa jag-måste-komma-fram-till-kassan-före-alla-andra-armbågarna. Gosh..
//Innie
Födelsedagen kantades av sång, paket i högar och SMS-plinganden från mobilen till den grad att släktingarna började undra om jag egentligen var på rymmen från jobbet. Åldersnojjan packade jag nog upp tillsammans med det första kortet, och den har lekt kurragömma med mej sedan dess. Oftast sover den lugnt och stilla, men så får man några käcka rader om "halvvägs till femtio" och så var den där igen. En stackars kassörska som kollade min legetimation i samband med en kortbetalning i julruschen påpekade glatt att min 25-årsdag nalkades i rask fart; "Då ska man ju han hunnit med massor här i livet" Att hon inte åkte på en smäll på plats och ställe berodde enbart på mitt stora motstånd till våld, samt ovilja att bryta den fina julefriden, annars hade det suttit fint. Jag morrade nåt ohörbart och nappade åt mej mitt kort igen och tänkte att jo, nog har jag hunnit med massor här i livet, bara kanske inte sånt som du tänkte på..
Men oftast är det ändå ganska okej att ha fyllt nästan-tant, plötsligt känns hela jag lite mer legetim på något vis. Jag känner mej ju så ofta äldre än vad mitt födelsedatum påstår, och i relation till många kursare känner jag mej som stålfarmor själv, så på så vis är det helt okej att även officiellt sett bli lite vuxen. Och ska jag vara helt ärlig har jag nog inte kännt av det där extra året speciellt mycket under de här dagarna så jag kommer nog klara av även denna omställningen.
Eftersom mitt universitet inte riktigt förstått tjusningen med jullov så försöker jag nu i mellandagarna kombinera en mastodontfökylnings intågande med julens storbyk (min tvättstugas torkmöjligheter är inte direkt dimensionerad för att klara av sex omgångar lakan och handdukar -->jag har tvätt i hela lägenheten) med studier av farmakologi och anatomi (jag vill ha tentaresultatet nu tack) och dessutom försöker jag kika lite på spädbarn och småbarn som är temat över hela den kommande terminen. Däremellan gör jag tappra försök att få min lägenhet bebolig efter flytt och för lite tid till uppackning och inredning. Det går sådär med det mesta, och så hamnar jag vid datorn som ett resultat av klassiskt undvikande beteende...
Slutligen kommer här ett meddelande till alla bloggläsare i Lund/Malmö, och ni är ju ett par stycken nu och blir än fler efter nyår. Jag ämnar ta en svängom till Skåneland i slutet av januari, först och främst för att närvara på en kär väns examensfest och för att vara behjälplig vid systers flytt, men är sedan öppen för förslag på träffar och fikastunder. Jag är lovad en madrass på systers korridorsgolv, men jag skulle mer än gärna även soffsurfa en natt eller ett par. Så har du lust att ta en latte eller erbjuda mej en sovplats någon gång mellan den 17 och 20 januari kan du ju på något vis höra av dej; jag är på kalas lördagen den 19 men annars är jag än så länge obokad. Någon dag kommer jag vara i Malmö, men resterande troligtvis i Lund. Jag nås på mejl och telefon och andra högteknologiska kommunikationssätt, ni som kan ha intresse av att nå mej har garanterat mina nummer sen tidigare. Och hör jag inget från er så kommer ni med största säkerhet höra av mej inom en snar framtid ;-)
Nu är det dags för snormajan här att promenera hunden och försöka få någon rätsida på den här dagen. Mellandagsrea känns inte så lockande just nu, men jag har en stark känsla av att hysterin inte kommer vara mindre en lördag så det är bara att bege sej ner och fixa det jag måste. Alla eventuella rester av social fobi får grävas ner och glömmas bort - nu gäller det att överleva de vassa jag-måste-komma-fram-till-kassan-före-alla-andra-armbågarna. Gosh..
//Innie
måndag, december 24, 2007
fredag, december 21, 2007
Livskarusell
Ända sen jag läste Sofias inlägg om Linna i måndags har jag haft en tanke om en blogg jag vill skriva, det har vuxit ord och känslor som ur en aktiv vulkan, men jag har inte alls lyckats lägga orden på rätt plats och få ihop dem till en vettig text. Jag har så många tankar och så mycket jag vill knyta dem till, men är inte säker på att jag klarar att få det så som jag vill ha det. Men nu kan jag inte bära runt på det längre, nu måste jag skriva, so here we go.
Alla som läst Sofias bok Zebraflickan, eller följt hennes blogg känner nog till Linna, tjejen som trots att hon är okänd för de flesta av oss, berört fler hjärtan än hon själv någonsin kunnat ana. Många är vi som undrat hur det gått för henne, som tänkt på henne ibland, och som viskat tysta böner om att hon ska våga lämna det sjuka och kliva ut i solen igen. I måndags berättade Sofia det jag länge fasat - att Linna till slut gått bort. Och trots att jag aldrig träffat Linna eller ens vet hennes riktiga namn så fick jag en sorgefågel på besök den natten.
