Förlossningen

Så här tjusig är jag numera, och ska tydligen vara så fort jag går utanför dörren under min tid som Nollan, "Förlossningen" som de så käckt kallar det på sjuksköterskeprogrammet. En mycket trendig bomullsmössa som huvudbonad, med ett tydligt rött kryss, ej att förväxla med ett kors eftersom vi då kan få problem med en viss hjälporganisation med ett dito rött sådant som inte helt uppskattar våra försök att se medhjälpliga ut.
Om halsen ska jag bära en mycket tymplig och smidig spruta i kartong som jag själv fått klippa och klistra ihop med lyxiga kopieringspapper i sprakande färger. Dessutom fick jag i den skönaste kalligrafiskrift texta:
SSK Nollan - Thérèse N

Jag kan säga så här; det har varit en helt underbar dag, men jag är mentalt och fysiskt totalt utmattad, så be mej inte om något mer avancerat än att möjligen svara ja eller nej på mycket grundläggande frågor just nu. Är inte helt övertygad om att jag flefritt och utan stakningar skulle kunna rabbla mitt personnummer... Men jag är lycklig.

En liten notering, för att undvika eventuella hard feelings; jag bryr mej om er, jag älskar ett antal av er, ni ger mej oerhört mycket med SMS, MSN meddelanden, mejl, gästboksinlägg och kommentarer; men SNÄLLA!! Förvänta er inga svar, och absolut inga välnyanserade eller uttömmande. Mitt schema för de närmaste två veckorna är fullkomligen hysteriskt och galet, och jag är onekligen lite tveksam till om jag verkligen kommer leva på nollesittningen nästkommande lördag. Men det vore ju trist annars, då har ju hela förlossningen varit i onödan...

Redan imorgon börjar verkligheten, med föreläsningar och storgruppsträffar från 9.15 till 16.00, grillning klockan 18 och därefter utgång på studentkrogen, tack och lov ligger den lämpligt här i Ryd där jag bor. Onsdagen skola 8.30-16.45, därefter middag med kåren på hälsouniversitetet och efterfest anordnad av SSKål, syrrornas festeri. Ja, och så fortsätter det fram till lördagen den 8 september. Jag ska verkligen försöka hålla mej update med den virtuella världen, men den ligger kanske inte på prio 1 listan. men jag lovar, jag har inte glömt er, jag har bara vansinnigt mycket annat att hinna med just nu!

// Innie

Okej, i vanliga fall är jag inte rädd för spindlar, över huvud taget. Men när en SÅN HÄR jätte kommer krypande över mitt vardagsrumsgolv när jag är i färd med att krypa i pyjamasen i fåfängt hopp om ett par timmarns nattsömn innan morgonens prövningar - då får till och med en Innie jobb med att hålla koll på andningen. Gaaah! Det var precis det här jag behövde för att lugna mina fiolsträngsnerver...

(Jag lyckades efter lagom mycket hysteri jaga ut den i trapphuset, my neighbours will looove me, men han han ett gäng polare som tänker dansa schottis på min mage i natt så kreverar jag. blääää!!)

Det blir sällan som man tänkt sej

Den här helgen hade jag planerat som en vilohelg, ett par dagar av lugn och ro där jag skulle ladda inför måndagens prövningar. Men det blir ju sällan som man tänkt sej...

I fredags var vi tvugna att operera Celia igen, nio klor fördelade över alla fyra tassar blev lidande, och jag fick hem en ganska medtagen lite hund. Väl hemma väntade Jackie, mammas hund, och plötsligt hade jag två pipiga hundar i min lägenhet. En som pep eftersom hon hallicunerade efter sövning och den andra pep efter sin matte. Hej och hu, fullt hus! Men de var ganska söta när de sov brevid varandra i alla fall...
Lördagen ägnade jag i köket, i desperata försök att få någonting gjort med två nerviga hundar om inte gick att ta ut och rastas mer än tretton minuter. Resultatet blev en morotskaka (det börjar bli ett stående helginslag) och 75 kanelbullar med lite olika fyllning. Om inte annat har jag än mindre plats i min frys nu, och garanterat fika till eventuella studiekamrater för ett bra tag framöver.
Ja, just det, så var det ja; jag börjar universitetet imorgon, har jag nämt det? Sjuksköterska faktiskt. Jo, det är sant! Jag, Innie, ska bli universitetsstudent och läsa medicin och omvårdnad, feste lite lagom mycket för mycket, träffa en väldans massa coola människor och kanske till och med få en och annan vän. Jag ska tentaplugga i panik med baljor av kaffe runt mina böcker och gå på kravaller lite då och då, och till slut, om förhoppningsvi tre år om allt går som det ska, kommer jag utexamineras som sjuksköterska. Ja, faktiskt, sjuksköterska! Innie, det hopplösa psykfallet, hon som vi remitterade till rättspsyk, hon som hånskrattande lurade döden mot alla odds för ganska exakt ett år sedan, ska börja läsa till sjuksköterska.
Det låter för bra för att vara sant helt enkelt. Det lär väl märkas i morgon, om mitt namn finns med på listan, så är det verklighet. Då har jag vunnit ännu en seger. Det är så jäkla coolt!

