Egentligen har jag så oerhört mycket jag vill skriva. Jag vill skrika ur mej ilskan över den svenska psykiatriska vården, jag vill rasa över organisationen och systemet, jag vill mejlbomba alla ansvariga politiker för att få dem att se verkligheten, jag vill ställa den lokala tidningen mot väggen och ifrågasätta varför reportaget aldrig blev av, jag vill ställa mej på det högsta berget av alla och fylla mina lungor och vråla; LYSSNA!!
Men mest av allt vill jag bara ta dej i min famn och aldrig någonsin släppa dej, vagga dej dag som natt och viska lugnande ord i dina öron, hålla din hand hårt och inte släppa taget förrän du är trygg nog att stå på egna ben. Men jag kan inte. För du försvinner nu. Precis som alla "hopplösa fall" skickas du bort, som i väntan på syndernas bekännelse. Och den dagen någon, bara NÅGON med ansvar, kan förklara för mej varför man skickar unga flickor till rättspsyk, den dagen NÅGON kan förklara varför flickor som skadar sej själva ska dela avdelning med män som skadar flickor, DÅ ska jag lyssna och börja omvärdera min syn på psykiatrin.
Men fram till dess finns ingen etik, finns ingen moral, finns inget gott. För det ska inte vara så att den enda behandlingsmöjligheten för svårt självdestruktiva 16-, 20-, 25-åringa tjejer ska vara vid samma middagsbord som Anna Linds mördare. Då kan vi inte med gott samvete säga att vi har en sjukvård i världsklass. Då kan vi inte säga att vi har nån vård överhuvudtaget.
//Innie
Jag älskar dej E
tisdag, oktober 30, 2007
lördag, oktober 27, 2007
Utemöbler tillbaka!
Eftersom jag är en snäll bloggare, och vill göra en god gärning så passar jag här på att påminna; inatt börjar vintertiden! En extra timmes slumrande (eller festande, eller jobbande också förresten om man har den oturen!) trillar in på kontot klockan tre i natt.
En god regel för att komma ihåg när klockan ska fram och tillbaka fick jag av morgontidningen i min uppväxtstad;
När sommaren kommer ställer man fram utemöblerna -->till sommartiden ställer man fram klockan en timme
När vintern kommer ställer man tillbaka utemöblerna igen ---> till vintertiden ställer man alltså tillbaka klockan en timme
Sov gott ärade bloggläsare, det ska nämligen jag!
//Innie
En god regel för att komma ihåg när klockan ska fram och tillbaka fick jag av morgontidningen i min uppväxtstad;
När sommaren kommer ställer man fram utemöblerna -->till sommartiden ställer man fram klockan en timme
När vintern kommer ställer man tillbaka utemöblerna igen ---> till vintertiden ställer man alltså tillbaka klockan en timme
Sov gott ärade bloggläsare, det ska nämligen jag!
//Innie
F - Fiol
Igår kväll satt jag på MSN med en vän som behövde en violinist till ett musikprojekt, och han hade för sej att jag spelat fiol en gång i tiden. Mycket riktigt har jag gjort det, men tyvärr är det alldeles för lite kunskap och teknik som sitter kvar i mina fingrar så jag kunde inte hjälpa honom i sitt projekt, men han gav mej ett gratis uppslag till min nästa bokstavsblogg - F som i Fiol. Tack Hampe!
Jag började spela fiol i mellanstadiet, alltså ett par årskurser senare än vad som var vanligt när jag var i den åldern. Vi fick börja på musikskolan i tredje klass, men då tog jag pianolektioner istället. Snart upptäckte jag dock cellon och den totalt förtrollade klangen från det vackra instrumentet och betämde mej för att lämna min inte allt för inspirerande pianolärare och bege mej över till stråkarnas värld istället. Tyvärr var det ganska många andra barn som också ville spela cello, vilket gjorde kön till den kommunala musikskolans celloundervisning omänskligt lång, och plötsligt stod jag i ett klassrum med en fiol i handen i stället.
Min lärare var en öststatsman i nedre medelåldern, eldig och intensiv som få. Han spelade med hela kroppen, han skrattade, visade pekade och ropade hundratals gånger "Men jaaa, det är brrraaaa Terääs!" när jag kom till lektionen och hade lyckats med ett klurigt stycke eller svåra skalor. Han stampade takten med foten så hela musikskolan måste hört det, och sprang mellan fiolen, pianot och gitarren. Ganska snart trillade jag med i stråkorkestern på skolan, och då fick jag ju i alla fall njuta av cellisternas vackra tongångar.
Vi spelade på konserthuset och på olika skolor, och ett par gånger var vi även in Göteborg och på Liseberg och spelade. Det var en glädje i orkestern som inte gick att missta (okej, i alla fall de veckor som min lärare ledde den) och det handlade aldrig om att drilla oss till extrema solister, utan bara att väcka musikglädjen i oss ungdomar, vilket de uppenbarligen lyckades bra med.
Eftersom jag redan som liten var ruskigt dålig på att göra en sak i taget, så fick jag ofta ganska stressiga konsterter och uppspelningar eftersom vi ofta framträdde tillsammans med den fyrstämmiga flickkören - som jag självklart var med i. Alltså sprang jag på scen, mellan kören och stråkensamblem, slängde av mej körskjortan och drog orkestertröjan över huvudet, och så tillbaka igen ett eller ett par stycken senare. Min absoluta topp-prestation måste varit nån gång i sjätte eller sjunde klass när även en dansgrupp skulle vara med - där jag självklart också var med. Men det gick, och jag hade vansinnigt roligt under tiden!
Efter högstadiet blev tiden till fritidsintressen allt mer en bristvara som behövde ransoneras kraftig, och i takt med att jag utvecklade fibromyalgi blev det allt jobbigare att stå och öva i timmar med nacken kraftigt böjd och axlarna i ansträngande lägen, så bitvis fasade jag ut mitt fiolspelande. Idag är det säkert sju-åtta år sedan jag spelade regelbundet sist, och jag måste nog erkänna att jag saknar det. Kanske inte så mycket fiolen i sej, men gemenskapen i ensamblen och känslan av att mina ensamma gnisslande toner kan skapa så oerhört vacker klang tillsammans med andra fioler, några viola och cellos, en kontrabas och nån tvärflöjt. Trots att jag idag spelar mycket piano, både här hemma och en del i kyrkans regi, så är det inte riktigt samma sak, jag behöver den musikaliska dynamiken.
Och cellon - den saknar jag fortfarande. Om nån har en cello att skänka kan ni ju slå en pling, det vore helt underbart att få testa och känna klangen i min dröminstrument. Fiolen ligger i sin låda och jag plockar fram den ett par gånger om året, bara som för att känna att fingrarna fortfarande kan hitta tonstegen och övergångarna. Och visst sitter grunderna ännu kvar, men nån Niegel Kennedy, det kommer jag aldrig att bli.
// Innie
Jag började spela fiol i mellanstadiet, alltså ett par årskurser senare än vad som var vanligt när jag var i den åldern. Vi fick börja på musikskolan i tredje klass, men då tog jag pianolektioner istället. Snart upptäckte jag dock cellon och den totalt förtrollade klangen från det vackra instrumentet och betämde mej för att lämna min inte allt för inspirerande pianolärare och bege mej över till stråkarnas värld istället. Tyvärr var det ganska många andra barn som också ville spela cello, vilket gjorde kön till den kommunala musikskolans celloundervisning omänskligt lång, och plötsligt stod jag i ett klassrum med en fiol i handen i stället.
Min lärare var en öststatsman i nedre medelåldern, eldig och intensiv som få. Han spelade med hela kroppen, han skrattade, visade pekade och ropade hundratals gånger "Men jaaa, det är brrraaaa Terääs!" när jag kom till lektionen och hade lyckats med ett klurigt stycke eller svåra skalor. Han stampade takten med foten så hela musikskolan måste hört det, och sprang mellan fiolen, pianot och gitarren. Ganska snart trillade jag med i stråkorkestern på skolan, och då fick jag ju i alla fall njuta av cellisternas vackra tongångar.
Vi spelade på konserthuset och på olika skolor, och ett par gånger var vi även in Göteborg och på Liseberg och spelade. Det var en glädje i orkestern som inte gick att missta (okej, i alla fall de veckor som min lärare ledde den) och det handlade aldrig om att drilla oss till extrema solister, utan bara att väcka musikglädjen i oss ungdomar, vilket de uppenbarligen lyckades bra med. Eftersom jag redan som liten var ruskigt dålig på att göra en sak i taget, så fick jag ofta ganska stressiga konsterter och uppspelningar eftersom vi ofta framträdde tillsammans med den fyrstämmiga flickkören - som jag självklart var med i. Alltså sprang jag på scen, mellan kören och stråkensamblem, slängde av mej körskjortan och drog orkestertröjan över huvudet, och så tillbaka igen ett eller ett par stycken senare. Min absoluta topp-prestation måste varit nån gång i sjätte eller sjunde klass när även en dansgrupp skulle vara med - där jag självklart också var med. Men det gick, och jag hade vansinnigt roligt under tiden!