Tidigare på kvällen hade jag varit på praktiken och varit med om mitt första dödsfall på jobbet. Här var allt så annorlunda mot känslorna kring Linna - patienten var väldigt gammal och kunde somna in utan smärtor eller oro. Allt var ordnat, lugnt och stilla, och de tårar som föll var mjuka och vänliga, för nu var allt som det skulle. Gamla farfar hade fått gå vidare, saknaden skulle finnas med släktingarna, men sorgen skulle ändå bli möjlig att bära.
När jag var inne till patienten precis efter dödsfallet var det på något konstigt vis så vackert i rummet, men ändå kunde jag inte stoppa tårarna från att rämna mina ögon, för strax flyttades jag ett och ett halvt år bakåt i tiden och stod i stället vid Calles dödsbädd. Han var, precis som Linna, 24 år gammal när han lämnade oss med det största hålet någonsin i våra hjärtan. Vi var många som älskade honom, som älskar honom, och vi många som ännu sörjer och saknar honom. Trots att det har gått så lång tid, minns jag fortfarande vissa stunder så glasklart som vore det igår. Men det som egentligen är viktigast är det jag insåg när budskapet om Linnas död började sjunka in - det är inte längre den sjuka Calle jag minns som klarast, det är den friska. Länge kunde jag bara minnas Calle i rullstol, med lapp för ögat, med dåligt minne och oförmåga att äta själv, och alla vackra minnesbilder av honom tycktes fullkomligt bortträngda av det sjuka. Idag är det återigen det ljusa, det friska och vackra som jag minns, det är det jag tänker på när jag tänker på Calle. Sorgen tog tid att tämja, men idag kan vi oftast fungera tillsammans och jag kan bära honom med mej tillsammans med hoppet och viljan.
Den sista tanken som också fick liv den här veckan trillade bokstavligen talat in som ett brev på posten. I maj berättade jag här i bloggen om Tindra, en tjej som på många sätt kan lika Linna. Hon har varit sjuk i anorexi under nästan 20 års tid, och när jag sist berättade om henne hade jag precis fått veta att hon var med barn. Jag åkte hem och hälsade på henne, och trots att hon låg på sjukhus med sond och extravak från psykiatrin så hade jag aldrig sett henne så frisk och så hoppfull som den gången. Inte för ett ögonblick tvivlade jag på hennes möjligheter att bli en bra mamma. Så i veckan landade det ett tjockt brev på min hallmatta där Tindra berättar att dottern nu nästan är sex månader gammal, att förlossningen gick bra, och att Tindra själv inte haft en anorektisk tanke på dessa sex månader. Så länge har hon aldrig fått må bra tidigare, så länge och så fritt har hon aldrig kunnat fungera förr, men nu flyter det på som om hon aldrig varit sjuk. Tårarna trillade ner för mina kinder när jag ur kuvertet även kunde plocka en bild på Tindra med barnet i bärsele på magen, promenerandes i friheten i skogen. Om det så tog 20 år av hennes liv, så har hon äntligen hittat frihet och liv. Det är magi.
Jag vet inte riktigt var jag egentligen ville komma med det här inlägget. Troligtvis bara det jag skrev först; jag måste få ur mej alla tankar! Linna är borta, precis som patienten på 52'an och min Calle. Samtidigt har Tindra tagit sjumilakliv efter sjumilakliv och erövrat hela sitt liv på nytt, precis som en annan vän som också slagit sej frå från det sjuka och blivit mamma under sensommaren. Jag sitter här och skriver och mår bättre än någonsin förr, trots att jag egentligen hade alla odds emot mej. Precis som Sofia, Monica, Marielle, Ylva... Livet gör ont, livet är orättvist, livet svänger och kränger så man många gånger blir alldeles grön av åksjuka, men lyckas man bara fatta ett säkert grepp om en medpassagerare eller ett ordentligt säkerhetsbälte så kommer man faktiskt framåt till slut. Det gäller bara att hitta de där medpassagerarna eller säkerhetsbältet innan något oväntat händer. Men det är väl det oväntade som skapar livet.
//Innie
Alla som läst Sofias bok Zebraflickan, eller följt hennes blogg känner nog till Linna, tjejen som trots att hon är okänd för de flesta av oss, berört fler hjärtan än hon själv någonsin kunnat ana. Många är vi som undrat hur det gått för henne, som tänkt på henne ibland, och som viskat tysta böner om att hon ska våga lämna det sjuka och kliva ut i solen igen. I måndags berättade Sofia det jag länge fasat - att Linna till slut gått bort. Och trots att jag aldrig träffat Linna eller ens vet hennes riktiga namn så fick jag en sorgefågel på besök den natten.
