En trave böcker

Ganska sent igår kväll ringde min fina A-K och sa att hon hade en hög med böcker till mej. De hade rensat ut i bokhyllorna hemma eftersom de ska flytta till hus nu, och de hade en hel del som kändes onödigt att flytta med sej. Än så länge bor vi ju bara två gårdar ifrån varandra, så när hon förvissat sej om att jag var vaken, vandrade hon över till mej och överlämnade en stor kasse böcker - sjuksköterskelitteratur!!!

A-K's fästman utexaminerades som sjuksköterska för bara ett år sedan och har därmed en hel del litteratur kvar sen utbildningen, och nu tyckte han att de kunde gå över i min ägo. Mycket bra val tyckte jag, och har nu suttit med näsan begravd i böcker om etik, läkemedelsräkning och pediatrik halva dagen. Underligt att man kan bli hög och lyrisk av en trave böcker! Det blev så väldigt konkret att jag faktiskt är på väg att ta ett stort kliv framåt i livet nu, och det bästa av allt är att jag är ganska säker på att det kommer gå bra!

Jag fick inte ens en chock över hur komplicerad litteraturen var, ingen; åh- nej- det- här- kommer- jag- aldrig- klara- av!!!- känsla. Egentligen tvärt om, var det inte värre än så här? De här böckerna är ju dessutom på svenska, och jag har ju inte pluggat på svenska sen högstadiet, så det känns riktigt lyxigt, men faktiskt en smula skrämmande också. Jag kan facktermer och fackspråk på engelska, inga problem, men på svenska?! Nåväl, det finns nog tid att lära sej det också :)

Nu ska jag försöka ta tag i min packning, i morgon kväll bär det av mot Jönköping, och på tisdag morgon åker syster, jag och Celia till Blekinge - åh vad jag längtar! Jag blir borta en dryg vecka, och om min bredbandsleverantör är på gott humör kommer jag ha telefonuppringt internet i Blekinge, men jag har svårt att tro att det skulle kunna vara så bra. I värsta fall blir det inte mer bloggande förrän framåt torsdag nästa vecka (om jag inte överfalls av blogginspiration i morgon förstås!)

En riktigt skön sommarvecka vill jag önska er! Etikboken och hälsoboken åker garanterat ner i min resväska; nu ska Innie pröva på livet som sjuksköterskestudent!

//Innie (som vet att antagningsbeskedet inte kommit än, men man kan väl få drömma...)

Nyckeln till frihet

Det är någonting som händer inom mej, något som lossnar, eller en nyckel som sakta vrids om. Bitar som faller på plats eller en suddig bild som försiktigt klarnar. Allt är så diffust, och det finns inga enskilda saker jag kan peka på och säga; här sker en förändring! Utan snarare alla bitarna tillsammans får mej att förstå att något händer.

Jag har alltid varit en känslomänniska, haft lätt att känna med människor runt mej och sätta mej in i deras situation, och gråtit floder när jag läst en sorglig bok, men mina egna känslor har jag haft väldigt svårt att uttrycka de senaste tio åren. Det är som att jag inte får känna, inte bör känna, eller kanske att jag inte ska låta mej påverkas av mina egna sorger; de är ju ingenting värda. Trots det har jag ju haft alla känslor inom mej, utan att kunna tillåta mej uttrycka dem i ord eller tårar, och i stället är det mina armar och egentligen hela min kropp som vittnar om många års känslostormar.

Nu har det gått ganska exakt ett år sedan jag vände om, ett år sedan de dramatiska och traumatiska dagarna på PIVA och IVA, ett år sedan jag valde väg i livet och beslutade att lämna de torra savannerna där bara misär och självskador existerade. I ett års tid, med några få fallande månader i vintras som undantag, har jag klarat av att hantera mitt liv utan självskador eller självsvält. Tyvärr har mina tårar ännu inte kommit tillbaka på samma sätt som jag kanske velat, det är många gånger som jag blivit så djupt berörd eller ledsen men ändå inte kunnat fälla en enda förlösande tår. Däremot har jag kunnat uttrycka mina känslor i ord, både verbalt och i text (som här i bloggen!).