Efter högstadiet blev tiden till fritidsintressen allt mer en bristvara som behövde ransoneras kraftig, och i takt med att jag utvecklade fibromyalgi blev det allt jobbigare att stå och öva i timmar med nacken kraftigt böjd och axlarna i ansträngande lägen, så bitvis fasade jag ut mitt fiolspelande. Idag är det säkert sju-åtta år sedan jag spelade regelbundet sist, och jag måste nog erkänna att jag saknar det. Kanske inte så mycket fiolen i sej, men gemenskapen i ensamblen och känslan av att mina ensamma gnisslande toner kan skapa så oerhört vacker klang tillsammans med andra fioler, några viola och cellos, en kontrabas och nån tvärflöjt. Trots att jag idag spelar mycket piano, både här hemma och en del i kyrkans regi, så är det inte riktigt samma sak, jag behöver den musikaliska dynamiken.
Och cellon - den saknar jag fortfarande. Om nån har en cello att skänka kan ni ju slå en pling, det vore helt underbart att få testa och känna klangen i min dröminstrument. Fiolen ligger i sin låda och jag plockar fram den ett par gånger om året, bara som för att känna att fingrarna fortfarande kan hitta tonstegen och övergångarna. Och visst sitter grunderna ännu kvar, men nån Niegel Kennedy, det kommer jag aldrig att bli.
// Innie
fredag, oktober 26, 2007
Förvirring
Nu har jag gått en vecka på den rena sjuksköterskeutbildningen, och jag fullkomligen stormtrivs! Vi läser ganska mycket integrerat, vilket innebär att vi den här veckan både haft föreläsningar i omvårdnad och i medicinsk vetenskap. Tyvärr kan jag väl inte påstå att jag hoppade högt under omvårdnadsföreläsningen, och jag gick hem från universitetet med en klump i magen. Är det så här det är att vara sjuksköterska?! Ska jag bara läsa flumteorier om hur man bäst planerar ett blodprov, eller vad är det som händer egentligen? Tvivlen haglade och mitt intellekt kände sej grymt ostimulerat efter ett tretimmarspass vi kunde avklarat hemma på en kvart med lärarens OH-bilder. Jag försökte ändå peppa mej själv med att det var en introduktion till ämnet, det är klart man måste göra det tydligt och basic då. Trots det gnagde tvivlen ännu , det är ju faktiskt så att omvårdnadsvetenskap är mitt huvudämne och borde ju engagera mej till max!
Men så igår tände hela jag till och hamnade i någon form av lyckotrance - vi hade två stora föreläsningar i medicinks vetenskap. Hade jag hetat Kishti Tomita hade jag garanterat utropat; "It's a hallelujah moment" men nu nöjde jag mej med att lite för ofta och möjligen lite för högljutt mumla och nöjt sucka "Aha, är det såå det är!" under föreläsningarna. För det går liksom inte att komma ifrån, jag fullkomligen älskar det vi läser nu. Celler, cellväggar, organeller och mitochondrier, kovalenta bindningar, Na/K-pumpen, elektronegativitet och katjoner gör mej näst intill hög. Det är ju så vansinnigt spännande!
Tyvärr vet jag inte om den här insikten dämpade eller ökade mitt tvivel om utbildningen. Tänk om jag inte alls passar att ta hand om männiksor, om jag bara tror att jag är en människokännare? Tänk om jag blir vansinnigt frustrerad på att hela tiden bara få ta order och genomföra någon annnas (läkarens) beslut och aldrig fatta några egna? Tänk om jag egentligen skulle passa bättre antingen i läkarrocken och träffa patienten tio minuter två gånger om året, eller som medicinsk biolog på nåt mystiskt labb någonstans? Kan man verkligen bli sjuksköterska och trivas med det, när anatomi och fysiologi, biologi och kemi gör mej lycklig? Men jag skulle ju bli galen om jag inte fick jobba med människor, jag skulle ju bli vansinnig utan patientkontakt! Men just nu är det faktiskt lite förvirrat, det är inte mycket annat att säga. Jag vill helst av allt gräva ner näsa i min "Principles of anatomy and physiology", njuta av att få plugga på engelska igen och känna mej trygg och säker i det jag läser, men istället är det omvårdnad och sjusköterskerollen som ska avklaras under helgen. Huff, ibland är det krångligare än nödvändigt när vilja, känsla och intresse inte går hand i hand.
//Innie (som bosätter sej i soffan och gosar med Celia i fredagsprotest. Pelikanfallet ska dessutom få göra mej lite nostalgisk under senare delen av kvällen)
Men så igår tände hela jag till och hamnade i någon form av lyckotrance - vi hade två stora föreläsningar i medicinks vetenskap. Hade jag hetat Kishti Tomita hade jag garanterat utropat; "It's a hallelujah moment" men nu nöjde jag mej med att lite för ofta och möjligen lite för högljutt mumla och nöjt sucka "Aha, är det såå det är!" under föreläsningarna. För det går liksom inte att komma ifrån, jag fullkomligen älskar det vi läser nu. Celler, cellväggar, organeller och mitochondrier, kovalenta bindningar, Na/K-pumpen, elektronegativitet och katjoner gör mej näst intill hög. Det är ju så vansinnigt spännande!
Tyvärr vet jag inte om den här insikten dämpade eller ökade mitt tvivel om utbildningen. Tänk om jag inte alls passar att ta hand om männiksor, om jag bara tror att jag är en människokännare? Tänk om jag blir vansinnigt frustrerad på att hela tiden bara få ta order och genomföra någon annnas (läkarens) beslut och aldrig fatta några egna? Tänk om jag egentligen skulle passa bättre antingen i läkarrocken och träffa patienten tio minuter två gånger om året, eller som medicinsk biolog på nåt mystiskt labb någonstans? Kan man verkligen bli sjuksköterska och trivas med det, när anatomi och fysiologi, biologi och kemi gör mej lycklig? Men jag skulle ju bli galen om jag inte fick jobba med människor, jag skulle ju bli vansinnig utan patientkontakt! Men just nu är det faktiskt lite förvirrat, det är inte mycket annat att säga. Jag vill helst av allt gräva ner näsa i min "Principles of anatomy and physiology", njuta av att få plugga på engelska igen och känna mej trygg och säker i det jag läser, men istället är det omvårdnad och sjusköterskerollen som ska avklaras under helgen. Huff, ibland är det krångligare än nödvändigt när vilja, känsla och intresse inte går hand i hand.
//Innie (som bosätter sej i soffan och gosar med Celia i fredagsprotest. Pelikanfallet ska dessutom få göra mej lite nostalgisk under senare delen av kvällen)
onsdag, oktober 24, 2007
Var tog tiden vägen?
Tiden bara springer iväg och jag vet inte var timmarna, dagarna, veckorna tar vägen. Min almanacka är fullklottrad och jag har så många bollar i luften att jag snart kan haka på en cirkus som seriös jonglör, och ändå känner jag mej varken stressad eller speciellt pressad. Vissa säger jag dagligen i telefon med mina närmaste "Men iiinga problem - det fixar jag!" samtidigt som jag försöker låta sjukt stressad raljerande, men på nåt sätt ligger det inte speciellt mycket i raljansen. För det är inte speciellt många problem, och jag fixar det ju faktiskt.Ändå får jag nog medge att den här veckan varit lite förunderlig. Eller kanske än mer; var tog den vägen? I måndags var det ju kursstart för de yrkesspecifika programmen och introduktion i ny basgrupp, och på kvällen var jag faktiskt bara hemma och småpluggade. Igår var jag ledig (eller lektionsfri, som det ju heter) hela dagen och passade på att utrota ett antal kolonier av sammråttor här i hörnen, och fick väl även ett och annat pluggat. Till kvällen var det utbildning i kyrkan och sen var det sent innan jag kom hem. Idag hade jag först föreläsning, sen hem och gå halvmilen med Celia, sen till kyrkan för styrelsemöte, hem och ut med skruttan igen, och så iväg till kyrkan igen för mässa. Och här sitter jag nu och undrar var tiden tar vägen.
Veckan är ju slut nu, imorgon har jag två långa föreläsningar, och sen kastar jag mej på cykeln och möter upp pappa och Celia hos veterinären, det är dags för ny operation och medicindiskussion. Och sen är ju faktiskt veckan slut. Bara nån paneldiskussion på fredag, som nog får stryka på foten på grund av garanterat pipig och postop-hallucinerande hund. En hel vecka, fem långa dagar, bara trillar och rinner iväg.