Tidigare på kvällen hade jag varit på praktiken och varit med om mitt första dödsfall på jobbet. Här var allt så annorlunda mot känslorna kring Linna - patienten var väldigt gammal och kunde somna in utan smärtor eller oro. Allt var ordnat, lugnt och stilla, och de tårar som föll var mjuka och vänliga, för nu var allt som det skulle. Gamla farfar hade fått gå vidare, saknaden skulle finnas med släktingarna, men sorgen skulle ändå bli möjlig att bära.
När jag var inne till patienten precis efter dödsfallet var det på något konstigt vis så vackert i rummet, men ändå kunde jag inte stoppa tårarna från att rämna mina ögon, för strax flyttades jag ett och ett halvt år bakåt i tiden och stod i stället vid Calles dödsbädd. Han var, precis som Linna, 24 år gammal när han lämnade oss med det största hålet någonsin i våra hjärtan. Vi var många som älskade honom, som älskar honom, och vi många som ännu sörjer och saknar honom. Trots att det har gått så lång tid, minns jag fortfarande vissa stunder så glasklart som vore det igår. Men det som egentligen är viktigast är det jag insåg när budskapet om Linnas död började sjunka in - det är inte längre den sjuka Calle jag minns som klarast, det är den friska. Länge kunde jag bara minnas Calle i rullstol, med lapp för ögat, med dåligt minne och oförmåga att äta själv, och alla vackra minnesbilder av honom tycktes fullkomligt bortträngda av det sjuka. Idag är det återigen det ljusa, det friska och vackra som jag minns, det är det jag tänker på när jag tänker på Calle. Sorgen tog tid att tämja, men idag kan vi oftast fungera tillsammans och jag kan bära honom med mej tillsammans med hoppet och viljan.
Den sista tanken som också fick liv den här veckan trillade bokstavligen talat in som ett brev på posten. I maj berättade jag här i bloggen om Tindra, en tjej som på många sätt kan lika Linna. Hon har varit sjuk i anorexi under nästan 20 års tid, och när jag sist berättade om henne hade jag precis fått veta att hon var med barn. Jag åkte hem och hälsade på henne, och trots att hon låg på sjukhus med sond och extravak från psykiatrin så hade jag aldrig sett henne så frisk och så hoppfull som den gången. Inte för ett ögonblick tvivlade jag på hennes möjligheter att bli en bra mamma. Så i veckan landade det ett tjockt brev på min hallmatta där Tindra berättar att dottern nu nästan är sex månader gammal, att förlossningen gick bra, och att Tindra själv inte haft en anorektisk tanke på dessa sex månader. Så länge har hon aldrig fått må bra tidigare, så länge och så fritt har hon aldrig kunnat fungera förr, men nu flyter det på som om hon aldrig varit sjuk. Tårarna trillade ner för mina kinder när jag ur kuvertet även kunde plocka en bild på Tindra med barnet i bärsele på magen, promenerandes i friheten i skogen. Om det så tog 20 år av hennes liv, så har hon äntligen hittat frihet och liv. Det är magi.
Jag vet inte riktigt var jag egentligen ville komma med det här inlägget. Troligtvis bara det jag skrev först; jag måste få ur mej alla tankar! Linna är borta, precis som patienten på 52'an och min Calle. Samtidigt har Tindra tagit sjumilakliv efter sjumilakliv och erövrat hela sitt liv på nytt, precis som en annan vän som också slagit sej frå från det sjuka och blivit mamma under sensommaren. Jag sitter här och skriver och mår bättre än någonsin förr, trots att jag egentligen hade alla odds emot mej. Precis som Sofia, Monica, Marielle, Ylva... Livet gör ont, livet är orättvist, livet svänger och kränger så man många gånger blir alldeles grön av åksjuka, men lyckas man bara fatta ett säkert grepp om en medpassagerare eller ett ordentligt säkerhetsbälte så kommer man faktiskt framåt till slut. Det gäller bara att hitta de där medpassagerarna eller säkerhetsbältet innan något oväntat händer. Men det är väl det oväntade som skapar livet.
//Innie
måndag, december 17, 2007
Juleintåg och revansch
Långsamt och försiktigt börjar mina julkänslor infinna sej i takt med att kryddpåsar och receptsamlingar plockas fram. Min lägenhet bjuder på de mest underbara doftkombinationer av hembakade saffranmuffins, vörtbröd, pepparkaksdeg och potatisrätter. Tanken på att jag faktisk kommer få fira den här julen hemma, i frihet, värmer långt in i hjärteroten. Inga permissionstider att ta hänsyn till, inga läkare att förhandla näringsdrycker med, och ingen sjuksköterska att övertyga om medicindelning med.
