Det kom ett mejl...

För bara någon månad sedan skapade jag en mejl till bloggen eftersom jag fick fler och fler kommentarer till inlägg som kanske mer var riktade till mej personligen, än till bloggläsare i allmänhet. Sen jag nu flyttat har jag haft lite krångel med bredbandet, och fått ransonera min uppkopplingstid ganska ordentligt. Men så i onsdagskväll lyckades jag få en okej tillfällig lösning och kunde också kolla av bloggmejlen - när jag öppnade inkorgen satt jag och gapade i tio minuter. Jag läste samma mejl om och om igen, kollade avsändare femtioelva gånger, läste texten, försökte omtolka innebörden i orden, dubbelkollade och trippelkollade varje omgång till vilken adress mejlet var skickat. Hur mycket jag än försökte hitta den felande länken så lyckades jag inte, mejlet var helt enkelt ämnat för mej. När jag insåg det började jag skratta hysteriskt, och jag tror egentligen inte jag lyckats sluta helt och hållet än. Jag har på nytt bevisat att jag lyckas med de mest konstiga saker.

Men vad stod det då i brevet, och vad är det som pågår egentligen?
Kort sagt kan jag säga så här; det var redaktören på LördagSöndagbilagan på ÖstgötaCorrenspodenten som mejlade, hon skulle göra ett reportage om fyra bloggare i länet, och ville ha med mej som en av de fyra. Corren som har en daglig upplaga på drygt 55 000 nummer, med 145 000 läsare. De vill ha med mej i ett reportage om Östergötlands bloggare! Jag du Bloggen, mina finaste Tankestormar - nu blir det åka av!

Idag var jag nere på Corren och blev plåtad i deras studio, och på det följde en lång intervju med en sagolik journalist. Det var så vansinnigt galet, och samtidigt så oerhört coolt. Jag, lilla Innie, sitter i Correns med en kopp kaffe och berättar om min blogg, mitt skrivande, mina tankar och upplevelser. Som om det vore något av allmänt intresse, som om jag verkligen hade något att säga. Jag kan faktiskt inte förstå det, min hjärna kortsluts och stängs av och jag bryter ihop ännu en hysterisk skrattkavalkad -lilla jag? Det känns mest som något som händer på film eller i sagovärlden; den lilla flickan får en barndomsdröm uppfylld utan att göra ett smack för saken - jeezez...

Nu är det väl bara att gå med en fjärilsfarm i magen i två veckor, lördagen den 15 december kommer reportaget landa på en väldans massa Östgötars dörrmatta. Jag jobbar nu som bäst på att förlika mej med tanken på att alla gamla psykkontakter, alla nuvarande lärare och en hel del studenter, kyrkfolk och vänner kommer få möjligheten att hitta hit - det känns lite läskigt faktiskt. Så Bloggen, räta på ryggen, klipp dej och le -big brother might be watching you!

//Innie (som är en hejjare på att göra jubileumsinläggen till festinlägg - det här var nummer 200, och nummer 100 var en höjdare även det)

Bilden ovan är hämtad från svenska Wikipedia

Kaoset efter orkanen

Jodå, jag lever och nejdå, jag har inte glömt bort bloggen, jag har bara fullt upp med att överleva här hemma i mitt inferno av flyttkartonger, papperskassar och boktravar. Trots att jag har ett tiotal flyttar i ryggen lyckas jag ändå mellan varven förtränga hur jobbigt det är att packa ner hela sitt liv i kartonger, och packa upp dem i en helt annan ordning på en helt annan plats. Och varje gång frågar jag mej själv hur i hela världen jag kunde glömma...

Dessutom är flyttar ett utomordentligt tillfälle att rannsaka sej själv, eller kanske snarare sina ägodelar. Jag kan exempelvis känna mej lätt förvirrad över upptäckten av femton vinglas och tio skumpaglas i mina köksskåp - hur kom de dit och varför bor de kvar där, jag som i princip aldrig dricker alkohol! Än mindre är jag ju någon större festarrangör, så alla dessa glas får uteslutande agera hyllvärmare. Mitt tjugotal udda glöggmuggar är möjligen lite mer ursäktade då jag årligen brukar ha göggfest den första advent, men av okänd anledning lär inte mitt hem vara i speciellt representabelt skick på söndag, så i år skjuts den nog upp en helg eller ett par.