Det blev så tydligt ikväll på mässan när jag satt där bland alla tända ljus, alla människor som betyder så oerhört mycket för mej, i en byggnad där jag verkligen känner mej trygg, hemma och behövd. Jag kände kontrasterna så starkt bara i jämförelse med hur det var för ett halvår sedan. Jag har en uppgift nu, en meningsfull sysselsättning, jag är en kugge i ett hjul som snurrar framåt, och inte en käpp som sätter stopp för framfarten.
Självklart är det alldeles underbart, jag är faktiskt där nu. Där dit jag hade slutat hoppas på att någonsin kunna komma, där som var så onåbart. Men samtidigt bor det också en sorg inom mej, som försiktigt sjunger för mej nån gång ibland. En sorg över alla de år jag förstört och slösat bort, en sorg över alla de människor jag sårat och sargat under mina sju år på psykiatrins spelplan. En sorg över att jag lämnat min enda garanterade trygghet för något jag inte alls känner till, för något jag inte alls kan. Psykiatrispelet kan jag utantill, jag vet hur man fuskar och avancerar, jag vet hur man lurar domarna och hur man skaffar sej poäng, vad som ger straff och vad som leder till utvisning. Jag kan planera fyra steg framåt och hundra steg bakåt. Nu kan jag inget alls, för det spelet jag nu har gett mej in på är helt nytt. Sorgefågeln sjunger för mej om dem jag ändå lämnat kvar på psykiatrins planhalva och det dåliga samvetet gnager i mej- borde jag gå tillbaka och göra dem sällskap? Nytt är spännande, men nytt är också skrämmande.
Nej, tiden snurrar på, jag slår min tärning och har än så länge inte tvingats "gå tre steg tillbaka" utan jobbar mej sakta framåt. Ibland hamnar jag dock på en sån ruta där de andra spelarna måste hoppa över mej ett eller två varv innan jag får slå tärningen igen. Då kan jag bara stå där jag är och fundera på vad nästa steg kan vara. Jag tror det var det som hände i kyrkan ikväll. Gud lät de andra i laget slå tärningen en extra gång, och jag fick lite tid till att tänka. Och jag insåg, eller snarare bara bekräftade för mej själv, att det är rätt spel jag spelar, det är rätt väg jag tagit och jag vet att det är det här jag vill. Det är när man inser sådant som sorgefågelns sång blir som allra vackrast och mest finstämd.
//Innie (som tror att hon alltid skriver för långa bloggar!)
måndag, oktober 22, 2007
Motljus
Det är så mycket som är nytt, så många nya världar som dagligen slår upp sina portar för mej. Idag hade vi kursstart för de yrkesspecifika utbildningarna, med andra ord så började jag sjuksköterskeprogrammet "på riktigt" idag. Det var med blandade känslor jag igår insett att vi faktiskt skulle vara på själva US, i sjukhusbyggnaden. Idag när jag väl kom dit var det en stark känsla att gå genom korridorerna, och faktiskt höra till, vara delaktig, på ett bra sätt!
Man säger ju att det är i de små tingen som det stora finns, och jag märkte det så tydligt idag. Jag tror jag gjorde allting i omvänd ordning idag, jag tror jag vände tillbaka allt som varit så fel.
Jag gick trapporna upp till vår föreläsningssal för att det faktiskt var smidigast så, och inte för att jag var på rymmen från MAVA och behövde en snabb flyktväg. Jag gick till kiosken och köpte en smoothie på rasten, och bara noterade de oranga påsarna med engångsrakhyvlar bakom kassan, utan någon som helst vidare tanke. Jag gick på de allmänna toaletterna efter lunchen där jag så många gånger skadat mej och skakat av ångest. Jag var på apoteket och hämtade min medicin, men stoppade inte i mej alla 120 tabletter utanför dörren. Jag satt och rökte "På anvisad plats" med min kursare, och inte med dubbelvak från Mava och psyk och med en tjutande droppräknare vid min sida.
//Innie
Man säger ju att det är i de små tingen som det stora finns, och jag märkte det så tydligt idag. Jag tror jag gjorde allting i omvänd ordning idag, jag tror jag vände tillbaka allt som varit så fel.
Jag gick trapporna upp till vår föreläsningssal för att det faktiskt var smidigast så, och inte för att jag var på rymmen från MAVA och behövde en snabb flyktväg. Jag gick till kiosken och köpte en smoothie på rasten, och bara noterade de oranga påsarna med engångsrakhyvlar bakom kassan, utan någon som helst vidare tanke. Jag gick på de allmänna toaletterna efter lunchen där jag så många gånger skadat mej och skakat av ångest. Jag var på apoteket och hämtade min medicin, men stoppade inte i mej alla 120 tabletter utanför dörren. Jag satt och rökte "På anvisad plats" med min kursare, och inte med dubbelvak från Mava och psyk och med en tjutande droppräknare vid min sida.
Det känns verkligen som jag fick en revanch, som att jag vände tillbaka ordningen idag. Det var så oerhört häftigt. Så grymt, jäkla ascoolt! Som att det postitiva i livet välkomnar mej så starkt och intensivt att jag faktiskt inte riktigt ser var jag är på väg, men allt bara rullar på och jag flyter med. Jag vet att jag är på rätt sida nu, ljuset bär mej och jag behöver inte vakta varje steg jag tar i rädsla för att ett snedsteg kan döda mej. Det är en underlig och ovan känsla, men en alldeles underbar sådan. Tids nog drar molnen upp igen, men nu vet jag hur starkt och gott ljuset är, och jag vet nu åt vilket håll jag alltid ska vandra.
//Innie
lördag, oktober 20, 2007
Stolt tråkmåns
Jag är nog inte mycket för den delen av studentlivet som inkluderar hårt festande med folk du inte känner, alkohol i överflöd och den obligatoriska baksmällan på söndagen, det är helt enkelt inte min grej.
Jag kan tycka det är underbart att gå på krogen nån gång ibland, att verkligen gå ut och dansa och känna rytmen i kroppen på ett pulserande dansgolv och trilla i säng långt efter midnatt. Men då ska jag göra det med människor jag känner mej trygg med, i ett sammanhang jag själv valt, där jag vet att jag kan bryta upp när som helst, och att mina vänner inte blir dräggfulla efter mindre än en timme. Nej, jag är nog egentligen en riktig tråkmåns som har mer gemensamt med pensionärernas handarbete, trädgårdspyssel och romanläsning än med intensivt festliv, men jag står faktiskt för det.
Ikväll går "Sjukhusfesten" av stapeln och en klasskamrat köpte mej en biljett för ett bra tag sedan. Jag var nog ganska pepp då och hade hört mycket om denna underbara fest. Men de sista dagarna har jag bara haft ont i magen och ågren för tillställningen - jag är inte det minsta pepp! Jag vill tassa runt här hemma, ha raggsocksrace med Celia, fixa det sista i trädgården inför hösten, läsa ut min bok, förbereda mej för kursstart på måndag och kanske sortera lite inför flytten. Noll motivation för party alltså. Så efter lite dividerande med mej själv skickade jag ett SMS till min kompis och avbokade kvällen, och det var nog det bästa jag kunde göra. Nu är jag hemmamysig istället och njuter för fulla drag!
Det må så vara att jag är en 25-årig tant eller en utomordentlig tråkmåns-student, men jag står för det. Nu ska jag i alla fall höstbona min altan och plantera ljung som vinterprydnad, sen väntar skogspromenad i höstsolen och ikväll är det SVT och Åsa Nilssonne som gäller. Det är så skönt att känna att jag faktiskt inte känner någon större press att leva upp till studentkraven. Jag har min syn på vad studentlivet innebär, och får jag bara leva efter den modellen så är jag nöjd och glad.
//Innie aka. stolt tråkmåns!
Jag kan tycka det är underbart att gå på krogen nån gång ibland, att verkligen gå ut och dansa och känna rytmen i kroppen på ett pulserande dansgolv och trilla i säng långt efter midnatt. Men då ska jag göra det med människor jag känner mej trygg med, i ett sammanhang jag själv valt, där jag vet att jag kan bryta upp när som helst, och att mina vänner inte blir dräggfulla efter mindre än en timme. Nej, jag är nog egentligen en riktig tråkmåns som har mer gemensamt med pensionärernas handarbete, trädgårdspyssel och romanläsning än med intensivt festliv, men jag står faktiskt för det.
Ikväll går "Sjukhusfesten" av stapeln och en klasskamrat köpte mej en biljett för ett bra tag sedan. Jag var nog ganska pepp då och hade hört mycket om denna underbara fest. Men de sista dagarna har jag bara haft ont i magen och ågren för tillställningen - jag är inte det minsta pepp! Jag vill tassa runt här hemma, ha raggsocksrace med Celia, fixa det sista i trädgården inför hösten, läsa ut min bok, förbereda mej för kursstart på måndag och kanske sortera lite inför flytten. Noll motivation för party alltså. Så efter lite dividerande med mej själv skickade jag ett SMS till min kompis och avbokade kvällen, och det var nog det bästa jag kunde göra. Nu är jag hemmamysig istället och njuter för fulla drag!