I år är det istället föräldrarna, älsklingssystern, släkten och Celia som får min uppmärksamhet, ork, värme och kanske framför allt mitt sällskap. Om man ska vara lite kinkig så kommer nog även skolan att få en hel del av min tid också, men det känns ändå klart bättre än informationsblad om olika behandlingar. Framåt helgen planerar jag att åka hem till pappa och sen stanna där över jul och födelsedag och säkerligen en bra bit in i mellandagarna. Jul är gemenskap och då vill jag vara där familjen är.
I fredags på praktiken fick jag minst sagt testa både nerver, psyke och säkerheten i min nya roll i sjukvården. När eftermiddagsrapporten var över och vi hamnade i fikarummet slog sej en vikarie ner brevid mej och strax var bordet fullsatt och fredagssamtalen igång. Jag tittade inte närmare på mannen brevid mej eftersom jag pysslade med lite skoluppgifter, men hade en stark känsla av att jag visste vem han var. Efter en stund sa en annan vikarie till mannen intill mej; "Men Lasse, du har väl jobbat på psyk tidigare, så du borde..." Just det. Intill mej satt en av springvikarierna från akutpsyk och de två vårdavdelningarna jag mer eller mindre bott på de senaste åren. Men konstigt nog kunde jag bara snegla lite på honom och läsa "Uska" på hans namnskylt och "SSK-stud" på min egen. Jag kunde inte tolka det som något annat än revansch. Det hopplösa psykfallet satt nu som hans kollega, och kommer om tre år vara hans arbetsledare. Trots det mycket förvirrade i hela situationen så kunde jag inte annat än le. Livet har sina ljusa stunder.
// Innie
I år är det istället föräldrarna, älsklingssystern, släkten och Celia som får min uppmärksamhet, ork, värme och kanske framför allt mitt sällskap. Om man ska vara lite kinkig så kommer nog även skolan att få en hel del av min tid också, men det känns ändå klart bättre än informationsblad om olika behandlingar. Framåt helgen planerar jag att åka hem till pappa och sen stanna där över jul och födelsedag och säkerligen en bra bit in i mellandagarna. Jul är gemenskap och då vill jag vara där familjen är.
I fredags på praktiken fick jag minst sagt testa både nerver, psyke och säkerheten i min nya roll i sjukvården. När eftermiddagsrapporten var över och vi hamnade i fikarummet slog sej en vikarie ner brevid mej och strax var bordet fullsatt och fredagssamtalen igång. Jag tittade inte närmare på mannen brevid mej eftersom jag pysslade med lite skoluppgifter, men hade en stark känsla av att jag visste vem han var. Efter en stund sa en annan vikarie till mannen intill mej; "Men Lasse, du har väl jobbat på psyk tidigare, så du borde..." Just det. Intill mej satt en av springvikarierna från akutpsyk och de två vårdavdelningarna jag mer eller mindre bott på de senaste åren. Men konstigt nog kunde jag bara snegla lite på honom och läsa "Uska" på hans namnskylt och "SSK-stud" på min egen. Jag kunde inte tolka det som något annat än revansch. Det hopplösa psykfallet satt nu som hans kollega, och kommer om tre år vara hans arbetsledare. Trots det mycket förvirrade i hela situationen så kunde jag inte annat än le. Livet har sina ljusa stunder.
// InnieP.S. Lasse heter självklart någonting annat i verkligheten D.S.
torsdag, december 13, 2007
Avdelning 73
Jag tror faktiskt inte riktigt att jag förstår vad det är som händer i mitt liv just nu. Allting snurrar på i sån fart att jag varken hinner slå knut på mej själv i tankegymnastik eller rämna av nervositet över allt nytt som öses över mej. Jag har bara fattat ett bestämt och säkert grepp om livet och klamrar mej fast för allt vad tygen håller när jag sveper fram i det som blivit min nya vardagskarusell. Dagen idag har varit den bästa på mycket, mycket länge, men jag tror inte att jag själv klarar att sammanfatta känslan ordentligt, så jag tar hjälp av min fina vän Hanna och använder de orden hon skickade till mej på MSN tidigare idag;
Innie!! Det är så coolt.. Först när jag såg att du skrivit avd 73 så tänkte jag att det såg ut som att du ligger inlagd på avd 73.. Men så insåg jag att det faktiskt innebär att du jobbar där nu.. Shit vilken skillnad från bara ett år sedan..! Grattis!!!
Innie!! Det är så coolt.. Först när jag såg att du skrivit avd 73 så tänkte jag att det såg ut som att du ligger inlagd på avd 73.. Men så insåg jag att det faktiskt innebär att du jobbar där nu.. Shit vilken skillnad från bara ett år sedan..! Grattis!!!