Och ja, jag är livrädd, apnervös, sönderskakad och ett fullständigt nervvrak, samtidigt som jag är helt lugn. Det är verkligen för otroligt för att jag ska kunna greppa det. Tänk dej att någon ringde dej och bad dej hämta Nobelpiset i fysik imorgon, ungefär så känner jag nu. Det händer bara inte, och det är alldels för bra för att vara sant. Men i morgon är det upp till bevis - då gäller det att visa vännerna, omgivningen och mej själv att även det mest hopplösa fallet kan få vingar.
Och få legitimation för att stå på andra sidan medicindelningsdörren :)

// Innie

E - ensamhet

Bokstavsbloggen har tagit paus ett tag då jag inte hittat nåt riktigt klockrent tema att använda mej av, men det enda som känt hyfsat vettigt under tankegångarna, och det som jag hela tiden återkommit till är Ensamhet. Så det får det bli.

Men redan från första början får jag problem, eftersom svenska språket som vanligt inte är speciellt nyanserat. I engelskan skiljer man i grova dra på alone och lonely. Två ord som det bara finns en översättning av på svenska, men som skiljer sej något oerhört i innebörd och mening.
Alone är ett ganska neutralt ord som mest beskriver en praktiskt eller fysisk tillvaro, to be home alone, eller all alone in the room. Man är ensam hemma eller i rummet, ingen annna är där men det har ingen direkt värdeladdning utan kan användas för olika sinnesstämningar.
Lonley däremot, är ett negativt värdeladdat ord. Du kan vara lonley i ett rum med femtio festande människor runt omkring dej, men ingen ser på dej, pratar med dej eller dansar med dej, och du känner dej som den ensammaste människan i världen. Trots att du verkligen inte är ensam rent fysiskt.

De här skillnaderna är för mej oerhört viktiga, men många gånger blir det också problematiskt för mej. Jag har ett stort ensamhetsbehov, jag är på många sätt en ensamvarg och behöver tid för mej själv, med mej själv, i mej själv, för att bygga upp integritet och täta mina väggar och fasader. I need to be alone.
Samtidigt skrämmer lonley-heten mej oerhört mycket och många gånger kan mitt behov av att vara alone gräva gropar åt mej själv och knuffa ner mej i lonleyträsket. Så många fester och tillställningar jag varit på har inte slutat med att de där två minuterna jag behövde lämna folkskaran för att andas, har inte slutat med en total känsla av utanförskap och en Innie som stapplar hem ensam med rödgråtna ögon och panik över min oförmåga att festa loss och ha kul.

Trots att jag jobbat ganska mycket med mej själv och mitt ensamhetsbehov/skräck så ser jag fortfarande att jag ibland gräver gropar framför mina fötter. Jag vet faktiskt inte säkert varför jag gör så, men min enda teri är; "It's easier to leave then to be left behind." Om jag väljer bort sällskapet för en kort stund, och sen inser att jag inte var saknad eller behövd, då måste det innebära att jag inte är något att ha, och då väljer jag bort sällskapet innan de hinner välja bort mej.
Det här är inte hållbart i längden, och jag söker desperat efter en plan, en tanke eller strategi inför skolstarten på måndag. I samma ögonblick som nollningen drar igång och min rädsla för att göra bort mej inför en grupp eldas igång, kommer jag garanterat att sluta mej och bestämma mej för att inte delta i nollningen. För då skriver jag ju inte min sociala inkompetens i pannan på mej själv i alla fall. Men jag vet att jag vill vara med, jag vet att jag vill vara en i gänget, en i mängden, och jag vet att jag skulle klara det. Ge mej bara en armlängds avstång, låt mej andas frihet en stund ibland, och påminn mej om att vårda min ensamhet väl, så kommer jag älska er närhet och era sociala sammanhang. Men hur når jag dit? Hur når jag den insikten, balansen och kraften för att genomföra det innan måndag? Jag har ingen som helst aning. Jag vet bara det här:

I need to be alone,
but I hate being lonley

//Innie

I mitt musiska hjärta

Håll i er nu, för en blogg i denna genren kommer ni nog inte få så många av framöver;
Jag är inte mycket för det här med idoldyrkan och att hysteriskt skika efter Idol-Markus och allt vad de nu heter. Mina väggar har aldrig tapetserats med affischer på band eller artister (vilket också kan bero på att jag hemma inte fick sätta upp saker på väggarna eftersom det kunde förstöra tapeten...), men det finns en artist som har en mycket speciell plats i mitt musiska hjärta sen tio år tillbaka. Ja, alldeles riktigt, det är Lars Winnerbäck jag pratar om.