Trots att jag blott är 24 år gammal (och inte ett ljud om vad som händer om en månad, den nojjan tar vi sen!) har jag lyckats samla på mej imponerande mängder av rent skräp, eller i alla fall ting som jag inte för mitt liv kan förstå hur de kom hem till mej från första början. Då är det ganska skönt att lite diskret kunna skylla det på tidigare kombo och sambo - det var säkert de som släpade hem grejerna en gång i tiden! För allvarligt talat, vad ska jag som singel och halvnykterist med femton vinglas och tio skumpaglas till? Och varför finns det tjugo olika Absoulte Music och Absolute Dance skivor i min skivhylla trots att det aldrig varit min typ av musik? Eller två flyttkartonger fulla med oljefärger, dukar och penslar trots att jag inte kan dra ett enda penseldrag? Och varför i hela fridens namn bodde det en köttyxa i mitt kök? Jag har ju bara varit vegeterian i åtta år...

Trots kaoset här hemma har jag i alla fall fått upp ett ljusdraperi med strålande stjärnor - kitsch?

kanske det, men vansinnigt mysigt!

Mitt kök är det enda rum det går att andas i utan att riskera stora lådras, alltså sitter jag här och myser och bloggar. Tids nog måste jag ta mej till sängen vilket klassas som ett högriskprojekt. Undrar om lårbensfrakturer på grund av flyttlåderas går på försäkringen...

// Innie

Besvärande bagage

Det finns dagar då jag verkligen önskar att jag vore någon annan, dagar då jag skulle göra det mesta för att byta bort mina minnen, erfarenheter och upplevelser. Den senaste veckan har det duggat tätt med sådana dagar.

Vanligtvis tänker jag inte så mycket på det. Visst, min armar är ordentligt ärrade, men det var så längesedan jag senast skadade mej själv att jag inte längre kan minnas känslan av intensiv ångest. Och visst, jag måste fortfarande äta mina måltider regelbundet och kan inte hoppa över att laga mat när jag har lust, men så länge jag sköter mej ligger mina anorektiska spöken ordentligt undanstoppade och nerdrogade och stör mej inte nämnvärt. Och visst, jag kan ibland glömma bort att det finns 25-åringar som inte vet vad dödsångest är, som aldrig har legat på sjukhus eller vakat vid sin bästa väns sjukbädd, men oftast kan jag ändå hålla ordning på min och andras dåtid. Allt som oftast kan jag se mej själv som en i den större mängden. Jag tillhör kanske inte den mest homogena grupp av universitetsstudenter (men den har jag heller inga ambitioner att tillhöra) men jag är inte heller en av de mest spretiga och utstickande. Jag är sådär vanligt ovanlig och trivs bra med det.

Men ibland ställs saker och ting på sin spets, ibland hamnar man i situationer där det inte enbart är intellektet som styr och då befinner jag mej på tunn is. Den sista tiden har inneburit många olika färdighetsträningar i skolan, vi förbereder oss för praktiken som börjar om ett par veckor. Vi har bäddat sjukhussängar, matat varandra, tränat flytteknik och ergonomi. Här och där kryper teoripass in som berör sekretess, hälsorätt och journalföring. Jag tycker det är så oerhört spännande och roligt, men samtidigt suger det så mycket kraft ur mej att jag bara vill gråta.

Det vore så vansinnigt skönt att kunna säga; jo, jag vet hur man bäddar en sjukhussäng eftersom jag sommarjobbat på en vårdavdelning (men istället tänker jag att jag bäddat hundratals sängar på psyk), eller jo, jag har matat andra för jag har jobbat inom äldrevården (men istället tänker jag på alla gånger jag hjälpt mina äldre medpatienter) eller jo hälsorätt och journallagen har jag koll på, det måste man ju ha även som undersköterska (fast jag har ju egentligen tvingats lära mej det för att överleva vårdkedjan).

Jag kan för mycket, och jag kan sådant jag inte borde kunna, sånt som ingen räknar med att man ska kunna. Jag flikar in kommentar efter kommentar, om allt mellan förflyttningsergonomi och lodlinjen vid gångstående, till patientjournallagen och HSAN-anmälan, men jag har ingen bra respons till mina kursares frågande blickar. Eller än värre, när lärare tittar på mej inför en grupp och frågar vilken sorts ergonomiska skor jag använt på mina arbetsplatser.