Nu tror jag ändå att min kropp närmar sej en ny fas. Jag reagerar starkare över saker på ett känslomässigt plan, men det är som att tårkanalerna har slutat fungera, och istället måste hela min kropp reagera.
Som förra helgen då jag var i Västervik, på fredagen pratade jag och Ida om Calle i en dryg timme, till sist fick jag ett svimningsanfall och låg och kräktes på hennes toalett klockan två på natten. Trots att det egentligen inte varit jobbigt att prata om Calle!
På söndagen när jag åkte hem blev jag utskälld efter noter av en idiotisk man som skulle tågsemestra med sin familj, det var så ogrundat och han var riktigt hemsk, tågvärden fick komma och lugna ner honom, men min reaktion blev att jag satt och hyperventlierade med tårarna strömmande ner för kinderna; offentligt på ett tåg! Jag har aldrig reagerat så förut! Och i går upptäckte jag att Celia har ett nytt klokapselbrott, hon slickar på tassarna och har oerhört ont, morrar och nafsar när jag försöker titta på tassen. En tid hos veterinär är bokad på måndag, men jag vet att det här inte är bra. Vi hade hoppats att det skulle ta ett år i alla fall innan hon blev dålig igen, nu tog det inte ens en månad. Någonstans vet jag att det här inet är hållbart för henne, men jag orkar inte tänka tanken fullt ut. Istället har jag känt mej magsjuk hela dagen idag, matthet i kroppen, illamående, en extrem trötthet och jag som aldrig kan sova dagtid som två timmar nu i kväll.

Om jag hade tittat på varje händelse separat hade det mycket väl kunnat vara sammanträffande eller bara bortförklaras som något konstigt fast normalt, men när jag fått tre så starka reaktioner på bara en vecka, så börjar jag inse att det är något som lossnar inombords. Det är som jag försökt öppna en låst dörr med fel nycklar tusentals gånger, och plötsligt har jag hittat nyckeln som passar i låset - nyckel till frihet? Eftersom det var många år sedan dörren senast öppnades är låset kärvt, men bara det faktum att den passar gör att min kropp reagerar stark. Spärrar släpper inombords, och jag tror att jag på riktigt börjar få kontakt med mina känslor igen, de äkta och sanna, men jag vet helt enkelt inte än riktigt hur jag ska hantera dem. Istället sköter min kropp det åt mej automatiskt.

Jag är inte helt säker på att jag tycker om att ligga och kräkas mitt i natten, att hyperventiler och gråta på ett åtg, eller känna mej matt och illamående en hel dag utan att egentligen vara sjuk, men jag försöker intala mej själv att det i grunden är något positivt. Jag tror att min kropp rensar rensas nu; bort med det gamla tankesättet och in med det nya, konstruktiva och långsiktiga. Vem har sagt att alla förändringar är smärtfria?

//Innie

Svensk midsommar i ösregn

Det här är dagens väderstatus; en genomblöt hund efter mindre än fem minuters promenad. Celia har aldrig uträttat sina behov så snabbt och så nära huset, men när hon insett att jag inte tänkte ge med mej och gå in igen förrän hon gjort vad hon skulle, fixade hon rubbet och galopperade sen in. Nu har hon legad tätt intill mej i fåtöljen i en timme och gosat; här är varmt och skönt och torrt matte!

Behöver jag säga att jag är glad att jag inte har ett tolvtimmars utomhusprogram av midsommarfirande framför mej? Att festa i trädgårdsföreningen känns väldigt avlägset idag, men jag har en känsla av att det är ösregnet som gör den svenska midsommaren, jag vet inte hur många år den verkligen regnat bort. Jag ska istället ägna dagen åt att baka kladdkaka, fixa lite enkel men god veggiemat, dammsuga lägenheten och hänga upp lite tavlor, det känns som ett lagom tempo och garanterat regnfritt. I eftermiddag kommer vackraste lillasyster upp, och till kvällen sluter Ida och Elina upp. Middag, kladdkaka med jordgubbar, lite vin och sen däcka i valfri soffa eller fåtölj för att kolla på film; helt perfekt! Ge mej bara min Linda också så är jag nöjd! Men vi träffas ju faktiskt i Blekinge om mindre än en vecka... Livet är riktigt gött just nu :)