Många är vi nog som drömt sej bort och känt igen sej i sångerna om Fenomena, Fröken Svår och Hjärter Dam, och de allra flesta har nog någon gång känt sej väldigt träffad av någon av Lasses låtar. För mej var han min första stora och äkta musikupplevelse och har på många sätt förblivit det. Kombinationen av underbara texter och möjligen relativt enkla men ack så snygga melodier får mej att falla som en fura. Många konserter har jag besökt, framför allt har ju sommarinslagen varit en höjdare. Min senaste Lassekonsert var på Skansen i Stockholm, Calle var nyopererad och utskriven från KS och vi bestämde oss att göra nåt uppiggande som vi båda hade band till. Den konserten kommer jag aldrig att glömma.

Så är det dags för Lasse att släppa en ny skiva, 29 september tror jag minsann det smäller, men idag släpptes den första singeln "Om du lämnade mej nu" som han gör tillsammans med Miss Li. Ett utdrag ur texten:

"jag skulle inte ha så bråttom med att träffa nån ny
jag är rätt mycket med mig själv, precis som du
jag skulle andas i det tomrum som blev över om du lämnade mig nu"


Det enda jag klurar på är hur många och vilka konserter jag ska besöka under hösten. Linköping? Jo avslutningskonserten är ju nästan ett måste. Jönköping? Mjo, möjligen om syster blir kvar i landet. Lund? Jo, jag har en känsla av att jag har en och annan Lasseanhängare i Skåneland och har dessutom fått ett interntips på biljetter i födelsedagspresent till samma stad, så vi får väl se. Får man se samma konsert flera gånger, eller är det fusk? Eller förresten, det skiter jag faktiskt i. Jag är aldrig så levande som jag är på en Lassekonsert, så det tänker jag unna mej själv.

Lyssna på nya singeln på hans myspacesida här.

"Jag vilar under himmelen
i höst på min planet
Jag dansar för mej själv
fastän jag vet
att sånt kan kallas ensamhet"

//Innie

Intensiva dagar

Just nu är det fullt ös, på gränsen till medvetslös. Maken till dag, eller egentligen vecka, har jag inte sett röken av på evigheter! Jag inser hur bra jag mår när det händer saker omkring mej, samtidigt som jag också måste omvärdera mina gränser och min ork, för det går faktiskt inte att förvänta sej att jag direkt ska ha lika mycket kraft och ork nu som jag hade som 16-åring.

Som ni kanske förstod på bilderna i den förra bloggen så har jag varit i Blekinge på 25-årsfest. Jag hade faktiskt skrivit lite text nedanför alla bilder, men jag kan inte se den hos mej i alla fall.
Det är alltså min Linda som fyllt år, och jag satte mej på tåget söderut i torsdags, och redan där började saker och ting gå fel och bli stressiga. Mitt X2000 var försenat och rigida SJ ville inte samarbeta så jag blev sittandes i metropolen Alvesta i två timmar, och blev nästan tre timmar försenad till Karlskrona. Bra start. Och bättre blev det.
När vi på fredagens förmiddag skulle åka och storhandla, för att sedan laga all mat och baka alla tårtor till festens 25 gäster, bryter Lindas bil ihop. Helt och hållet. Det skriker och gnisslar om häger bakhjul så till den grad att förbipasserande stirrglor efter oss och en gubba kommer fram på Maxiparkeringen och säger nåt om verkstad och reparation och andra ord vi inte ville höra. Men, så blev det, med varningstrianglar blinkandes och krypandes i 10 kilometer i timmen (det var inte roligt att korsa E22'an på det viset...) tog vi oss till en verkstad. Bromsbeläggen var nedslitna, behövdes bytas direkt. Och vi behöver storhandla!! tjöt vi och fick en inbytesbil.

Efter alla turer var vi hemma vid halv fem på eftermiddagen, med ett tiotal matkassar och en nylagad bil, redo att börja baka och laga mat. Ja jösses... Senare på kvällen öppnar sej himlen och Linda får lätt panik. Festen ska vara på en ö i Blekinge skärgård. Utomhus. Picnic varianten. Att vi inte dog där och då är förvånande. Men på något vis, fråga mej inte hur, så vände vinden och vi fick ihop allting i tid. Vi var nog ganska möra båda två när vi väl kom ut till Karö, men när gästerna väl anlände var läget under kontroll, och finaste Linda fick en underbar 25-årsfest på sommarens vackraste kväll.