Som kronan på detta sköna verk har jag den senaste veckan i fullständig panik ägnat mej åt kostregistrering och näringsrapportering. Jag har kampat med mej själv i timtal om hur jag ska bära mej åt inför den här skoluppgiften, jag skrev inlägg på forumet för att få råd, och ett antal tårar hann trilla innan jag mejlade iväg rapporten i går eftermiddag. Jag kan inte låta bli att tycka att det är på gränsen till korkat att ge oss en uppgift som denna; skriv ner ALLT vad du äter och motionerar under tre dagar, analysera näringsinnehållet, skriv rapport över energiåtgång och betydelse, byt med en kompis och ge och få kostråd... Sjuksköterskeprogrammet består av 90% kvinnor, de allra flesta i åldrar under 25. Samma ålderskategori som näst intill ensam utgör alla nyinsjuknade fall i ätstörningar. Jag förstår väl också att kosten är ett viktigt redskap och moment inom hälsovård, och jag vet att fetma är en folksjukdom som ökar dagligen, men även ätstörningar är en folksjukdom, det är fakta.

Nej, den senaste veckan har inte varit en Innie-vecka helt enkelt. Igår tror jag ändå att jag nådde kulmen och efter en kväll med tryggt sällskap kunde jag vakna ganska lugn i morse. Jag har tagit en hemmadag och ringt en massa viktiga samtal, planerat och fixat och pluggat respiration. På söndag går flyttlasset och jag har inte en aning om hur jag ska lyckas få ihop allt tills dess. Ett sätt skulle kunna vara att sluta blogga och börja packa. Tål att testas...

//Innie

Konsten att skriva näringsrapport

Det här är helgen hämtad direkt ur en SSK-students mardröm- vi skriver näringsrapport. Aktiviteten är hög på vårt diskussionsforum, och ju längre dagen skrider, desto mer utflippade blir kommentarerna och har nu cirkulerat kring grått och avslitet hår, samt kostvanor som kanske inte helt är i linje med de vi sitter och skriver om.

Kursare skriver: 1 påse chokladkola 1 balja kaffe en bulle o ett par pepparkakor, en stor tallrik pasta till lunch idag .. lagom balanserat??

Innie skriver: Jag kör på telbaljor, pepparkakor och blockchoklad i parti och minut. Vi ses väl imorgon skalliga, chokladstinna och koffeinhöga - have fun ;D

// Innie

Telemarketing from he..

Nu har jag äntligen kommit mej för att NiX-lista mitt telefonnummer, så med tiden hoppas jag att slippa alla vidriga telemarketingsamtal. Alldeles nyss kom nämligen samtalet som fick mej att bli både fly förbannad och oerhört ledsen - nåt företag som tyckte att jag skulle skaffa en cancerförsäkring. Jag försökte mycket trevligt och snällt att avböja och förklara att nej, jag har en bra försäkring och nej, jag är inte intresserad av er försäkring.

- "Men cancer kan drabba vem som helst, när som helst, och då är det bra att ha en ekonomisk trygghet" hör jag i andra änden av luren. Stackars den försäljaren säger jag bara, hon fick det ganska hett om öronen efter den kommentaren, trots att hon bara läste innantill i sina försäljarpapper. Men jag kan inte rå för det, jag är hemskt ledsen. Ett gott råd är att inte ringa hem till mej och försöka sälja en cancerförsäkring. Och gör du det ändå; tala absolut inte om för mej på ett sliskigt snusförnuftigt sätt att cancer kan drabba vem som helst, för tro mej - jag vet!

Länge leve NiX-listan!

//Innie

Bilden kommer härifrån

Ständigt skolsnack

Ikväll fick jag höra av en vän att nästan alla mina bloggar numera handlar om skolan, och vid närmare eftertanke ligger det nog en hel del sanning i det. Min enda, men ganska heltäckande, förklaring till det är så simpel som; jag hinner inte med speciellt mycket annat. Bilden här intill tog jag igår kväll efter tre timmars plugg med mikrobiologi, hygien och tillhörande lagar. Den bilden kan numera representera ett standardutseende på mitt köksbord, eftersom jag är ganska duktig på att sprida mina skolsaker. Det enda bordet i lägenheten som inte är belamrat är faktiskt mitt skrivbord (hrmm) men där ligger en massa annnan bråte som inte lyckats hitta ner i nån flyttkartong än.