//Innie

Midsommarfällan

Man skulle kanske kunna tro att midsommar är en perfekt dag för socialt umgänge på hög nivå med vänner, sill, nubbe och en gemytlig stämning runt det enorma långbordet.
Man skulle kanske kunna tro att midsommar är en perfekt kväll för stort partaj med en massa härliga vänner, mycket vin, öl och cider och kanske lite kubbturnering framåt natten.
Man skulle kanske kunna tro att midsommar är en perfekt dag (den enda till och med!) att samlas på stora ängar med traktens alla barn, få leka små grodor och musikanter, dricka hallonsoda och äta jordgubbar tills man somnar i mammas knä.

Man skulle också kunna tro att midsommar är en perfekt kväll för ensamhet och utanförskap. En kväll där du verkligen märker av om du får en dålig plats brevid den halvdöva svärfadern och inte kan delta i samtalen, eller att det bara är femtioelva helt främmande människor på partajet som dessutom är stupfulla och pinsamma, eller att den enda ringleken du får vara med i är den där alla sjunger "fy skam för ingen ville ha 'na".

Det är inte så att jag aldrig haft en fin midsommar, jag har många ljusa minnen från somrarna i Blekinge som barn, och även de åren jag firade med Calles stora familj, men hur fina människor jag än haft kring mej, så har jag alltid känt att jag inte räckt till. Jag har inte varit så social som jag önskat, inte kunnat den exakta jargongen, inte haft ett aldrig sinande lager av kallpratsämnen, och framför allt aldrig någonsin roats av att göra någonting för sakens skull eller för att verka inne och cool i andras ögon.

Alltså har jag ansträngt mej föga för att leta upp nåt att göra på midsommarafton i år. Mitt enda krav och min enda förhoppning, var att inte behöva tillbringa den inlåst på psyk som jag gjort de senaste tre åren, och det verkar ju faktiskt gå i lås. Utöver det har jag inga som helst förhoppningar. Som planerna ser ut nu blir vi några stycken som samlas i min trädgård för att grilla lite, och eftersom väderprognoserna är ganska dystra så äter vi nog inomhus och däckar i soffan med nån bra film framåt kvällen. Ett glas vin och lite jordgubbar kanske vi kan kalasa på, och kubbspelet står i förrådet om solen skulle vilja vara med oss, annars har vi det bra framför TV'n med god mat i magen och varma och älskade vänner omkring oss -det är nog den bästa midsommar jag kan tänka mej, och så långt ifrån prestation och prestige man kan komma. Sen får andra festa hela halva natten här i Ryd, ligga och spy i lämplig buske (dvs inte någon av mina!) och vara totaldäckade hela helgen - själv har jag tänkt avsluta sista etappen i min home makeover utan baksmälla.

//Innie

Alfons Åberg

Jag har känt mej lite som Alfons Åberg hela våren. Jag har haft mängder av saker att fixa och dona med, papper att skicka efter, ansöka om och skriva under, saker att plugga in, människor att ringa, möten att gå på, beslut att fatta och en hel massa ansvar från olika håll. När familj eller vänner har bett mej komma och hälsa på, eller bara ta en fika på stan, har mitt standardsvar i sann Alfons Åberganda varit; jag ska bara...

Och visst, det har verkligen varit mycket nu, i alla fall jämfört med hur mitt liv sett ut de senaste åren, men jag har insett att det är livsfarligt att stänga in sej i jag ska bara- fällan, för det kommer ju hela tiden något nytt att fixa med! Ska jag fortsätta leva efter den filosofin kommer jag inte träffa en själ på 75 år. Dessutom är det ju faktiskt så att jag än så länge är sjukskriven (jag kan visserligen inte för mitt liv förstå hur folk kan plugga/jobba heltid OCH ha ett socialt liv!?) så jag känner att jag borde ha mer tid för mina nära och kära. Kanske framför allt så vill jag ha det!