Jag kunde helt enkelt inte sammanfattat känslan bättre själv, för det är precis så här det känns. Jag är lite rädd för att verka överdrivet glad och käck och hypertacksam när jag låter ännu en blogg handla om hur fantastiskt mitt liv är numera, och vilken oerhörd skillnad det är mellan idag och igår, men jag är villig att ta den risken. Det är min sanning. Jag kan inte gå och lägga mej utan att känna en ändlös tacksamhet för det liv jag har. Jag kan inte påbörja något nytt projekt, kliva framåt i världen, eller slåss i vardagen utan att känna en en ren, stark tro på livet. Jag kan inte ta det för givet i det oändliga, livet är för mej det vackraste jag har och enda jag verkligen ensam äger och kan forma och förvalta. Livet för mej är mirakel. Och jag vandrar nu mellan behandlingsrum och rondrum, mellan ankomstsamtal och matsal, mellan blodprover och glukosprov. Jag är trygg och stolt som få i mina vita arbetskläder, och när jag ser mej i spegeln och i vinrött broderi kan läsa Neurologiska Kliniken på mitt bröst, känns det som jag ska explodera av lycka. Jag kan inte ens känna det som obekvämt eller svårförklarat att jag redan vet hur man tar EKG eller sätter hjärttelemetrier och exakt i vilken ordning, för idag är jag bara stark i att jag förstår, vet och vill.
Äntligen har jag vuxit i de vita kläderna jag så länge drömt om och bytt sida i vårdkedjan. Det här är mitt liv och mitt kall. Äntligen har jag hittat hem.
// Innie - den stoltare av de stoltaste SSK-stud på avd. 73
onsdag, december 12, 2007
Post-tentamenskt trötthetssyndrom
Jag lever. Inte med så värst mycket marginal, men återkom om några timmar eller i helgen så ska jag nog ha hittat tillbaka igen. Just nu går jag vilse i min egen lägenhet, försöker lägga mynt i toadörren, får hjärtklappning när telefonsignalen skär genom tystnaden och försöker febrilt hitta servitrisen för att kunna betala min frukostlatte. Jag tror jag har bott lite för mycket på biblioteket den sista veckan. Men tentan är skriven, nu är det bara att be på sina bara knän för en snäll examinator och en rejäl nypa flax, för i så fall finns det en minimal chans att jag klarar mej. Jag menar hey, mirkael kan ju ske! Oavsett så kan jag inte säga att jag orkar engagera mej sådär helhjärtat ikväll. Efter fem och en halv timme i tentasalen är jag ganska mör. Jag ska leta upp min soffa, filt och raggsockar och sen får ni ringa vaktservice om ni vill förflytta mej.
Och jag har inte ens hunnit börja oroa mej ordentligt för morgondagens premiärpraktik. 06.45 på US avdelning 73...
Förresten, är det nån som har sett min säng?
//Innie
Och jag har inte ens hunnit börja oroa mej ordentligt för morgondagens premiärpraktik. 06.45 på US avdelning 73...
Förresten, är det nån som har sett min säng?
//Innie
lördag, december 08, 2007
Dagens kvintett
De senaste dagarna har bjudit på en del bittra konstateranden och slutledningar;
1. Låt bli att flytta två veckor före en tiopoängstenta! Det är typiskt jäkla urdumt och kostar många dyra pluggdagar i nedpackning, uppackning och allmän förvirring.
2. Om du nu prompt måste göra det, låt bli att vara smärtkänslig och missa föreläsningar på grund av värken - bortsprungen tid är dålig på att hitta tillbaka till din almanacka.
3. När du så är färdigflyttad, anlita Askungens fe, eller någon annan likvärdig, som packar upp alla dina tillhörigheter och får dem på rätt plats enbart genom att svinga sitt trollspö - du sparar troligtvis minst ett dygn effektiv tid som annars bara hade gått åt till att leta efter viktiga saker. Dessutom blir du garanterat kändis på kuppen om du kan dokumentera fen på en schysst sätt. Men glöm för allt i världen inte att ändå komma ihåg var du la dina bläckpatroner - de kan skapa mer ångest än du någonsin kunnat ana, och de kommer göra det så fort de får chansen.
4. Om du inte lyckats följa något av mina tre tidigare råd, lyssna i alla fall på detta; ådra dej inte en akut magkatarr åtta dagar före tentan! Du är tillbaka på punkt 2 fast denna gång i tredubbel styrka, du missar både föreläsningar, basgrupper och inlämningsuppgifter, samt blir kompletteringsskyldig - väldigt dåligt. Tiden har fortfarande inte hittat hem.
5. Som ett resultat på punkt 1-4, med främst betoning på punkt 4 havererar hela din studieplan och din sedan länge planerade Lunda-resa får ställas in i sista sekund, samtidigt som du ändå inser att du kommer tok-köra på tentan. Omtenta-i-januari är faktiskt ett ganska vackert uttryck, flyter mjukt och fint.
Dagens bonustips; ödsla inte dyrbar tentatid på att blogga - det gör dej knappast klokare på G-proteiner, endokrin signalering eller cardiac output. Möjligen kunde du neutralisera den fasligt syrliga känslokoncentrationen i din kropp. Jo, så är det nog, bloggande neutraliserar känslobalansen. I alla fall tillfälligt. Tills böckerna skriker igen. Jag är en vandrande syrabomb.