Idag har jag legat i krig, bokstavligen talat, med försäkringskassan, då de inte behagade betala ut min sista pension. Efter åtskilliga samtal fram och tillbaka mellan olika handläggare där Innie kanske inte var den trevligaste kunden, visade det sej ändå att jag hade rätt. Jag hade gjort precis det jag skulle, jag hade rätt till mina pengar och de hade fullkomligt fel. Det tog mej bara fyra timmar i telefon och ganska mycket hysteri över obetalda räkningar, men jag vann slaget. Puh...

Slutligen var det ett maratonstyrelsemöte i kyrkan där vi under tre timmar klubbade igenom fler beslut än vi gjort sammanlagt under vår styrelsetid tidigare. Jag hävdar bestämt att det berodde på den extra energin jag pumpade i pojkarna via de äppelmuffins jag bakade i panik med FK på telefon. Gott var det i alla fall.

Så sitter jag här och känner mej alldeles tom i mitt sprängfyllda huvud. Tankar bultar och pulserar, känslorna löper amok och leker kurragömma med mej. Det är beslut som måste fattas, beslut som innebär strider och motsättningar, men som ändå åligger mej att ta tag i.
Ett tufft beslut har redan fattats då jag satte ner min fot och sa att det inte går att leka med mej och mitt hjärta längre. Det var tufft och jag ångrar det varje dag. Och ändå var det det enda rätta.
Livet är inte alltid helt enkelt, och jag skulle mer än gärna ha en mall, schablon eller manual att gå efter när det krisar sej. Jag är inte så glad i att fatta tuffa beslut, men jag har också insett att ingenting blir bättre av att beslut ligger och möglar. Det blir bara mer svårhanterade med tiden, så jag tar tjuren vid hornen och går in i kampen.
Och på måndag börjar skolan. Gosh....

//Innie

25-årsfest i bilder

Jag fixade och la upp frukten till fördrinken, vindruvor, sharon och physalis
Tårtorna jag bakade, syns det hur mycket hon fyller? ;)
Linda i full färd att skära första tårtbiten
Solnedgång och allmänt mingel - det var helt underbart vackert och vi hade sån tur med vädret att det är helt overkligt
Lindavacker på bryggan, vi skulle tända lite marshaller och passade på att andas ett par minuter också

Och som frukostgäster fick vi ett gäng änder :)

Linda och Innie i båten på väg hem från Karön, genomtrötta men mycket nöjda

Jag har haft en helt underbar helg som festfixare och allt-i-allo på min fina vän Lindas 25-årsfest. Kom hit till Karlskrona i Blekinge i torsdags och åker hem igen imorgon måndag. Nu är det mitt i natten och jag orkar faktiskt inte skriva nån vettig blogg, men ni får njuta av bilderna från Karön, en ö i Ronneby skärgård, där festen hölls. Kanske kan jag delge er något ur våra hysteriska dygn lite senare.

//Innie

Celebert besök

Under en lång period av mitt liv var jag aktiv i svenskakyrkansunga i växjö stift, och all min lediga tid ägnade jag åt att åka på läger, planera läger, jobba med konfirmander och kyrkans unga på församlingsnivå och en hel del styrelsearbete. Nu är det nog fem år sedan jag var ordentligt aktiv senast, jag har inte kunnat åka på läger på grund av sjukdom, och orken till engagemang har helt enkelt inte funnits.

Trots det finns några få, men helt underbara, vänner från den tiden kvar, vänner som hållit ut under hela min sjukdom och på avstånd hejjat på mej och stöttat mej i svackor. Några av de vännerna är Pernilla och Jens som numera är bosatta i Lund och är del av min Lundalängtan.

I förra veckan var det riksårsmöte för kyrkans unga uppe i Luleå, och när det mötet var avslutat satte sej fyra vänner i en bil och påbörjade en roadtrip från Luleå till Lund via Sveriges alla domkyrkor. De ska klara av fjorton kyrkor på tio dagar, det är ett hyfsat späckat schema.

När de så passerade Linköping och hade besökt vår eminenta domkyrka kom de hem till mej för att nyttja dusch och internet, käka (god?) mat, pimpla lite vin och sova en natts sömn i lägenhet istället för i tält.

Det var underbart att ha dem här, trots att jag egentligen bara känner två av dem sen tidigare, Helen har jag träffat en gång förut men haft mycket kontakt med så det känns faktiskt som vi känner varandra ändå, och Claus har jag aldrig träffat förut. Trots det så blev det en härlig kväll. En annan gemensam lägerkompis dök upp här hemma en sväng, och det blev kollektivt myshäng i mitt vardagsrum.