Det må så vara att jag är en 25-årig tant eller en utomordentlig tråkmåns-student, men jag står för det. Nu ska jag i alla fall höstbona min altan och plantera ljung som vinterprydnad, sen väntar skogspromenad i höstsolen och ikväll är det SVT och Åsa Nilssonne som gäller. Det är så skönt att känna att jag faktiskt inte känner någon större press att leva upp till studentkraven. Jag har min syn på vad studentlivet innebär, och får jag bara leva efter den modellen så är jag nöjd och glad.
//Innie aka. stolt tråkmåns!
torsdag, oktober 18, 2007
Nyanser av lugn
Tentan är avklarad och jag måste nog säga att jag fortfarande har hälsan i behåll. Kanske är den till och med lite på plussidan, det var onekligen en schysst kick att ha den avklarad! Om två veckor får vi resultatet, och jag kan bara hålla alla tummar och tår jag har tills dess, men det kändes ändå ganska bra. Jag vet inte vad jag kunde gjort annorlunda för jag kände verkligen att jag behärskade det jag skrev om. Självklart räckte tiden inte till, och jag hade minst lika mycket kunskap till att använda i det här scenariot, men det var ju inte möjligt. Så efter de här premisserna är jag faktiskt nöjd! Det värsta är ju att blir man underkänd nu så beror det inte på att man saknar kunskap, utan att man inte förstått hela PBL-pedagogiken, och det är ju en ganska jobbig situation... Nej, jag satsar helhjärtat på att jag fixar det! :D
Det är mycket på gång runt omkring mej nu, och jag njuter av att andas och må bra. Hösten är verkligen här nu, men Herr Ågren har inte hittat hit än, och jag hoppas han håller sej på behörigt avstånd. Min bästa vän och kombo under gymnasiet fick barn i lördags, vilket känns helt fantastiskt! Hon och hennes man (det var deras bröllop jag var tärna på i somras) har hållit ihop sen gymnasietiden så jag känner dem väl båda två, och det är helt ofattbart att de är föräldrar nu! En liten dotter fick dem - wow och stort GRATTIS!
Det har blivit en hel del tid i kyrkan på sista tiden, tyvärr varken i samband med mässa eller studentkväll, men jag har fått en hel del spännande gjort, och är numera även med i en grupp som jobbar med rättvise/miljö/internationella frågor. Ska bli väldigt spännande att se hur den utveklar sej! Krav-märkning och Rättvisemärkningar är hjärtefrågor för mej i mataffären, så det här känns roligt och givande.
Till sist måste jag dela med meg av en kjempe pen sang som en norsk jente la ut på forumet igår. Det er Beth Hart som synge, og jeg liker den gådt for hopet og styrken som kommer til uttrykk i den - hun har so mange tanker om livet i teksten som berör og har, hvis jeg forstod de rett, slit med angst og depresjoner selv. Takk Echina for en kjempe, kjempepen sang! You made my day!
//Innie (som nu är ledig i tre hela dagar innan kursstart på måndag - tre dagar utan dåligt samvete när man inte pluggar, första gången på åtta veckor med äkta ledighet- me like!!)
Det är mycket på gång runt omkring mej nu, och jag njuter av att andas och må bra. Hösten är verkligen här nu, men Herr Ågren har inte hittat hit än, och jag hoppas han håller sej på behörigt avstånd. Min bästa vän och kombo under gymnasiet fick barn i lördags, vilket känns helt fantastiskt! Hon och hennes man (det var deras bröllop jag var tärna på i somras) har hållit ihop sen gymnasietiden så jag känner dem väl båda två, och det är helt ofattbart att de är föräldrar nu! En liten dotter fick dem - wow och stort GRATTIS!
Det har blivit en hel del tid i kyrkan på sista tiden, tyvärr varken i samband med mässa eller studentkväll, men jag har fått en hel del spännande gjort, och är numera även med i en grupp som jobbar med rättvise/miljö/internationella frågor. Ska bli väldigt spännande att se hur den utveklar sej! Krav-märkning och Rättvisemärkningar är hjärtefrågor för mej i mataffären, så det här känns roligt och givande.
Till sist måste jag dela med meg av en kjempe pen sang som en norsk jente la ut på forumet igår. Det er Beth Hart som synge, og jeg liker den gådt for hopet og styrken som kommer til uttrykk i den - hun har so mange tanker om livet i teksten som berör og har, hvis jeg forstod de rett, slit med angst og depresjoner selv. Takk Echina for en kjempe, kjempepen sang! You made my day!
//Innie (som nu är ledig i tre hela dagar innan kursstart på måndag - tre dagar utan dåligt samvete när man inte pluggar, första gången på åtta veckor med äkta ledighet- me like!!)
måndag, oktober 15, 2007
"S'il suffisait qu'on s'aime, s'il suffisait d'aimer
Si l'on changeait les choses un peu, rien qu'en aimant donner
S'il suffisait qu'on s'aime, s'il suffisait d'aimer
Je ferais de ce monde un reve, une eternite"
Celine Dion
En haltande översättning finns här
Si l'on changeait les choses un peu, rien qu'en aimant donner
S'il suffisait qu'on s'aime, s'il suffisait d'aimer
Je ferais de ce monde un reve, une eternite"
Celine Dion
En haltande översättning finns här
Tenta
Okej. Tenta på onsdag. Uppföljning, återkoppling och utvärdering torsdag. Hjälp.
Fast det är nog okej, om det inte vore så attans luddigt allting. Jag kan spotta hälsoteorier som en idiot, och drömmer mardrömmar om etiska dilemman, och kräker på människovärde och autonomiprincipen, men kommer jag klara tentan? Det känns inte som jag kan någonting. Alls. Det känns som jag lurar alla att tro att jag kan något. Det är alldeles för enkelt, och alldeles för komplicerat.
Återkommer till verkligheten torsdag kväll. Om jag fortfarande har hälsan och livskvaliteten kvar. Men det har jag ju förstås, det beror ju bara på om man frågar Boorse eller Nordenfelt. Så det löser sej...
//Innie
Fast det är nog okej, om det inte vore så attans luddigt allting. Jag kan spotta hälsoteorier som en idiot, och drömmer mardrömmar om etiska dilemman, och kräker på människovärde och autonomiprincipen, men kommer jag klara tentan? Det känns inte som jag kan någonting. Alls. Det känns som jag lurar alla att tro att jag kan något. Det är alldeles för enkelt, och alldeles för komplicerat.
Återkommer till verkligheten torsdag kväll. Om jag fortfarande har hälsan och livskvaliteten kvar. Men det har jag ju förstås, det beror ju bara på om man frågar Boorse eller Nordenfelt. Så det löser sej...
//Innie
lördag, oktober 13, 2007
Ny värld
Lördag förmiddag, solen strålar utomhus och nattfrosten börjar släppa. Celia och jag har sedan länge tinat upp sen morgonpromenaden och jag har haft ett par timmar att bara vara ledig på. Jag har läst lite i en skönlitterär bok som inte alls har med skolan att göra, bäddat med rena sängkläder och bokat tvättid, helt enkelt gjort allt sånt jag inte hunnit med på lite för länge.
Tiden går så oerhört fort, dagarna bara susar förbi, och snart har jag gått åtta veckor på universitetet - det känns fullkomligt ofattbart! Igår hade vi ett lyckat avslutande seminarium med opponering på våra fältstudierapporter, och hela gruppen blev godkända, så nu kan jag med gott samvete lämna det projektet bakom mej.
På onsdag skriver jag min första tenta - jeezez! Helgen är vikt åt diverse olika scenarier, etik- och hälsoteorier, jag ska slänga ihop de sista skriftliga rapporterna för kursen och lägga ut dem på vår lärplattform, och försöka hinna med att plugga lite med fokus enbart på tentan också. Om tiden mot all förmodan räcker till, ska syster och jag gå och se "Sicko", Michael Moores "nya" film som kommit till Sverige nu. Behöver jag säga att jag hoppas att tiden räcker till?
Den gångna veckan har trots allt varit ganska luftig, schemamässigt sett, och jag har hunnit fixa ett antal möten och kunnat bocka av flera need-to-do från min lite för långa lista. Optikerbesöket är avklarat, och jag har varken blivit korkad eller blind, jag är bara lite astigmatisk vilket ska justeras med mitt livs första brillor.