// Innie - I som i bittermandel
1. Låt bli att flytta två veckor före en tiopoängstenta! Det är typiskt jäkla urdumt och kostar många dyra pluggdagar i nedpackning, uppackning och allmän förvirring.
2. Om du nu prompt måste göra det, låt bli att vara smärtkänslig och missa föreläsningar på grund av värken - bortsprungen tid är dålig på att hitta tillbaka till din almanacka.
3. När du så är färdigflyttad, anlita Askungens fe, eller någon annan likvärdig, som packar upp alla dina tillhörigheter och får dem på rätt plats enbart genom att svinga sitt trollspö - du sparar troligtvis minst ett dygn effektiv tid som annars bara hade gått åt till att leta efter viktiga saker. Dessutom blir du garanterat kändis på kuppen om du kan dokumentera fen på en schysst sätt. Men glöm för allt i världen inte att ändå komma ihåg var du la dina bläckpatroner - de kan skapa mer ångest än du någonsin kunnat ana, och de kommer göra det så fort de får chansen.
4. Om du inte lyckats följa något av mina tre tidigare råd, lyssna i alla fall på detta; ådra dej inte en akut magkatarr åtta dagar före tentan! Du är tillbaka på punkt 2 fast denna gång i tredubbel styrka, du missar både föreläsningar, basgrupper och inlämningsuppgifter, samt blir kompletteringsskyldig - väldigt dåligt. Tiden har fortfarande inte hittat hem.
5. Som ett resultat på punkt 1-4, med främst betoning på punkt 4 havererar hela din studieplan och din sedan länge planerade Lunda-resa får ställas in i sista sekund, samtidigt som du ändå inser att du kommer tok-köra på tentan. Omtenta-i-januari är faktiskt ett ganska vackert uttryck, flyter mjukt och fint.
Dagens bonustips; ödsla inte dyrbar tentatid på att blogga - det gör dej knappast klokare på G-proteiner, endokrin signalering eller cardiac output. Möjligen kunde du neutralisera den fasligt syrliga känslokoncentrationen i din kropp. Jo, så är det nog, bloggande neutraliserar känslobalansen. I alla fall tillfälligt. Tills böckerna skriker igen. Jag är en vandrande syrabomb.
// Innie - I som i bittermandel
torsdag, december 06, 2007
Wanted!
Två bläckpatroner av märket Canon i250 anmäldes saknade i slutet på förra veckan. De är identiska med patronen på bilden, och vid försvinnandet bar de genomskinlig plastdress av högsta impermeabla kvalité. De sågs senast någonstans i någon flyttlåda eller i någon tom hörna eller i någon kasse eller i någon vrå eller i något skåp eller i någon kartong eller kort sagt någonstans i Innies nya lägenhet. Sedan dess är de spårlöst försvunna. Nu saknar Innie dem mycket och intesivt då hennes skrivare inte längre vill spotta ut några läsbara stenciler, vilket gör att hon inte kan skriva ut morgondagens seminarieanteckningar - smärre katastrof. Trots att Innie i vanliga fall har inställningen att saker aldrig bara försvinner, är hon redo att göra det mesta (inklusive odla skägg) för att temporärt få göra ett avsteg från den ståndpunkten tills hon åter är överbevisad. Med andra ord, tills bläckpatronerna är återfunna. Har du sett dem, vänligen ring 112 eller till Innies mobil (det sist nämnda är troligtvis mest effektivt). Skulle det vara så att du inte sett dem spatsera förbi utanför din ytterdörr, men ändå har lust att låna ut din skrivare, kan du skicka en signal till samma nummer.
Nu ska jag riva min annalkande skäggstubb och skriva ut anteckningarna för hand. Cherio miss Innie!
Fullspäckat schema
Min lilla hund Celia har fått vara hos pappa några dagar nu under flytt och akutenbesök, och igårkväll frågade en vän när hon skulle flytta hem till mej igen.
- Till jul, svarade jag. På fredag har jag seminarium på förmiddagen, sen har jag två möten under eftermiddagen. Lördag morgon åker jag till Lund för att träffa moderatorerna och administratorerna på forumet, och kommer hem igen på sönadg eftermiddag. Måndag och tisdag är det galet tentaplugg, onsdag tentar jag 8-14. Torsdag morgon 6.45 börjar jag praktiken på neurologen och går där till onsdagen därpå. Torsdagen därefter är det föreläsningar precis hela dagen, på fredagen är jag ledig och ska panikhandla julklappar och på måndagen är det julafton och då ska jag fira hemma hos pappa med Celia. Typ så.
- Oj, sa min vän. Det är ju inte alla som vet vad de ska göra varenda dag fram till jul!