Det som ändå är lika svårt var gång det inträffar, är den tydliga och knivskarpa känslan av utanförskap som egentligen inte grundar sej i att jag blir åsidosatt eller negligerad. Den bor inom mej, och i känslan av att jag levt avskärmad från världen i så många år. Jag har bott i min glasbubbla på sjukhuset, och när jag nu träffar mina kyrkvänner igen, så blir det så uppenbart att jag varit frånvarande i många, många år. Många är dem som gift sej, nån är med barn, många har avlsutat sin utbildning eller skaffat jobb. Den världen jag levde mitt i, som jag var en del av, är plötsligt något främmande och skrämmande. På något naivt vis så inbillar jag mej ändå ibland att tiden stått stilla, att mina gamla vänner inte gått vidare med sina liv, utan är kvar där vi var tillsammans.

Jag inser att det inte är så, att det inte heller ska vara så, men det är faktiskt svårt. Efter en stunds prat med hjärtat på mobilen så samlade jag ändå ihop mej själv, och försökte lita på hans ord; "Det tar tid Innie. Låt det ta tid." Efter det var kvällen underbar och jag njöt till fullo. Jag får nog försöka förlita mej på mina kloka vänners ord, jag kommer hitta ett sammanhang, jag kommer finna en plats och jag kommer klara att ta mej tillbaka in i den friska världen. För det är faktiskt så; bara för att man lämnar det sjuka kommer man inte automatiskt in i det friska. Men med fokus på vännerna, kärleken och livet så är jag på väg, i full fart. Tack för att ni finns där med er omsorg och kärlek.

Nare, den bitchiga tigern som är sällskapets städiga maskot

Tid för avfärd på onsdagsmorgonen, Pernilla, Innie, Helen och så Celia så klart

//Innie

Statistikchock

Shit! Kollade just min statistiksida. 7103 unika besökare sen jag startade räknaren i slutet av mars - hur gick det till?

"Unika besökare idag 32
Antal sidvisningar idag 50
Antal besökare igår 51
Unika besökare totalt 7103"

D - Dans

Dagens bokstavsblogg har varit solklar ända sen start, D står för Dans och dansat har jag gjort så länge jag kan minnas. På många sätt ser jag mej själv fortfarande som en dansare (femininformen dansös känns för pretantiös för att jag ska våga använda den om mej själv), trots att jag inte dansat regelbundet på två år. Det är fortfarande så att jag inte kan sitta stilla om jag hör medryckande musik (fråga Pär!) och jag kan få dansabstinens som inte är uthärdlig alls och dra igång en skiva på högsta volym och rocka loss i mitt vardagsrum. Om jag någon gång går ut på krogen och dansar och har ordentligt med energi kan det bli stora problem att få mej av dansgolvet annat än för att hinka vatten i baren. Hamnar jag på en öppen plats med musik i hörlurar eller högtalare, kan jag lova att jag tar några mer eller mindre diskereta danssteg, även om det innebär på ett torg på stan med några gatumusikanter. Och ta inte ut mej på stan under nån orkesterfestival om du inte står ut med att jag börjar dansa, jag lovar att jag inte kan stå stilla!

Jag började dansa som femåring och gick den vanliga vägen genom barndans, barnbalett, jazzbalett och sen ren balett. Därefter har jag dansat jazz, modernt, street och salsa, men har alltid haft baletten som utgångspunkt och det är även där jag tror att min stora danspassion finns. När jag flyttat hit till Linköping fick jag för första gången prova på tåspets och det var inte utan att mitt ego fick sej en kick när jag insåg att jag faktiskt var ganska duktig på det. Mina vader var starka och min balans god, och trots att jag aldrig fått lära mej den riktiga tekniken utan bara hoppade in i en tåklass som kommit en bit på vägen, så klarade jag allt utan prob lem och fick till och med en och annan positiv och uppmuntrande kommentar av min annars ganska hårda balettlärare.

(Det är ingen lätt match att ta kort på sej själv i tåspetsskor...)

Genom åren har jag dansat på ett antal olika skolor, varit med på mängder av uppvisningar och projekt, och jag kan tyvärr inte längre namnge alla mina danslärare. Ställen jag minns som viktigare än andra och som ändå bör nämnas här är självklart Aase Dyrtings danscentrum i Jönköping, där jag på riktigt började med ren balett och har spenderat timtal av svettiga träningspass, ömmande muskler, uppvisningsrep, koreografipanik, raspiga högtalare och hysteriska lärare. Dessutom måste balettsalen ha en guldstjärna för den underbara vyn rakt ut över Vättern.
Min vårtermin på Kulturama i Stockholm var också speciell på många sätt, mest för att jag verkligen fick leva i dansen på ett helt annat sätt än man gör när man bara tar kvällskurser. Trots att jag fick flytta hem med svanse mellan benen efter att ha kraschat helt och fått ett LPT, så minns jag ändå tiden på Kulturama som väldigt intensiv och givande. Jag fick mina månader på en estetisk skola, fick ta del av den världen jag drömt om under hela mitt liv.
Till sist måste jag nämna Folkuniversitetet här i Linköping där jag framför allt fått testa på nya stilar. Dels tåspetsen, men även streetdance som jag föll för direkt, och till sist salsa som gav mej en endorfinkick utan dess like.