Men nu är det faktiskt så att papprena till min försäkring är inskickade, betygskomplettering till VHS är gjord och har registrerats, CSN ansökan ska fixas till helgen, ansökningspapper om vilande aktivitetsersättning kom med posten i förra veckan, anställningsintervjuerna i kyrkan är överstökade, jag har fixat gudstjänsten och överlevt, MIKS-protokollet ska skrivas de närmaste dagarna men är i alla fall uppdaterade, min psykologkontakt är avslutad och jag är färdig på smärt och rehab, syrrans studentfest är avklarad med bravur, min vän blev till sist inlagd, Corren är kontaktad och intresserad, Celias alla operationer är över, min behörighet i samhällskunskap fixade jag och... jag kan nog hålla på en evighet. Kort sagt; jag ska bara-perioden borde vara över för den här gången, nu väntar sommarmånader med bröllop, 25-årsfest, Köpenhamn och Härnäs. Det är dags att jag varvar ner lite och ägnar min omgivning lite uppmärksamhet också. Jag ska bara dricka te och däcka lite i soffan först...

Hälsning från Västervik

Jag är hos min fina Ida i Västervik och njuter och myser. Vädret är inte direkt på vår sida, så det planerade premiärdoppet har jag skjutit på framtiden, men vi har istället flanerat på stan, suttit på väldens mysigaste fik, tittat på film och pratat-pratat-pratat. Jag förstår inte varför jag inte varit här tidigare, jag mår så bra när jag är med finaste.
Istället för en mer djuplodande återgivning av vår heglg genom bokstäver, kommer här ett urval av bilder istället; enjoy och på återseende i Linköping!

Celia har spanat in Idas akvarium, och sköldpaddan Donatello har visst spanat in Celia :)

Ida-vacker vid havet, det jag älskar och saknat så

Donatello himself :D

// Innie

Sommar i stjärnglans

I morse var lite allt-i-allo på en Sommarlovsgudstjänst i kyrkan här i Ryd, det är en frivillig gudstjänst för barnen på låg- och mellanstadieskolan som ligger precis före skolavslutningen. Vi sjöng några sommarpsalmer, två tjejer sjöng Idas sommarvisa och vi tände lite ljus. I stället för den vanliga predikan hade vår helt fantastiska ungdomspräst ett slags pep-talk med barnen, jag hittar faktiskt inget bättre ord.

Hon pratade om sommaren och om fotboll, det är många lag som spelar här i Ryd så i princip vartannat barn är aktiv inom den sporten. Hon berättade lite om eliten, om Zlatan och Hannah, och hur imponerande de är, vilka stjärnor de är!
Men, fortsatte hon, oavsett hur duktig Zlatan än är, så kan han aldrig vinna en match ensam, han behöver hela sitt lag.

På det mest naturliga sätt i världen vände hon sej sen direkt till barnen, och kunde på ett lättbegripligt sätt applicera det på dem. Ni behöver också varandra. I klassen, familjen, kompiskretsen och på fritiden så behöver vi varandra, annars mår man inte bra. Och glöm inte, sa hon, att även ni är stjärnor. Varenda en av er är en unik stjärna som är älskad, även om ni inte är fotbollsproffs (ännu i alla fall!) så är ni stjärnor.

Barnen satt som ljus i kyrkbänkarna, jag har sällan sett åttaåringar lyssna så uppmärksamt på en präst. Det kändes verkligen som de tog in det hon sa, de berördes så där som bara barn kan, av att de själva också var stjärnor, och deras ögon tindrade så att ingen som var där kunde tvivla. Jag gick hem en stund senare och var alldeles varm i hjärtat. Tänk om barnen kunde få höra det oftare, tänk om man verkligen kunde få varje enskild liten sjuåring, tioåring eller trettonåring att förstå att hon är en stjärna, så att han aldrig måste tvivla så djupt. Jag tror det skulle göra mångas liv en smula lättare. Men idag är jag glad att de barnen som satt där i kyrkan fick höra det, att de kunde gå ut på sommarlov med ögon som gnistrade som de vackraste av himlens alla stjärnor.