Jag tänkte naivt att, jaja, föreläsarnas OH-bilder är lite suddiga, då räcker det ju att ha brillorna just vid såna tillfällen. När jag igår hämtade ut dem fick jag dock uppmaningen att använda dem så mycket som möjligt, för att hjälpa upp brytningsfelet. När jag så provade dem tangerade jag en riktigt religiös upplevelse - hallelujah, är det såhär världen ser ut?? Det är verkligen inte det att jag sett suddigt eller egentlige alls dåligt, men när jag satte på mej brillorna var det som att omgivningen plötsligt existerade i grymt mycket bättre upplösning. Tänk dej ett foto taget med mobiltelefonkamera jämfört med ett taget med en bra kamera; utan brillor - med brillor. Wow...
Det är lite svårt att svälja min stolthet och gå från falköga till glasögonorm, men jag kör stenhårt på min tes att glasögon ger vem som helst ett intellektuellt utseende, och det kan jag ju inte tacka nej till. Think positive you know...
//Innie (som för övrigt börjar tro att hon hör hemma i Linkan på riktigt nu; hon är tydligen stammis och igenkänd både i teaffären och skivbutiken - bättre det än på systemet iaf :P Kanske kan hon trivas och vila i att sakta slå rot på nytt?)
Tiden går så oerhört fort, dagarna bara susar förbi, och snart har jag gått åtta veckor på universitetet - det känns fullkomligt ofattbart! Igår hade vi ett lyckat avslutande seminarium med opponering på våra fältstudierapporter, och hela gruppen blev godkända, så nu kan jag med gott samvete lämna det projektet bakom mej.
På onsdag skriver jag min första tenta - jeezez! Helgen är vikt åt diverse olika scenarier, etik- och hälsoteorier, jag ska slänga ihop de sista skriftliga rapporterna för kursen och lägga ut dem på vår lärplattform, och försöka hinna med att plugga lite med fokus enbart på tentan också. Om tiden mot all förmodan räcker till, ska syster och jag gå och se "Sicko", Michael Moores "nya" film som kommit till Sverige nu. Behöver jag säga att jag hoppas att tiden räcker till?
Den gångna veckan har trots allt varit ganska luftig, schemamässigt sett, och jag har hunnit fixa ett antal möten och kunnat bocka av flera need-to-do från min lite för långa lista. Optikerbesöket är avklarat, och jag har varken blivit korkad eller blind, jag är bara lite astigmatisk vilket ska justeras med mitt livs första brillor.
Jag tänkte naivt att, jaja, föreläsarnas OH-bilder är lite suddiga, då räcker det ju att ha brillorna just vid såna tillfällen. När jag igår hämtade ut dem fick jag dock uppmaningen att använda dem så mycket som möjligt, för att hjälpa upp brytningsfelet. När jag så provade dem tangerade jag en riktigt religiös upplevelse - hallelujah, är det såhär världen ser ut?? Det är verkligen inte det att jag sett suddigt eller egentlige alls dåligt, men när jag satte på mej brillorna var det som att omgivningen plötsligt existerade i grymt mycket bättre upplösning. Tänk dej ett foto taget med mobiltelefonkamera jämfört med ett taget med en bra kamera; utan brillor - med brillor. Wow...
Det är lite svårt att svälja min stolthet och gå från falköga till glasögonorm, men jag kör stenhårt på min tes att glasögon ger vem som helst ett intellektuellt utseende, och det kan jag ju inte tacka nej till. Think positive you know...
//Innie (som för övrigt börjar tro att hon hör hemma i Linkan på riktigt nu; hon är tydligen stammis och igenkänd både i teaffären och skivbutiken - bättre det än på systemet iaf :P Kanske kan hon trivas och vila i att sakta slå rot på nytt?)
tisdag, oktober 09, 2007
Döden som livskamrat
Psykiatrin är ett hett ämne i media just nu. I förra veckan presenterade Socialstyrelsen ny statistik som berättar att självmordstalen i Sverige i stort sjunker stadigt, men i den specifika gruppen unga kvinnor i åldern 15-24 år ökar antalet självmord markant, och nivån är nu högre än på många decennier. Vad är det som händer egentligen? Vad är det som för döden så tätt inpå våra unga liv? Vilken länk är det som brister?
Paralellt utreds den psykiatriska vården i Jönköping, även här av Socialstyrelsen, då det under ett års tid förekom fyra dödsfall i relation till den psykiatriska kliniken på Länssjukhuset Ryhov. I två av de fyra fallen kunde ingen enskild individ hållas ansvarig för brister i rutiner, och i de två andra fallen handlar det bland annat om bristfällig dokumentation. I december kommer ett slutgiltigt uttalande om klinikens framtid. Fyra personer har fått sätta livet till. Jag var en millimeter ifrån att bli den femte personen i deras statistik, och även här riktade Socialstyrelsen kritik mot dokumentationen på kliniken. Fyra människoliv är utsläckta. Oändligt många fler är för alltid rubbade och påverkade. Till vilken nytta? På vems bekostnad? Och av vilka anledningar?
Någonting är allvarligt fel i den svenska psykiatriska vården. Senast idag var jag på en föreläsning i skolan där man snabbt nämnde psykiatrin som den i särklass lägst prioriterade specialitén inom vården, där ekonomiska resurser, specialistkompetens och utvecklingsmöjligheter lyser med sin frånvaro. Här i Linköping tog två tidigare medpatienter till mej, oberoende av varandra, livet av sej samma natt för bara några veckor sedan. Ingen av dem hade fyllt 25. Vad i helvete är det som pågår egentligen? Hur många är de människor som ska behöva betala med sitt liv för att grundläggande attitydförändringar ska ske? Vem ska bränna sej på bål med pillerburkarna i högsta hugg, för att väcka uppmärksamhet? Hur många ska sakna, sörja, gråta och lida?
Döden kryper ibland så tätt inpå att jag får svårt att andas. Jag satt på bussen från stan idag, hade varit hos optikern och fått veta att jag behöver glasögon och var allmänt trött och mosig, när verkligheten på något vis hinner i kapp mej. Döden är vår oundvikliga livskamrat som följer oss steg för steg, oavsett ålder, men ibland undrar jag varför unga människor egentligen får dö.
Calle lämnade oss för snart ett och ett halvt år sedan, bara 24 år gammal. Jag kan fortfarande känna hans läppar mot mina. Anna gick i min skola året under mej i åtta år, hon avled precis som Calle i en hjärntumör. Jag kände henne inte, har inte pratat med henne sen lågstadiet, men jag vet mycket väl vem hon var, och hon rycktes bort redan som 19-åring. Erika från min skola körde ihjäl sej i skidbacken på en klassresa i nian, och Mia från mitt bostadsområde var en av de som orsakade Socialstyrelsens utredning i Jönköping och dog bara 20 år gammal. Döden andas oss iskallt i nacken och plockar till sej den han vill ha där och då, utan någon som helst hänsyn till ålder eller situation. Det är livets gång, döden har aldrig sållat bort de yngre av hänsyn, men det borde få oss att fundera över hur vi hjälper de som än så länge är kvar hos oss.
Jag undrar bara, varför, varför kan vi inte underlätta för de människorna som faktiskt vill leva, för de som har en biologisk möjlighet att överleva? Döden skördar så många liv alldeles för tidigt ändå, så varför låter vi självmordstalen bland unga kvinnor öka så drastiskt? Vad är det som händer? Var någonstans gick det snett?
//Innie
P.S Erika och Mia heter egentligen någonting annat D.S
"Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och genomskinlig grå
blir jag
utan dina andetag"
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och genomskinlig grå
blir jag
utan dina andetag"
J.Berg
måndag, oktober 08, 2007
Flytteknik
Helgen blev kanske inte lugn och fridfull i den bemärkningen jag hade tänkt mej, men den blev oerhört lyckad på andra sätt, och jag fick ett välbehövt break från allt vad basgrupper och fältstudie heter. I lördags tog Monica och jag en lång runda på stadens köpcenter och IKEA och jag lyckades faktiskt hålla ganska hårt i plånboken (vilket i och för sej inte är så svårt en knaper månad som denna...) På kvällen blev det hemmamys med god middag, många timmars prat, en långpromenad till min nya lägenhet och som avslutning fick vi fem kostymklädda herrar på besök som sjöng smörsånger fyrstämmigt för oss. Kunde klart haft det värre.
Dessvärre tyckte min frys att den kunde få vädra sej en aning under de tio timmarna jag var hemifrån, så på söndagsförmiddagen blev det en akuttur till coop för att köpa ny mat, då allt åkte i soptunnan. Men nu är ju frysen avfrostad i alla fall, ett problem mindre att tänka på till den stundande flytten.