Tyvärr kan jag inte dansa längre, min fibromyalgi gör att kroppen inte orkar ha schemalagd dans på samma vis som tidigare, och jag har de senaste terminerna tvingats avbryta ett antal påbörjade kurser. Jag har till slut bestämt mej för att inte göra fler försök på ett tag nu, mest för att slippa behöva avbryta fler gånger. Möjligen kan jag gå en salsakurs eller nån annan pardans, men tåspetsbalett och streetdance är helt enkelt för tufft för min värkande kropp. Det har varit tungt att inse att min identitet som dansare inte längre är verklighet, men det har också varit viktigt att göra ett avslut. Nu lever jag på att läsa dansbloggar som Angelicas magdansblogg och Milles dansblogg, jag går på Bounceföreställningar, har mina dansbilder på väggarna och ser en och annan dansfilm på TV. Och såklart, dansar häcken av mej på krogen nån gång ibland, och tar några mindre diskreta skutt på stora torget om abstinensen blir för svår. Men jag rår inte för det, för - To live is to dance, to dance is to live

// Innie aka. dansknarkaren

(Och jag förstår inte varför blogger inte vill gå med på att jag delar första stycket i två? Varför blir den texten så kompakt? Gaah - hilfe!)

C - Celia

På bokstaven C finns det ju inte överdrivet många vardagsord, men två namn med denna begynnelsebokstav har ju varit väldigt centrala i mitt liv; Calle och Celia. På många vis hade det nog känts mest naturligt att skriva om Calle, men just nu orkar jag inte riktigt. Det skulle bara bli en svart dödssaga, och det känns inte så inspirerande. Så, dagens blogg får bli Celia.

Celia är min svarta dvärgschnauzertik som föddes den 4 augusti 2002, och flyttade hem till mej och Calle i början av oktober. Ett litet svart nystan hade vi som kravlade runt i lägenheten, tuggade konstant på min näsa (!) och kissade sönder min enda äkta matta. Hon blev raskt en favorit i vårt barntäta bostadsområde, och hennes bollkänsla spred sej runt gårdarna. Ett antal gånger veckan kom barnen och ringde på och hämtade ut min unghund för att spela fotboll med henne. Hon var tokig i bollar och blev snabbt riktigt duktig på att dribbla, men passningar förstod hon aldrig riktigt vitsen med så hon körde sin enmans(hunds)show och blev grannskapets cirkushund.

Celia har på många sätt hamnat i kläm under min sjukdomstid, och jag har mer än en gång ångrat att jag tog på mej ansvaret för henne eftersom jag känt att jag försummat henne. Jag vet att jag gjort allt jag kunnat för henne, och jag vet också hur oerhört viktig hon varit och är för mej, men en del skuldkänslor gnager ändå. När jag först blev sjuk jobbade Calle och mina svärföräldrar fick ta hand om henne, och sen Calle flyttat till Stockholm fick de i perioder fortsätta vara fodervärdar, och med tiden fick min pappa ta över mer ansvar. Många är de i min närmsta krets som tagit Celia under sina vingar, och på så vis möjliggjort det för mej att ha henne kvar.

Trots alla flyttar, hem och mattar, så är hon en ovanligt trygg hund. När hon väl kommer tillbaka till mej så vet hon att det är jag som är matte och att ordningen är återställd. Hon vet att jag ställer högre krav på lydnad än vad extramattarna gör, och i början testar hon gränserna som sej bör, men ganska snart är hon helt inne på mattes linje. Matte som går efter devisen; "en lydig hund är en lycklig hund"

Framför allt ger Celia mej ett rikare liv med större mångfald. Alla de liter blåbär jag plockat nu i sommar är helt tack vare alla skogspromenader med henne där jag lärt mej var man kan få plocka ostört (bortsett alla mördarmyggor). Vi går ut i hällregn, storm, midvinter och gassande sol, fyra gånger varje dag, året om. Jag blir alldeles lycklig när hon springer lös i skogen och öronen virvlar runt huvudet, hon attackerar pinnar och buskar, och lever ut i minst morrhår.
Den sista tiden har vi ju haft mycket problem med klolossning, men efter sex månaders operationer och medicinmixtrande har vi nu landat på kortisonbehandling, som svagt och långsamt kan inge ett visst hopp.

I skrivande stund är jag och Celia åtskilda för ett par dag. Hon är på västkusten och springer fritt på landet, eftersom jag befinner mej i en lägenhet i Stockholm där hon nog mest skulle känt sej orolig och ovan. Men efter helgen ses vi igen, och då ska vi gå allt gå igenom hela leksaksregistret; det brukar vara uppskattat!