//Innie

Rutinerad myndighetsbråkare

Idag tog jag pendeltåget till grannstaden för att hälsa på min vän på PIVA. Det blev riktigt mysigt, hon mådde väldigt mycket bättre än sist vi sågs där på psykakuten, och hon fick till och med sitta en timme ute i solen och pic-nica med mej. Det är skönt när jag ser att leendet finns i hennes ansikte, och att ögonen ibland glittrar till av glädje. Hon har en lång och hård kamp framför sej nu, men jag vågar nästan hoppas på att hon kommer klara det nu. Inte på några månader eller knappt ens ett år, men med mycket tid och än mer stöd så tror jag hon kommer fixa det. Den känslan lindades som bomull runt mitt hjärta idag.

Innan jag gav mej ut på resa idag tog jag tag i alla femtioelva myndighetssamtal jag behövde ringa. Det är en hel del pyssel och knåp med att gå från heltidssjukskrivning i sex år, till universitetsstudier, speciellt eftersom jag på sätt och vis ska fortsätta vara sjukskriven. Reglerna är oklara och systemet nytt för Försäkringskassan, ingen tycks riktit veta vem som ansvarar för vad, och ska man sen blanda in CSN så blir det riktigt kaos! Men som de rutinerade mynidighetsbråkare jag har utvecklats till, så verkar det faktiskt som att det börjar lösa sej. Jag har nästlat mej ur det moment 22 jag satt fast i, och helt plötsligt lossnade både en och två hårt åtdragna skruvar.

Blanketter om vilande aktivitetsersättning ska vara på väg hem till mej från FK, likaså en personlig kod från CSN för att kunna ansöka om lån på nätet, jag ska fixa en e-legitimation och har fått klartecken från bostadstilläggsenheten. Wohoo! I princip kan jag bara rulla tummarna nu fram till dem 15 juli då jag hoppas att mitt antagningsbesked trillar ner på min dörrmatta. Sånt gillar jag.

Till sist måste jag dela med mej av några fynd jag gjorde i grannstaden:

Västa coolaste bäddsetet hittade jag på halva priset, tack tack!

Och en bikini! Inse hur mycket jag letat, men den här verkar ju nästan vara okej - wohoo!

// Innie (som ska till Västervik i helgen och ta årets första dopp - i sin nya bikini!)

Studentyra

Torkan här på bloggfronten kan delas upp i två läger; det ena och som gäller främst nu för helgen, är den makalösa värmen som landat över Linköping, och det känns närmast som en dödssynd att sitta vid datorn när solen äntligen hittat hit. Andra delen av bloggtorkan stavas studentfirande!

I onsdags åkte jag ju ner till Jönköping för att hjälpa mamma förbereda inför älskade systers studentskiva, som efter ett par hjärtinfarkter och ganska mycket kaos till slut blev en succé. Jag kan dock tipsa om att inte ha försenade hantverkare som bygger om köket hemma i anslutning till en sån tillställning, det är nämligen starkt påfrestande att ha tre olika sådana hemma, dagen innan kalaset! Men, allt löste sej i sista sekunden och syster fick en minnesvärd dag med släkt och vänner (och mamma har ett ruskigt snyggt kök!).

Det känns ganska overkligt att min lilla syster helt plötsligt är stor, på riktigt nu. Jag inser hur mycket jag har missat, hur mycket alla sjukdomsår faktiskt tagit ifrån mej. Första gången syster hälsade på mej på psyk var hon 13 år, sen dess har hon inte haft en riktig storasyster. På sätt och vis har hon kanske aldrig haft det, eftersom vår relation minst sagt varit av den stormigare typen, men det känns ändå så tragiskt att jag varit inlåst hela hennes tonårstid, de åren jag skulle sminkat henne, pratat pojkar och snackat skit om föräldrarna, har jag i stället tillbringat inlåst på olika psykiatriska kliniker.

Så jag kände ett stygn av smärta i hjärtat under dagarna hemma, men mest var det ändå en oerhörd glädje, renare än på länge. Syster och jag var ute med hundarna nån kväll och kom att prata om just det här. Sorgen över att jag inte funnits där, men glädjen över att jag äntligen kan vara med igen. Jag orkar baka tårtor, storstäda, planera, handla, fixa och vara social med släkten jag inte träffat på åratal, och samtidigt tycka det är roligt. Jag är så glad att jag fick vara där, helhjärtat, och fira studentdagen tillsammans med henne, det var guld värt för oss båda.