Nej, mycket i mitt liv kretsar kring skolan nu, och det är väl egentligen så det är för det allra flesta. Jobbet eller utbildningen tar mycket tid och kraft, och framför allt måste man ju sätta all annan aktivitet i relation och proportion till det. Om jag ska kunna vara i kyrkan måste jag först veta om jag är schemafri, om Celia klarar att vara ensam ytterligare några timmar, om jag orkar med fler sociala timmar och om jag hinner plugga tillräckligt trots kyrkobesök. Hur jag än försöker så kan jag inte ens låtsas att skolan inte upptar den mesta av min vakna tid, men egentligen; är det egentligen så fel?

Jag måste ju säga att jag föredrar att ha skolan cirkulerandes i tankarna framför det mörker jag så länge bar på. Oerhört mycket pågår inom mej nu, och har gjort hela den här terminen. Jag möter dagligen saker på utbildningen som jag på olika sätt mött under min sjukdomstid som nu kräver att bli omvärderade och sedda i nytt ljus. Jag är inne i en aktiv och intensiv bearbetningsfas där jag nog egentligen skulle behöva avsevärt mycket mer stöd än jag har i dagsläget, samtidigt som jag ändå ror mej framåt dag för dag. Men det är inte alltid jag har kraft att förklara varför jag inte vill prova på att bli matad under färdighetsträningen med basgruppen. Jag vet hur det känns att bli matad som 23-åring, och tror att jag ganska väl kan sätta mej in i rollen som sjuk patient i underläge utan att utmana min PTSD, men det är inte så enkelt att ta upp med åtta personer från helt andra sammanhang än de jag vistats i. Men om jag inte tar upp det, om jag inte är försiktig kan jag tappa hela konceptet med grepp om tid och rum, så jag tassar varsamt framåt. Kroppen, psyket, sinnet, hjärtat och minnena måste hinna med, alla delar för sej, alla delar tillsammans.

Det är ett stort jobb som pågår, det är en stor omställning och ett evigt slitande, ibland känns det bara som jag vill lägga mej ner och gråta och skrika att jag aldrig någonsin kommer kunna bli sjuksköterska, men så finns det de guldkantade stunderna också. Som när jag idag fick min namnskylt till praktiken i december. Brevid Universitetets logga står det mitt namn och under det "Sjuksköterskestud." - då bultar hjärtat av stolthet, tårarna bränner i ögonvrårna och leendet vill aldrig mattas av.

//Innie - nurse to be

Till min E

Imorgon bitti är det dags. Samtidigt som jag stiger av min cykel för att påbörja en ny skolvecka med nya praktiska moment, stiger hon in i bilen för att påbörja en ny fas i livet med några av de tuffaste kamperna hon någonsin kommer utkämpa. Hon ska skickas långt bort ifrån alla oss som älskar henne och som hon älskar, hon skickas från vår värld med våra givna relger, in i den slutna världen långt borta där våra regler upphävs och nya skapas. Hon plockas bort från det samhälle hon egentligen tillhör, bort från de system och sammanhang hon kan koderna i, och stoppas in i en exkluderad miljö där hon inte alls hör hemma, utan någon möjlighet till förståelse eller jämlikhet.

Ensam ska hon vara där. Ensam ska hon slåss. Ensam, utan en trygg hand att hålla i, utan en välkänt ansikte att vila i, utan en lugn röst att tröstas av, utan en älskande famn att gråta i. Men det är där hon ska bli frisk. Det är där hennes kamp om livet ska utkämpas. Det är där hon ska hitta nyckeln till frihet. Ibland är verkligheten en smula ironisk.

// Innie

Längtan

Ikväll ska jag och syster yster till Norrköping och gå på konsert. Winnerbäck. Mmm...

Jag ska bara dammsuga, försöka organisera lite i kaoset, handla mat och laga mat, vika tvätt och kanske hinna plugga lite först. Men jag ser ljuset.