// Innie (som nog måste vänja Celia om att inte lägre ha ensamrätt om matte)

(Jag har hittat en stjärnpojke som tänder stjärnor i mina ögon, jag kan inte sluta att le när jag tänker på honom och det pirrar i magen när jag hör hans röst. Skit samma vart allt tar vägen och hur allt slutar, nu vill jag bara vila i hans värme)

B - Böcker

Till min andra bokstavsblogg hade jag egentligen inga konkurrenskraftiga alternativ, böcker kändes självklart redan från början.
Jag har alltid varit en bokmal, bokslukare, bokfantast, boksamlare... hitta ett positivt adjektiv som har med böcker att göra och det stämmer med största sannolikhet in på mej.

Som det förstabarn jag är så hade mina föräldrar kanske lite mer tid till min kunskapsgirighet än de haft om jag varit tredje barnet, vilket gjorde att de dagligen fick peka, visa och förklara bokstäver jag såg runt omkring mej. Som femåring kämpade jag mej uthålligt igenom texten på mjölkpaketet och sen läste jag allt som dansade förbi mina barnaögon.

Under många år fanns det en stående punkt på mina önskelistor; böcker. Eftersom jag fyller år på juldagen kunde jag åka hem efter jul- och födelsedagsfirande med tio nya böcker i packningen. Böcker som skulle vara utlästa några få veckor senare. Jag plöjde igenom hela barnavdelningen på stadsbilblioteket i Jönköping, gick över till ungdomshyllorna och läste allt som kunda ha minsta lilla underhållningsvärde. Sen slutade jag låna böcker tvärt. Det var inte längre roligt att bara ha dem som lån, de skulle stå hemma i mina hyllor, och den inställningen har jag fortfarande. Det här innebär att mina bokhyllor hotar att sprängas vilken dag som helst, trots att jag sållat hårt och lämnat mycket kvar hos mina föräldrar.
Men jag kan inte slänga böcker, det är totalt omöjligt. Antingen får de stå kvar i mina hyllor, eller så rensas de ut och flyttar hem till mamma eller pappa. I undantagsfall får de stå i förrådet nåt år eller två innan jag får dåligt samvete och plockar in dem igen... Böcker för mej är som fotografier eller dagböcker för andra, de påminner mej om bitar ut mitt. De allra flesta böcker som står i mina hyllor kan jag berätta någon form av kuriosa om; vem jag fick den av, när jag fick den, hur omslagspappret såg ut, vilken bokrea jag köpte den på, när jag läste ut den, vem som lånade den efteråt och så vidare. På det viset bär de en ovärderlig historia med sej, utöver den som faktiskt står nedtecknad mellan pärmarna.

Det finns några böcker jag aldrig kommer glömma, böcker jag än idag kan läsa om eller bara plocka ner ur hyllan för att bläddra i och stå och le med i handen en stund. "Jag saknar dig, jag saknar dig" är en sån bok, skriven av Peter Pohl och Kinna Gieth. Egentligen en ungdomsroman, men i minnet lyser den ändå som en av mina starkaste läsupplevelser. Jag minns att mamma inte ville köpa den till mej, hon tyckte den var alldeles för sorglig, men hösten 1994 fick jag den ändå, och jag grät mej igenom den.
"Sofies värld" av Jostein Gaarder är en annan bok som etsat sej fast i mej. Under femhundra sidor fick jag som tolvåring ta del av en magisk berättelse och samtidigt lära mej grunderna i filosofi. Jag läste ut boken på väg hem från en kortsemester med familjen, medans de andra köpte blommor läste jag, knappt utan att andas, de sista darrande sidorna. Helt euforisk viskade till mamma när hon kom tillbaka till bilen; "Jag har läst ut boken!"
Den tredje titeln som måste finnas med här är Johanna Nilssons debutroman; "Hon går genom tavlan, ut ur bilden" en bok som berörde som ingen annan gjort förut, eftersom jag för första gången helt och hållet kunde känna igen mej i en romankaraktärs livserfarenhet. Jag konfirmandledare och var på slutläger med min första konfirmandgrupp, Mille hade läst boken och lånade den sen till mej. Jag var nog inte så närvarande de sista dagarna på det lägret... Jag fick läsa om Hanna, hennes utanförskap och funderingar som tioåring , paralellt med glimtar från ett liv på sjukhus, bortom verkligheten. Jag läste boken långt innan psykiatri fanns som ett självklart begrepp i min värld, men på något vis kunde jag ändå känna en stark länk med Hanna, och kunde slå ihop pärmarna med ett hopp i hjärtat och en röst som viskade stilla; "Du är inte ensam, det finns en väg ut"

Ja, böcker är och har alltid varit oerhört viktiga för mej. Trots att vissa vänner småskrattar åt min nitiska bokstavs- och genreordning i hyllorna så är det en självklarhet för mej. Om foton är viktiga för dej sätter du in dem i en pärm och skriver en rad om bilden, skriver du dagbok sparar du dem ömt med datum och signaturer. Böckerna fyller samma funktion för mej, hylla efter hylla, bokstav för bokstav.