Ja, flytten. Just nu känns det som jag lever i någon form av mellanvärld, mitt i ett språng, i mitten på en balansbräda eller i ett vacuum. Jag ska lämna den här lägenheten om en och en halv månad och det finns därför ingen större anledning att organisera upp saker och ting, samtidigt som det är alldeles för tidigt för att börja packa ner i lådor och på det viset få ordning i kaoset. Mitt hem får därmed dag för dag allt fler likheter med en akut kriszon.
Lägenhetens tre större bord (matsals-, köks- och skrivbordet) är alla översvämmade av papper, böcker, sladdar, kollegieblock, usb-minnen, pennor, laddare, mappar... Kort sagt; alla mina skolprylar.
Kläderna jag sorterade ut för många veckor sedan står fortfarande i tre stora kassar i sovrummet, och börjar snart kräka ut kläder över mej eftersom jag då och då slänger dit ytterligare nåt plagg som i sinom tid ska skickas till insamling.
Alla böcker jag köpte på bokmässan ligger i mystiska och ostrukturerade högar och travar på lediga ytor, eftersom jag måste flytta om rejält i hyllorna för att få plats med dem - och det känns ju ganska omotiverat eftersom de måste plockas ner snart igen.
Tavlorna och bilderna jag plockade ner från väggarna i nån form av identiteskris i slutet av sommaren står fortfarande lutande i ett hörn i sovrummet, men att hänga upp dem är ju fullkomligt uteslutet, det ger bara fler onödiga hål i tapeterna. Kort sagt; min lägenhet står befinner sej i vänteläge, och jag bara hoppas att jag inte hinner drunkna i alla prylar före den 1 december. Håll tummarna.
Däremot är jag inte helt säker på om jag orkar med tanken på det oundvikliga nästa steget jag måste ta inom en månad; den att börja packa. Hur gärna jag än vill vara färdigflyttad, så innebär det ju faktiskt att jag måste tömma den här lägenheten, och hur det ska gå till har jag faktiskt ingen aning om.
Saker än den att min nuvarande bostan är på cirka 65 kvadratmeter. Här finns i princip alla de möbler som jag och Calle hade i våra gemensamma treor om 80 kvadrat. Okej, alltså har möbler från 80 kvadrat knölats in på 65, men det funkar ändå. Jag är dock mycket skeptiskt till att jag skulle få in mina 65 kvadrat (dvs 80) till mina kommande 40. Ser ni mitt problem? Slänga, sälja, magasinera hos pappa eller i mitt källarförråd? Vad behöver jag och vad kan jag avvara? Och mitt piano, mitt älskade, älskade piano - var i hela fridens namn ska det ta vägen? Kan man ha ett elpiano boende på balkongen månne? Eller kanske i badkaret?
Nej usch, jag lever nog hellre i någon form av mellanlägesförnekelse ett tag till. Och så måste jag jobba upp min tentaångest en smula, vi skriver nästa onsdag och jag är än så länge inte ett dugg nervös. Det kan ha dålig inverkan på min studiedisciplin, så jag får nog leta upp några skräckscenarior (hehe) att öka min studietakt med. Det hela blir ju inte bättre av att jag överlag bara får positiv feedback från utbildningen, så jag har lite svårt med motivationen. Kan vara en bidragande orsak till lång och meningslös blogg. Hm, bäst att ta tag i vårt kommande scenario. Fast jag skulle behöva lusläsa IKEA-katalogen igen...
//Innie
Dessvärre tyckte min frys att den kunde få vädra sej en aning under de tio timmarna jag var hemifrån, så på söndagsförmiddagen blev det en akuttur till coop för att köpa ny mat, då allt åkte i soptunnan. Men nu är ju frysen avfrostad i alla fall, ett problem mindre att tänka på till den stundande flytten.
Ja, flytten. Just nu känns det som jag lever i någon form av mellanvärld, mitt i ett språng, i mitten på en balansbräda eller i ett vacuum. Jag ska lämna den här lägenheten om en och en halv månad och det finns därför ingen större anledning att organisera upp saker och ting, samtidigt som det är alldeles för tidigt för att börja packa ner i lådor och på det viset få ordning i kaoset. Mitt hem får därmed dag för dag allt fler likheter med en akut kriszon.
Lägenhetens tre större bord (matsals-, köks- och skrivbordet) är alla översvämmade av papper, böcker, sladdar, kollegieblock, usb-minnen, pennor, laddare, mappar... Kort sagt; alla mina skolprylar.
Kläderna jag sorterade ut för många veckor sedan står fortfarande i tre stora kassar i sovrummet, och börjar snart kräka ut kläder över mej eftersom jag då och då slänger dit ytterligare nåt plagg som i sinom tid ska skickas till insamling.
Alla böcker jag köpte på bokmässan ligger i mystiska och ostrukturerade högar och travar på lediga ytor, eftersom jag måste flytta om rejält i hyllorna för att få plats med dem - och det känns ju ganska omotiverat eftersom de måste plockas ner snart igen.
Tavlorna och bilderna jag plockade ner från väggarna i nån form av identiteskris i slutet av sommaren står fortfarande lutande i ett hörn i sovrummet, men att hänga upp dem är ju fullkomligt uteslutet, det ger bara fler onödiga hål i tapeterna. Kort sagt; min lägenhet står befinner sej i vänteläge, och jag bara hoppas att jag inte hinner drunkna i alla prylar före den 1 december. Håll tummarna.
Däremot är jag inte helt säker på om jag orkar med tanken på det oundvikliga nästa steget jag måste ta inom en månad; den att börja packa. Hur gärna jag än vill vara färdigflyttad, så innebär det ju faktiskt att jag måste tömma den här lägenheten, och hur det ska gå till har jag faktiskt ingen aning om.
Saker än den att min nuvarande bostan är på cirka 65 kvadratmeter. Här finns i princip alla de möbler som jag och Calle hade i våra gemensamma treor om 80 kvadrat. Okej, alltså har möbler från 80 kvadrat knölats in på 65, men det funkar ändå. Jag är dock mycket skeptiskt till att jag skulle få in mina 65 kvadrat (dvs 80) till mina kommande 40. Ser ni mitt problem? Slänga, sälja, magasinera hos pappa eller i mitt källarförråd? Vad behöver jag och vad kan jag avvara? Och mitt piano, mitt älskade, älskade piano - var i hela fridens namn ska det ta vägen? Kan man ha ett elpiano boende på balkongen månne? Eller kanske i badkaret?
Nej usch, jag lever nog hellre i någon form av mellanlägesförnekelse ett tag till. Och så måste jag jobba upp min tentaångest en smula, vi skriver nästa onsdag och jag är än så länge inte ett dugg nervös. Det kan ha dålig inverkan på min studiedisciplin, så jag får nog leta upp några skräckscenarior (hehe) att öka min studietakt med. Det hela blir ju inte bättre av att jag överlag bara får positiv feedback från utbildningen, så jag har lite svårt med motivationen. Kan vara en bidragande orsak till lång och meningslös blogg. Hm, bäst att ta tag i vårt kommande scenario. Fast jag skulle behöva lusläsa IKEA-katalogen igen...
//Innie
fredag, oktober 05, 2007
Jag har aldrig förstått de som säger att hösten bara är grå och mörk...
...den är ju som en ren färgexplosion utanför fönstret, kaskader av alla möjliga färgskalor som tonas samman. Var kommer det gråa in i bilden?
//Innie (som precis fick hem sin lillskrutta som levt i excil i fem veckor, nu ska vi intensivgosa hela helgen!)
Batteriladdare
Fältstudien är avslutad och inskickad och jag kan börja andas igen. Min grupp har genomför det seminarium vi ordnat och fick genomgående positiv kritik. Jag känner att jag kan det jag gör, jag förstår och reflekterar, jag kan se kopplingarna mellan de områden vi behandlar just nu. Jag växer och utvecklas i rasande takt, och älskar var dag som går. Jag har varit hysteriskt stressad den senaste veckan, och mina antidepressiva tabletter jag trodde försvunnit låg helt enkelt på golvet nedanför medicinskåpet i tre dagar innan jag "hittade" dem igen - klart bevis på att jag inte riktigt hunnit varva ner.
Nu är det fredag eftermiddag och jag är hemma från skolan sen knappt två timmar tillbaka. Idag hade i seminarium på etikområdet och den ansvariga gruppen hade ett ganska bra upplägg. När vi basgruppsvis fick diskutera ett etiskt dilemma gick det ganska hett till i min grupp, då vi diskuterade den 82-åriga mannen som hjälpte sin fru att ta livet av sej, efter att hon varit sjuk i flera år. Efter diskussionen fick jag helt oväntat ordentligt beröm från en handledare som suttit med för att bedöma den seminarieledande gruppen. Jag tycker han är lite läskig den här överläkaren, men idag förvånade han mej stort. När hela seminariet var avslutat och klassen bröt upp, pratade han lite med mej och sa "men du har läst lite på universitetet tidigare - eller mycket kanske till och med?" Hoppla, tänkte jag, han måste vara på gott humör, men jag kände mej onekligen ganska stolt, för det kändes som ett ganska bra betyg med tanke på att jag inte var anordnare av seminariet, utan bara en i mängden. Lite ego-boost är aldrig fel.