- Jag önskar jag inte visste...
Och mitt i alltihopa måste jag blivit biten av en tsetse-fluga för jag är patologiskt trött och ser i kors så fort jag lämnar sängen. Jag borde plugga dygnet runt med kan inte dricka kaffe utan att magen blir förbannad och jag vill bara sova! Jag bara väntar på att råka borsta tänderna med tvål, hälla filmjölk i teet eller flytande Yes i tvättmaskinen. Den som myntade uttrycket fridfull jul visste inte speciellt mycket om livet som student! Suck...
- Till jul, svarade jag. På fredag har jag seminarium på förmiddagen, sen har jag två möten under eftermiddagen. Lördag morgon åker jag till Lund för att träffa moderatorerna och administratorerna på forumet, och kommer hem igen på sönadg eftermiddag. Måndag och tisdag är det galet tentaplugg, onsdag tentar jag 8-14. Torsdag morgon 6.45 börjar jag praktiken på neurologen och går där till onsdagen därpå. Torsdagen därefter är det föreläsningar precis hela dagen, på fredagen är jag ledig och ska panikhandla julklappar och på måndagen är det julafton och då ska jag fira hemma hos pappa med Celia. Typ så.
- Oj, sa min vän. Det är ju inte alla som vet vad de ska göra varenda dag fram till jul!
- Jag önskar jag inte visste...
Och mitt i alltihopa måste jag blivit biten av en tsetse-fluga för jag är patologiskt trött och ser i kors så fort jag lämnar sängen. Jag borde plugga dygnet runt med kan inte dricka kaffe utan att magen blir förbannad och jag vill bara sova! Jag bara väntar på att råka borsta tänderna med tvål, hälla filmjölk i teet eller flytande Yes i tvättmaskinen. Den som myntade uttrycket fridfull jul visste inte speciellt mycket om livet som student! Suck...
måndag, december 03, 2007
En önskan som bleknar och dör
Under mina svarta år där dagarna kantades av anorektiska monster, kvällarna av ångestens rivande klor, och nätterna innebar kallsvettande mardrömmspanik bar jag en tyst önskan djupt inom mej. Där fanns en längtan som på många vis var så oerhört tydlig för mej själv, så klar och intensiv, men så skamfylld och förbjuden att det tog år innan jag vågade erkänna den ens för en medpatient, och än mindre för någon i personalen. Önskan var så kluven inom mej, jag var så vansinnigt tudelad till det jag kände, och ajg vågade inte dela mina tankar med någon. År ut och år in skickades det läkarintyg till försäkringskassan, skolan och ett antal andra myndigheter, men aldrig någonsin gick det egentligen att peka på och säga; "det här är vad som gör Innie sjuk" Om jag någon gång träffade vänner från mitt tidigare liv, det friska livet där hemma, kunde jag aldrig ge en tillfredsställande förklaring till varför jag inte rest jorden runt tre varv och haft fyra heltidsjobb paralellt. Det är svårt att sammanfatta så kompakt mörker i fem acceptabla meningar vid kyldisken på Ica - det går faktiskt inte.
Alltså önskade jag, hårt, tyst och intensivt, att min smärta skulle bytas ut. Jag önskade inte bort det sjuka, inte att få slippa lidandet, men mitt hjärta skrek ut en bön om att få en annan sjukdom. En sjukdom som syntes. En sjukdom jag, mina föräldrar och mina vänner slapp skämmas för. En sjukdom där det faktiskt "var synd om" mej istället för "nu måste hon skärpa sej". En sjukdom jag skulle kunna prata om på Ica utan att tappa all respekt jag någonsin haft. Helt enkelt önskade jag mej en sjukdom som folk i allmänhet kunde förstå sej på.
För det sliter på en människa att bli ifrågasatt och uttittad var gång man lämnar sitt hem. Det sätter djupa spår när du lär dej att tiga om dina maror, när det långsamt etsas fast djupt inom dej, att du är en människa aningen mindre värd än alla andra. När du ser distensen lysa i läkarnas ögon, och när du faktiskt inte längre själv kan försvara dina rättigheter som människa, för även du ser dej själv som mindre värd. Det är svårt att aldrig bli betraktad för den du är här och nu, utan bara för den du har varit eller den du oftast är. Att du alltid kan bli avfärdad med motiveringen; men hon är ju ett sånt där psykfall...
Därför önskade jag mej en fysisk åkomma, trots att jag skämdes för det, och trots att jag egentligen inte alls ville ha cancer eller MS eller nåt annat skrämmande - jag ville bara bli förstådd! Och ja, det kan säkert ses som ett hån mot alla de som lider av de somatiska sjukdomarna, men det var aldrig så menat, det var bara en skärva av min renaste desperation. Och kanske en förklaring till varför jag kunde längta efter att överdosera tabletter, bara för att få hamna på MAVA och för en kort tid få känna att det fanns ett fel på mej. Det gick att fästa elektroder vid min kropp, eller stjäla några rör av mitt giftiga blod, och sedan hitta bokstäver på det som gjorde så ont inombords. Ibland ser inte verklighetens lindring och bot ut som de gör i skolböckerna...