En dag ska jag också skriva en bok som berör.
//Innie

Sommarmotstånd

Trots att jag egentligen inte alls tycker om sommaren, och verkligen inte att ligga och pressa i solen, kunde jag faktiskt inte låta bli nu på förmiddagen. Jag la mej på gräsmattan och läste Corren, bara för att njuta av att jag kan. Att jag kan gå ut i solen när jag vill, om jag vill, var jag vill.
Jag njöt av känslan att det faktiskt inte är någon annan som har bestämmanderätt över mej, att jag inte har nån lag hängande över mej, eller tider att passa för att inte riskera indragna permissioner. Njöt av känslan att kunna vara ute över huvud taget, och inte tvingas vara inlåst tolv dagar i sträck utan ett endaste andetag av friskt luft. Jag njöt av att det här är min första sommar i frihet, av att jag skriver det första kapitlet i min livsbok nu. Jag njöt av känslan att det inte finns någon längtan efter eller saknad till det sjuka. Att jag inte ens saknat terapin under sommaren. Det är jäkligt coolt.

//Innie

A - Andakt

Så var det dags att sparka igång bokstavsbloggandet på riktigt, och först ut med bokstaven A som ledstjärna är Andakt. Jag funderade länge på vilken form av ordet det skulle bli; andaktsbok, andaktsrum, andlighet, men kom fram till att det fick räcka med bara andakt för att kunna få med flera delar.

Jag är inte uppvuxen i en speciellt kyrklig familj, och följdaktligen har jag inte heller gått i söndagsskola. Min första kontakt med kyrkan kom nån gång i mellanstadiet då jag hängde med min bästa kompis till Pingstkyrkan ibland. Jag var på två läger med den församlingen, då var jag i tolv-trettonårsåldern och hade en lite osäker skräckblandad förtjusning till allt med Gud och Jesus och Hallelujah och Amen och grejer. Jag vågade inte riktigt vara mej själv på de där lägren, eftersom jag aldrig fullt lärde mej vad som var okej och inte. Men ändå så väcktes nån form av andlighet i mej, ett sökande och en vilja att utforska.

Ganska snart blev det dags att söka konfirmationsgrupp och det var också då jag kom in i Svenska Kyrkan och SKUJ (ungdomssektionen) på allvar. Vi ungdomar huserade i den gamla Prästgården, där träffades vi flera gånger i veckan för att prata, leka, umgås och ha andakt. Det finns nog inget annat andaktsrum som är just så mycket andaktsrum som det på övervåningen i Prästgården. Hundratals och åter hundratals andakter har jag firat där inne. Trots att rummet är oerhört litet har vi många gånger suttit över trettio personer där, på kuddar och på golvet, men framför allt i knät på varandra, liggandes med någon på magen och någon annan som huvudkudde. Så nära varandra, pojkar som flickor, coola som nördar, så lika varandra och så oerhört unika. Så nära sej själv, och alltid nära Gud.

Det var i det andaktsrummet som jag började ifrågasätta mitt liv. Det var där jag kunde dra mej undan när det sociala på undervåningen blev allt för intensivt, och jag satt där och grät, spelade gitarr, skrev, pluggade, lyssnade, bad, sjäng, läste och pratade. Andaktsrummet i Prästgården fick en väldigt central roll i min tro, det var på något vis där min Gudstro växte fram och tog form. Det var där jag började våga sätta gränser och ta tag i mitt ledarskap, när man fick tysta andra ledare som ibland var flera år äldre (och det var läskigt när de vuxit upp i kyrkan och jag var gröngöling!) och det var där jag fick låta min spröda tro se ljuset när jag själv skulle leda andakter. Det var där jag började växa inombords, det var där Innie började ta form. And I miss it like crazy...

"Under Ytan" En andaktsbok som min konfirmationspräst Torgny Wirén skrivit, används flitigt i landet. Jag var en av de som fick göra urvalet till boken. Fick ett 70-80 tal texter av Tojje (Torgny Wirén) och skulle sålla ut 52 stycken, en för varje vecka. Det var tufft jobb, men oerhört roligt. Speciellt eftersom boken blivit så uppskattad! Calle var förresten också med och läste texter, det var dock innan vi blev tillsammans.

Av en slump surfade jag nyss in på Hampes myspacesida och upptäckte att sången han skrev till mej, Rakbladsflicka, nu ligger uppe för lyssning. Surfa in och lyssna vettja, men det bästa är ju som alltid att ha en bra skiva i sin skivsamling =)

//Innie