//Innie

Bilden är hämtad från cityguide.se

Sju goda leenden

Det har varit en hel del tumult de senaste dagarna, och jag har bitvis varit duktigt bitter både på skolan, mej själv och min omgivning, så jag tänkte försöka kompensera lite med ett postivit inlägg. För trots att det är mycket som händer nu, trots att det är lite turbulent kring mej och det är mycket känslor i omlopp, så är ju inte mitt liv svart. Det är tvärtom väldigt mycket bra som sker i periferin, eller inom en ganska snar framtid i alla fall. Så dagens blogg blir helt enkelt en lista på det som trots novemberstormar ändå är decembertindrande stjärnor - det blir ju dessutom så mycket tydligare och enklare att ta på när man skriver ner det.

* Jag har fått hem min nya madrass, kudde och svankkudde, allt från Tempur. Trots att jag fick ordentlig träningsvärk i natt, som också var den första med Tempurmadrass på flera år, så sov jag bättre än jag gjort på många månader. Nu finns det alltså goda förutsättningar för bra nattsömn!

* Idag var jag hos frisören och klippte upp en ordentlig och hög bob. Har tänkt göra det länge, men inte kommit mej för det, och inte heller riktigt vågat. Det blev ruskigt snyggt och precis som jag ville ha det, nu återstår bara att se om jag själv kan fixa det lika snyggt som frisören...

* Att flytta är trots allt inte bara negativt - jag kommer spara 6 kilomters cykelväg - varje dag! Det är faktiskt väldigt lockande en dag som denna när jag cyklade i hällregn och 2 plusgrader. Det tog två timmar för mina lår att tina - kan jag flytta ikväll kanske?

* Tågbiljetter är bokade till Lund i december, moderatorträff med tjejerna från Zebraforum. Ska bli helt underbart, jag behöver verkligen, verkligen en paus från allt och bara vara!

* Farsdagspresent är inhandlad, med riktigt god framförhållning för en gångs skull och utan speciellt mycket ågren, men mer än så skriver jag inte av uppenbara skäl.

* På lördag, den 10 november, åker syster och jag fem mil norrut och går på Winnerbäcks spelning i Norrköping. Nej, jag har faktiskt inga ord, det är bara så rätt! Magi helt enkelt, och jag får dessutom en hel del tid med världens vackraste syster - det är ingen dålig deal det!

*Jag har varit rökfri i fyra dygn, sen lördag lunch, och har faktiskt inte bitit i några ben än. Innie = sjukt stolt

Jag tror det får avsluta listan för den här gången. Om inte annat har jag vinklat upp mina beska persienner och insett att livet har fler nyanser än den man fastnar på vid första anblicken. Livet har sina upp- och nedförsbackar, och det är precis så det ska vara. Nu ska jag krypa ner i min Tempursäng, imorgon är det smittföreläsning som gäller, och sedan vår allra första färdighetsträning rörande basala hygienrutiner. Med sju goda leenden i minnet, tror jag att jag kan sova lugnt inatt.

// Innie

Tankar om flyttkaos

Pust. Det är inte roligt att flytta, det bara är så. Och det är än mindre roligt att bo i flyttkartonger i tre veckor före själva flytten, och garanterat minst lika många efteråt. Men när veckoschemat ser ut som mitt gör så har jag inga direkta val, och jag orkar faktiskt inte akutpacka allt på två dygn, trots att jag är fullt övertygad om att jag skulle fixa det - been there done that.

Nej, då föredrar jag av någon outgrundlig anledning att leva i den här formen av totalt oorganiserat kaos en period. Vardagen bjuder på så många överraskningar i det här levnadsstadiet. Det är ju inte alla dagar en sport att hitta tandborsten på morgonen, eller att man skulle behöva en skattkarta i sin jakt efter vantar. Och man kanske inte alltid räknar med att behöva riskera lårbenshalsen under sin fridfulla färd till tv-fåtöljen, eller ett smärre nervsammanbrott när mobilen behöver intravenös näring eftersom laddaren (troligtvis) är nedpackad någonstans. Nej, jag får nog snarare se mej priviligerad; mitt liv är ju fyllt av vardagliga äventyr och spänningsmoment! Man kanske skulle flytta oftare?



// Innie (vem försöker jag övertyga?)