Anledningen till denna både långa och bitvis ganska djuplodande blogg är främst att jag suttit åtta timmar på akuten idag, i desperat försök att få lindring och bot för min värkande mage. Det var många tankar och många känslor i omlopp när jag satt i akutens väntrum timme efter timme, jag fick besök av många gamla tanketroll, jag kunde hitta tankebanor och tankemönster som sett ljuset i detta och andra väntrum då när allting var så nytt. Och jag insåg idag att önskan bytt skepnad och mattats av sen sist jag satt där och väntade. Jag tror att jag delvis fortfarande kan önska en somatisk sjukdom, men då enbart som i min historia, för att det skulle kännas så mycket lättare att släpa runt på en sådan än på en psykiatrisk historia. Men min önskan är så matt idag, så svag. Jag vet att jag är Innie just för att jag gått de vägar jag har, och utan mina erfarenheter och mina mörka år hade jag inte kommit hälften så långt i mitt arbete med mej själv. Det vore kanske att drista sej till för mycket att säga att det var värt all smärta och all sorg för att nå hit, men jag tror ändå att min önskan om en kroppslig sjukdom, den lämnade jag blek och utömd i ett hörn på akutmottagningen. Det är bara jag som kan vara Innie.
Alltså önskade jag, hårt, tyst och intensivt, att min smärta skulle bytas ut. Jag önskade inte bort det sjuka, inte att få slippa lidandet, men mitt hjärta skrek ut en bön om att få en annan sjukdom. En sjukdom som syntes. En sjukdom jag, mina föräldrar och mina vänner slapp skämmas för. En sjukdom där det faktiskt "var synd om" mej istället för "nu måste hon skärpa sej". En sjukdom jag skulle kunna prata om på Ica utan att tappa all respekt jag någonsin haft. Helt enkelt önskade jag mej en sjukdom som folk i allmänhet kunde förstå sej på.
För det sliter på en människa att bli ifrågasatt och uttittad var gång man lämnar sitt hem. Det sätter djupa spår när du lär dej att tiga om dina maror, när det långsamt etsas fast djupt inom dej, att du är en människa aningen mindre värd än alla andra. När du ser distensen lysa i läkarnas ögon, och när du faktiskt inte längre själv kan försvara dina rättigheter som människa, för även du ser dej själv som mindre värd. Det är svårt att aldrig bli betraktad för den du är här och nu, utan bara för den du har varit eller den du oftast är. Att du alltid kan bli avfärdad med motiveringen; men hon är ju ett sånt där psykfall...
Därför önskade jag mej en fysisk åkomma, trots att jag skämdes för det, och trots att jag egentligen inte alls ville ha cancer eller MS eller nåt annat skrämmande - jag ville bara bli förstådd! Och ja, det kan säkert ses som ett hån mot alla de som lider av de somatiska sjukdomarna, men det var aldrig så menat, det var bara en skärva av min renaste desperation. Och kanske en förklaring till varför jag kunde längta efter att överdosera tabletter, bara för att få hamna på MAVA och för en kort tid få känna att det fanns ett fel på mej. Det gick att fästa elektroder vid min kropp, eller stjäla några rör av mitt giftiga blod, och sedan hitta bokstäver på det som gjorde så ont inombords. Ibland ser inte verklighetens lindring och bot ut som de gör i skolböckerna...
Anledningen till denna både långa och bitvis ganska djuplodande blogg är främst att jag suttit åtta timmar på akuten idag, i desperat försök att få lindring och bot för min värkande mage. Det var många tankar och många känslor i omlopp när jag satt i akutens väntrum timme efter timme, jag fick besök av många gamla tanketroll, jag kunde hitta tankebanor och tankemönster som sett ljuset i detta och andra väntrum då när allting var så nytt. Och jag insåg idag att önskan bytt skepnad och mattats av sen sist jag satt där och väntade. Jag tror att jag delvis fortfarande kan önska en somatisk sjukdom, men då enbart som i min historia, för att det skulle kännas så mycket lättare att släpa runt på en sådan än på en psykiatrisk historia. Men min önskan är så matt idag, så svag. Jag vet att jag är Innie just för att jag gått de vägar jag har, och utan mina erfarenheter och mina mörka år hade jag inte kommit hälften så långt i mitt arbete med mej själv. Det vore kanske att drista sej till för mycket att säga att det var värt all smärta och all sorg för att nå hit, men jag tror ändå att min önskan om en kroppslig sjukdom, den lämnade jag blek och utömd i ett hörn på akutmottagningen. Det är bara jag som kan vara Innie.
bild från lio.se
// Innie
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)