Innan jag trampade hem för att släppa in en hantverkare sprang jag in hos en optiker och stammade fram nåt om föreläsningar och suddiga overheadanteckningar. Hon tyckte jag skulle göra en synundersökning, så på onsdag ska jag dit och se hur mina ögon mår. Till saken hör att jag besökt optikern i princip en gång i hela mitt liv; när jag skulle ansöka om lemp till körkortet. Den optikerns enda kommentar var; om du ser bättre än så här så ringer jag polisen, när jag började läsa bokstäver och siffror där jag egentligen bara skulle konstatera att dessa minipunkter bildade en större form. Nu är jag alltså inte lika säker på att min syn är lika korpaktig, men jag tröstar mej med att glasögon är det snyggaste som finns, för att inte dö av tanken på att min syn försämrats.
Nu väntar, för första gången sen jag började skolan i princip, en lugn helg utan hysteriskt plugg eller schema, det måste nog vara mitt absoult bäste recept för att ladda batterierna. All heder åt allt mina kursare roar sej med med sociala sammankomster, fester, krogen, familj, resor och så vidare, men som kraftresurs har det aldrig funkat för min del. Har visserligen en del plugg att göra tills på måndag, men inget omöjligt. I morgon ska jag umgås med en vän hela dagen, plugga lite, käka gott, packa ihop inför hennes flytt och kanske se nån film till kvällen. På söndag är det enda inplanerade en gudstjänst på ett servicehus där jag ska agera kantor, försångare samt solist, men resten av dagen är fri. Det känns grymt skönt med ett så luftigt schema, min lägenhet ser ut som ett slagfält och behöver en del tid och omvårdnad med städning och klädsortering. Men framför allt behöver jag nog tid för mej själv att andas och komma i kapp efter fältstudien, och ladda batterierna inför min första tenta om två veckor.
Men först; fredagshemmakväll med varmt te, mjuka filtar och en skön fåtölj. Ge mej bara nån att hålla i handen också så ska jag aldrig mer klaga på min livssituation.
//Innie
Nu är det fredag eftermiddag och jag är hemma från skolan sen knappt två timmar tillbaka. Idag hade i seminarium på etikområdet och den ansvariga gruppen hade ett ganska bra upplägg. När vi basgruppsvis fick diskutera ett etiskt dilemma gick det ganska hett till i min grupp, då vi diskuterade den 82-åriga mannen som hjälpte sin fru att ta livet av sej, efter att hon varit sjuk i flera år. Efter diskussionen fick jag helt oväntat ordentligt beröm från en handledare som suttit med för att bedöma den seminarieledande gruppen. Jag tycker han är lite läskig den här överläkaren, men idag förvånade han mej stort. När hela seminariet var avslutat och klassen bröt upp, pratade han lite med mej och sa "men du har läst lite på universitetet tidigare - eller mycket kanske till och med?" Hoppla, tänkte jag, han måste vara på gott humör, men jag kände mej onekligen ganska stolt, för det kändes som ett ganska bra betyg med tanke på att jag inte var anordnare av seminariet, utan bara en i mängden. Lite ego-boost är aldrig fel.
Innan jag trampade hem för att släppa in en hantverkare sprang jag in hos en optiker och stammade fram nåt om föreläsningar och suddiga overheadanteckningar. Hon tyckte jag skulle göra en synundersökning, så på onsdag ska jag dit och se hur mina ögon mår. Till saken hör att jag besökt optikern i princip en gång i hela mitt liv; när jag skulle ansöka om lemp till körkortet. Den optikerns enda kommentar var; om du ser bättre än så här så ringer jag polisen, när jag började läsa bokstäver och siffror där jag egentligen bara skulle konstatera att dessa minipunkter bildade en större form. Nu är jag alltså inte lika säker på att min syn är lika korpaktig, men jag tröstar mej med att glasögon är det snyggaste som finns, för att inte dö av tanken på att min syn försämrats.
Nu väntar, för första gången sen jag började skolan i princip, en lugn helg utan hysteriskt plugg eller schema, det måste nog vara mitt absoult bäste recept för att ladda batterierna. All heder åt allt mina kursare roar sej med med sociala sammankomster, fester, krogen, familj, resor och så vidare, men som kraftresurs har det aldrig funkat för min del. Har visserligen en del plugg att göra tills på måndag, men inget omöjligt. I morgon ska jag umgås med en vän hela dagen, plugga lite, käka gott, packa ihop inför hennes flytt och kanske se nån film till kvällen. På söndag är det enda inplanerade en gudstjänst på ett servicehus där jag ska agera kantor, försångare samt solist, men resten av dagen är fri. Det känns grymt skönt med ett så luftigt schema, min lägenhet ser ut som ett slagfält och behöver en del tid och omvårdnad med städning och klädsortering. Men framför allt behöver jag nog tid för mej själv att andas och komma i kapp efter fältstudien, och ladda batterierna inför min första tenta om två veckor.
Men först; fredagshemmakväll med varmt te, mjuka filtar och en skön fåtölj. Ge mej bara nån att hålla i handen också så ska jag aldrig mer klaga på min livssituation.
//Innie
tisdag, oktober 02, 2007
Visionärsgrupp
Först; ett stort tack! för alla värmande och peppande kommentarer till gårdagens inlägg! Ni skulle bara ana hur mycket det värmer när det plingar till i mejlboxen och jag ser att det kommit ännu en kommentar - ni är guld värda!
Fältstudien börjar ta form, och med intensivt jobb tror jag faktiskt vi kommer få ihop något med en helt okej nivå. Vi har suttit hela dagen, och när min kropp bröt ihop framåt sen eftermiddag och jag gick hem, kändes det ändå som att vi kommer ro skeppet i land.
Jag pratade lite med pappa vid sexsnåret och sa att jag skulle iväg till kyrkan för en Visionärsgrupp. Han sa lite försiktigt att jag kanske skulle ta det lite lugnt, och jag svarade att jag faktiskt vill ha ett liv utanför skolan också. Men visst kändes det en smula stressigt att cykla iväg igen, trots att det bara handlar om några hundra meter så skrek min kropp av trötthet, och kvällens studier är ännu inte avslutade.
När jag väl var där vände allting, och nu när jag väl är hemma igen, känner jag mej bara än mer laddad att faktiskt ta tag i de sista referenserna jag ska skriva. Bara att vara där, i lokalerna och med de underbara människorna gör mej lugn och ger mej oändligt mycket mer energi än vad det kostar.
Idag gick alltså ett försiktigt startskott för en ny grupp i kyrkan som än så länge kallas Visionärsgruppen. Vi ska väl egentligen bredda och hjälpa kyrkorådet en smula i de frågorna som där ofta lågprioriteras på grund av tidsbrist. Vi ska helt enkelt (fast det är mer komplicerat än man kan tänka sej!) visionera, tänka och fundera på vad vår församling gör, vad vi vill att den ska göra, och kanske framför allt; vad vill de boende i församlingen och Ryd att vi ska göra?
Vi vet att det finns många ensamhushåll i Ryd, vi vet att här finns människor i alla olika samhällsskikt och grupper, i alla åldrar, kulturer, nationaliteter och yrken. Vad är det som gör det så omöjligt att gå till kyrkan när man bara behöver prata med någon, när man inte vill vara ensam, eller bara vill ta en fika? Mikaelskyrkan är verkligen en församling med låga trösklar, och vi har många trogna kyrkobesökare som inte är svenskkyrkliga, men vad kan vi göra för att vidga vyerna än mer, för att verkligen bli en kyrkan för och bland folket?
Vi spånade fram en första tanke, med öppet hus på fredagarna, från tidig eftermiddag till lite senare kväll. Kanske blir det naturligt med äldre besökare och barnfamiljer lite tidigare, och studenter och unga vuxna senare på kvällen, men det vet vi ju inte än. Vi tänkte ha en Taizégudstjänst som avslut på det första blocket, och början på det andra, en naturlig knytpunkt för att koppla samman männsikor. Grundtanken med hela projektet är egentligen att ha kyrkan öppen på fredagkvällarna, göra det till ett alternativ för de som vill prata, läsa tidningen, fika, sjunga, fira gudstjänst eller bara vara utan stress. Det allra mesta kommer bygga på vår frivilligpastoral som är väl utvecklad i församlingen, men till en början kommer även någon anställd finnas med.