Uppdatering;

Mjölken är efter lite ågren inhandlad, jag inser att jag har flyttat för ofta och för många gånger eftersom jag kan veckla ut flyttkartonger i sömnen (upp-och-ner, in med flik A, mucka lite med flärparna B, vänd tillbaka , tryck ner - klart!) och jag har faktiskt läst igenom nervcellen och ritat en käck pedagogisk bild på en dylik med dendriter, axoner och andra coola grejer utsatta. Fast jag kunde nog lika gärna hittat bilden i lådan med de teckningarna jag ritade på dagis och bara satt dit lite pilar och namn... Hm, är nikotinabstinens en giltig orsak för att komma halvt oförberedd till skolan?

// Innie (som jobbar stenhårt på undvikande beteende ikväll)

Och förreseten; bloggen har en egen mejladress nu! Kolla här till vänster för mer info.

Freeky Weekend

Bland mina vänner och min familj är min förmåga att göra hundra saker på en och samma gång under kort tid ganska välkänd och i vissa fall även en källa till irritation. Jag kan ha det kav lugnt i almanackan i tre veckor, och så har jag plötsligt fyra dagar där jag inte har någon ledig tid alls, utan egentligen är inbokad på minst två ställen samtidigt. Det finns de som hävdar att jag är dålig på att planera, jag hävdar helt enkelt att det är min omgivning som är dålig på att kommunicera med varandra och därmed sätter mej i hundra aktiviteter samma helg.

Den här helgen har på intet vis varit något typexempel på en överbokad helg, utan snarare ett bevis på hur det går när jag har en lång och helt "ledig" helg i schemat - det blir fullspäckat helt enkelt! Jag har varit hos min kära vän och försökt plugga ett par rader utan större framgång, jag har rensat igenom hela mitt förråd och slängt ut mängder av skräp, jag har varit på IKEA och inhandlat diverse nödvändigheter (faktiskt inte en enda grej som var ett direkt impulsköp!), jag har köpt mej ett par genomvarma vinterkängor i Curlinstil nedsatta till halva priset eftersom det var förra årets modell (who cares?) så jag slipper förfrysa tårna en vinter till, jag har tittat på skräck och därefter fastnat i alldeles för många och långa associoationskedjeor om wokade hjärnor, jag har lagat mat till ett helt kompani men inte orkat göra matlådor av det, jag har i panik insett att jag flyttar om tre veckor (tre veckor!!!) och börjat panikpacka så nu har min lägenhet skrämmande likheter med en krigszon prio ett, och jag fimpade min sista (?) cigg i går vid lunch och har nu abstinens så det kryper i kroppen och jag tror jag ska anfalla nästa person med ett cigarettpaket, men jag är glad ändå. Puuhh..

Tyvärr har jag inte hunnit plugga något än, och i morgon ska jag kunna redogöra för cellernas kommunikation, både gällande nervceller och det endokrina systemet. Kanske borde jag vara mer stressad, kanske är det nikotinabstinens, kanske insikten om att jag redan kan grunderna, kanske bara klassiskt undvikande beteende, men det börjar bli dags att plöja lite text nu. Fast mjölken är ju faktiskt slut så jag borde gå och handla...

// Innie (med nikotinnerverna utanpå - rök i min närhet och jag biter dej i benet!!)

Framåt, framåt

Häj där Puckopojken!
Hoppas du har det bra och så, för jag brutalsaknar dej! Jag tar mej framåt nu och mår äntligen riktigt bra, men jag tänker på dej varje dag, hapselut! Önskar jag kunde titta förbi nån dag och bara våldgästa dej lite, men på den platsen du är nu kan du ju inte ta emot besök. Var rädd om dej nu och glöm inte hur oerhört mycket du betyder!
Jag älskar dej upphöjt i GogolPlex!
Puss på dej!
// Knasflickan



Ett och ett halv år idag. 18 månader. Halva min utbildning. Det svider, bränner och värker, men jag andas faktiskt ändå. Sitter och tittar igenom lådan med åtta års brev, lappar och vykort jag har sparade, och kan faktiskt le emellanåt. Vi var så vansinnigt små där i början med våra femton år, och vårt gemensamma språk tycktes aldrig riktigt hänga med vår åldersutveckling. Han var pojken och jag var flickan. Livet är för jävla orättvist, men just därför ska jag fortsätta. Med flaggan i topp för hans skull. För din skull. You rock my world darling.

//Innie