Och inte nog med det, i slutet av juli åker hon och jag på minilyxweekend på Hiltons femstjärniga hotell i Köpenhamn, det var min och mammas present till henne. Sämre kan man ha det än att få ta del av en sån present...

//Innie

P.S Snyggingen gick ut med 20,0 i betyg och fick dessutom stipendie för goda betyg. Hon är alltså inte bara vacker som en prinsessa utan även galet smart - behöver jag säga att jag är en sjukt stolt storasyster? D.S

Extreme dog makeover!!

Pär, min stjärna - TACK!! Jag var rädd att blogger hade dissat mej helt, men precis som du föreslog så var det en html-kod som var fel, jag visste om det men fattade inte vilka förödande konsekvenser det kunde få ;) Nu är problemet åtgärdat och jag hoppas att bloggen är lika fin som vanligt i andras datorer också, det är den nämligen på min.

Jag skrev ju att Celia skulle till "frisören" idag och bli fin. Ta det där sista ordet, fin, med en rejäl nypa salt. Ett kilo salt skulle nog sitta bra när jag tänker efter. Låt mej säga som så här, jag bröt ihop av skratt när trimmaren kom ut med henne, och pappa hade också ruskigt svårt att inte gapskratta. Min fialotta har haft bandage och tratt till och från (mest till) under fem månader, det lämnar vissa spår i pälsen i form av elaka tovor som ingen i världen kan reda ut. Detta gör att man måste raka bort dem. Är det många tovor måste man således raka ganska mycket och... ja, döm själva. Nedan följer dagens skratt!

Före: i tryggt förvar vid pappas ben...

Efter: jag är snaggad matte! Jag har blivit en råtta!!!

Men hon är faktist otroligt mycket piggare nu, all den där pälsen däckade henne i värmen, nu ikväll har hon farit runt som ett skott över gräsmattorna. Men det bär mej lite emot att gå ut med en råtta...
(Men Celia, du vet att matte älskar dej ändå för det är ju insidan som räknas)

//Innie

Bloggerbråk 2

Nu bråkar blogger igen, och jag har ingen aning om vad jag kan göra eller fixa med! Hos mej och även hos Mille ligger alla länkar och info om mej som tidigare låg längst upp till vänster på sidan, nu längst ner i mitten - why?
Nån klok (läs: datakunnig) människa som har lust att ge mej lite råd?
Jag har varit inne i hanteraren och klickat runt, men blogger påstår att alla mina sidelement fortfarande ligger som de ska, det är lite svårt att bota någon som aldrig varit sjuk... Igår hoppades jag att det bara var tillfälligt, och Mille föreslog att blogger kanske bara behöve sova på saken, men det verkar dessvärre inte hjälpa... Tips och förslag mottages tacksamt!

Förresten, strax åker jag och Celia till Salong Vovven, nu ska lilltösen bli fin inför sommaren!

//Innie

Gott och blandat

Först måste jag säga ett stort TACK för alla filmtips som trillat in, nu har jag helt klart att göra under sommarens regniga kvällar! Jag har surfat runt lite på internetbutiker och letat titlar och jämfört priser, sen är det bara att vänta på att det dunsar till på hallmattan.

Helgen har varit fin och bjudit på flera olika ingredienser. Efter fredagens biohäng i mörkret tyckte jag det var dags att njuta av den annalkande sommaren, så jag bjöd hit min Monica med uppmaningen att hjälpta till att sippa vinet som Linda så hjärtligt lämnade kvar.
På vin, saft, ramlösa, lite vodka och färska svenska jordgubbar kan man göra farligt goda improvisationsdrinkar! Inte helt fel att avnjuta en sådan i solskenet på terassen för att sen traska in i köket och vidare ut i trädgården för att grilla!
Monica körde stenhårt på kotletter, och jag höll men till ingefärs-och apelsinmarinerade qornfiléer. Vi njöt fullt ut båda två, sippade lite mer vin och pratade bort ett antal timmar under tiden som solen gick ner. Till slut landade vi i soffan och tittade på den tredje Harry Potter filmen. Tänk, de har jag faktiskt sett varenda en! Och den 13 juli är det dags att hålla utkik, för då har den femte filmen premiär här i Sverige.