Nu har jag lite frågor till er läsare; jag vet att vissa av er är anställda eller frivilliga i olika församlingar, och jag vet att några av er inte ser er själva som speciellt kyrkliga. Jag skulle tycka det var jättespännande att höra era åsikter, så svara på det ni vill utifrån de erfarenheter ni själva har. Here we go:
1. Om du varit engagerad i kyrkan, har du några erfarenheter av sånt här arbete? Har du startat några projekt för att vidga en församling, för att göra kyrkan tillgänglig, och vad har du då gjort? Något du kan säga har fungerat, eller något koncept som verkligen inte gav någonting?
2. Om du inte själv är aktiv i kyrkan, vad är det som gör att det känns "konstigt" eller "obekvämt" att gå till kyrkan för att prata med någon när man inte mår så bra, eller bara vill träffa människor? Vad har ni för fördomar om troende, präster och kyrkan generellt?
3. Vad skulle du vilja ha av din kyrkan? Oavsett om du nu är aktiv eller inte alls besöker kyrkan, vad är det du saknar? Något du verkligen tycker kyrkan borde jobba med, nåt område där ni saknar kyrkan?
Många kluriga frågor som bara väntar på förslag, reflektioner, idéer och tankar! Nu är det hög tid för mej att avsluta mitt refererande; stärkt av Dr House och med Visionärsgruppen i ryggen ska det nog går bra.
// Innie
Fältstudien börjar ta form, och med intensivt jobb tror jag faktiskt vi kommer få ihop något med en helt okej nivå. Vi har suttit hela dagen, och när min kropp bröt ihop framåt sen eftermiddag och jag gick hem, kändes det ändå som att vi kommer ro skeppet i land.
Jag pratade lite med pappa vid sexsnåret och sa att jag skulle iväg till kyrkan för en Visionärsgrupp. Han sa lite försiktigt att jag kanske skulle ta det lite lugnt, och jag svarade att jag faktiskt vill ha ett liv utanför skolan också. Men visst kändes det en smula stressigt att cykla iväg igen, trots att det bara handlar om några hundra meter så skrek min kropp av trötthet, och kvällens studier är ännu inte avslutade.
När jag väl var där vände allting, och nu när jag väl är hemma igen, känner jag mej bara än mer laddad att faktiskt ta tag i de sista referenserna jag ska skriva. Bara att vara där, i lokalerna och med de underbara människorna gör mej lugn och ger mej oändligt mycket mer energi än vad det kostar.
Idag gick alltså ett försiktigt startskott för en ny grupp i kyrkan som än så länge kallas Visionärsgruppen. Vi ska väl egentligen bredda och hjälpa kyrkorådet en smula i de frågorna som där ofta lågprioriteras på grund av tidsbrist. Vi ska helt enkelt (fast det är mer komplicerat än man kan tänka sej!) visionera, tänka och fundera på vad vår församling gör, vad vi vill att den ska göra, och kanske framför allt; vad vill de boende i församlingen och Ryd att vi ska göra?
Vi vet att det finns många ensamhushåll i Ryd, vi vet att här finns människor i alla olika samhällsskikt och grupper, i alla åldrar, kulturer, nationaliteter och yrken. Vad är det som gör det så omöjligt att gå till kyrkan när man bara behöver prata med någon, när man inte vill vara ensam, eller bara vill ta en fika? Mikaelskyrkan är verkligen en församling med låga trösklar, och vi har många trogna kyrkobesökare som inte är svenskkyrkliga, men vad kan vi göra för att vidga vyerna än mer, för att verkligen bli en kyrkan för och bland folket?
Vi spånade fram en första tanke, med öppet hus på fredagarna, från tidig eftermiddag till lite senare kväll. Kanske blir det naturligt med äldre besökare och barnfamiljer lite tidigare, och studenter och unga vuxna senare på kvällen, men det vet vi ju inte än. Vi tänkte ha en Taizégudstjänst som avslut på det första blocket, och början på det andra, en naturlig knytpunkt för att koppla samman männsikor. Grundtanken med hela projektet är egentligen att ha kyrkan öppen på fredagkvällarna, göra det till ett alternativ för de som vill prata, läsa tidningen, fika, sjunga, fira gudstjänst eller bara vara utan stress. Det allra mesta kommer bygga på vår frivilligpastoral som är väl utvecklad i församlingen, men till en början kommer även någon anställd finnas med.
Nu har jag lite frågor till er läsare; jag vet att vissa av er är anställda eller frivilliga i olika församlingar, och jag vet att några av er inte ser er själva som speciellt kyrkliga. Jag skulle tycka det var jättespännande att höra era åsikter, så svara på det ni vill utifrån de erfarenheter ni själva har. Here we go:
1. Om du varit engagerad i kyrkan, har du några erfarenheter av sånt här arbete? Har du startat några projekt för att vidga en församling, för att göra kyrkan tillgänglig, och vad har du då gjort? Något du kan säga har fungerat, eller något koncept som verkligen inte gav någonting?
2. Om du inte själv är aktiv i kyrkan, vad är det som gör att det känns "konstigt" eller "obekvämt" att gå till kyrkan för att prata med någon när man inte mår så bra, eller bara vill träffa människor? Vad har ni för fördomar om troende, präster och kyrkan generellt?
3. Vad skulle du vilja ha av din kyrkan? Oavsett om du nu är aktiv eller inte alls besöker kyrkan, vad är det du saknar? Något du verkligen tycker kyrkan borde jobba med, nåt område där ni saknar kyrkan?
Många kluriga frågor som bara väntar på förslag, reflektioner, idéer och tankar! Nu är det hög tid för mej att avsluta mitt refererande; stärkt av Dr House och med Visionärsgruppen i ryggen ska det nog går bra.
// Innie
måndag, oktober 01, 2007
Ja ä'int bittr
Viktigt meddelande till smärtsensatorer, nervbanor och smärtimpulser i Innies kropp; detta är ett test. Ni behöver därför inte utföra de reaktioner ni normalt skulle göra när ni sänder smärtsignaler till hjärnan, då vi just nu bara testar att systemet fungerar även under viss press.
Innie behöver plugga nu, hon har hysteriskt mycket att göra med deadline för fältstudien på torsdag och hinner inte få ett smärtskov nu. Ledningen vill därför bara försäkra sej om att kroppen fungerar som hos en hyfsat normal individ.
Vi uppmanar därför alla på smärtsektionen att inte reagera på smärta som i normalfall. Det finns alltså inte möjlighet att få respons för era sändningar. Vi upprepar; detta är ett test. Slå av alla smärtimpulser som inte är direkt livsnödvändiga, och låt Innie slutföra sin fältstudie. Verkställ!!
Mm.. lätt bitter Innie idag. Stödkrage och handledsortoser fram. Tack tack. Min kropp är inte glad på mej, men jag är kanske inte överdrivet förtjust i den heller för ögonblicket. Fältstudien ska in på torsdag, vi sitter hela dagarna, och det kommer ändå att bli det sämsta och det absolut mest pinsamma jag någonsin satt mitt namn på och jag känner mest för att lägga mej ner och böla. Jag orkar inte strida mer, det är bara att lägga ner alla krav jag någonsin haft och be till Gud att vår rapport går igenom utan kompletteringsuppgifter, och hoppas att min kropp inte mördar mej på vägen. Fibromyalgi måste komma straight from hell.
Men ja ä'int bittr fö de...
Innie behöver plugga nu, hon har hysteriskt mycket att göra med deadline för fältstudien på torsdag och hinner inte få ett smärtskov nu. Ledningen vill därför bara försäkra sej om att kroppen fungerar som hos en hyfsat normal individ.
Vi uppmanar därför alla på smärtsektionen att inte reagera på smärta som i normalfall. Det finns alltså inte möjlighet att få respons för era sändningar. Vi upprepar; detta är ett test. Slå av alla smärtimpulser som inte är direkt livsnödvändiga, och låt Innie slutföra sin fältstudie. Verkställ!!
Mm.. lätt bitter Innie idag. Stödkrage och handledsortoser fram. Tack tack. Min kropp är inte glad på mej, men jag är kanske inte överdrivet förtjust i den heller för ögonblicket. Fältstudien ska in på torsdag, vi sitter hela dagarna, och det kommer ändå att bli det sämsta och det absolut mest pinsamma jag någonsin satt mitt namn på och jag känner mest för att lägga mej ner och böla. Jag orkar inte strida mer, det är bara att lägga ner alla krav jag någonsin haft och be till Gud att vår rapport går igenom utan kompletteringsuppgifter, och hoppas att min kropp inte mördar mej på vägen. Fibromyalgi måste komma straight from hell.Men ja ä'int bittr fö de...
//Innie aka. gnällkärring med panikvärk
Uppdatering: mina antidepressiva tycks vara slut trots intensivt letande, har alltså inget att ta ikväll och riskerar att bli allmänt dum i huvudet imorgon. Yey, ibland är livet bara allt för underbart...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)