Söndagen var smått hysterisk, jag skulle delta i en gudstjänst i gamla Linköping, för att vara mer precis skulle jag agera kyrkomusiker/kantor, sångare, förbedjare, kyrkvärd och textläsare... Men det gick faktiskt bra! Jag ledde flera psalmer på pianot, och sjöng dessutom ett par duetter tillsammans med prästen. Det var längesen jag spelade i kyrkan så jag jag duktigt nervös, men det gick förvånansvärt bra, så med lite tur kommer jag vara med lite mer framöver.

Slutligen idag så har jag sprugit runt på stan i hysterisk jakt på något att ha på mej på min systers studentdag, med en röd- och vitrutig kjol och vit topp med mej hem som acceptabelt resultat. Dessutom plockade jag ihop ett litet paket till min vän som är kvar på PIVA, så imorgon får hon förhoppningsvis lite sysslesättniingsterapi med posten. Det är ju, som vissa av er kanske är medvetna om, ruskigt svårt att få tiden att gå på en avdelning. Då kan alltid ett fint paket och några peppande rader värma ett svart hjärta en liten stund.
Jag är så glad att jag kunnat ha en fullkomligt normal helg, långt från alla konstigheter som så lätt blir min vardag. Just nu blaskar diskmaskinen i köket, tvätten ska jag snart hämta in, och sen börjar det bli dags att finslipa systers studentpresent och planera packningen. På onsdag åker jag till Jönköping på lite obestämd tid, kommer hem igen till helgen nån gång. Det känns så vansinnigt skönt att få göra så vanliga men festliga saker, utan någon som helst oro eller ångest över att jag kommer krascha. Jag har uppenbarligen tagit ganska många steg från det sjuka. Nu kallar tvätten!

//Innie

Film(o)kunskap

Ikväll har jag varit på bio med A-K och David igen, nu såg vi Pirates of the Caribbean 3. Det är väldigt sällan jag går på bio, men jag har inte riktigt klurat på det förrän jag satt på MSN med Jozzan ikväll. Jag skrev att jag varken sett ettan eller tvåan, och hennes kommentar blev den självklara;
Men INNIE! Hur kan du inte ha sett dem!! Jösses!! Haha!!

Det tog mej några sekunder att komma på varför, jag tänkte först säga att de inte tillhör min favoritgenre, men insåg att det inte täckte hela sanningen, och strax insåg jag att det självklart är för alla mina år på psyk.
Jag har inte varit på bio många gånger de senaste fem åren, de tillfällena skulle nog gå att räkna på en eller möjligen två händers fingrar. Jag tror jag såg första Sagan om ringen filmen, jag vet att jag såg den andra, men att jag sov mer än en timme av den föreställningen. Jag gick helt enkelt på så mycket starka mediciner att det var hopplöst att hålla sej vaken genom så tät handling där det krävdes uppmärksamhet. Dessutom var det ju mörkt i salongen och troligtvis skönare fåtöljer än på psyk... Den tredje filmen har jag möjligen sett på video, men knappast på bio, mina vänner hade nog börjat tröttna på en sovandes Innie vid det laget.

Så här är det med alla filmer som gått på bio de senaste sex åren, har jag kommit iväg är det ytterst få gånger jag verkligen haft behållning av det jag sett, och det gör ju självklart att jag gått ännu mer sällan. Dessutom har jag ju aldrig hyrt hem film heller, eftersom jag somnat lika gott i soffan hemma som i biosalongen. Även under mina insomniaperioder har jag inte kunnat se på film, jag har inte kunnat hålla tråden och följa en handling under flera timmar. Efter tillräckligt många misslyckade försök har jag nog mer eller mindre gett upp.

Jag pratade lite med några kompisar om det här för ett tag sen, att jag sett så pinsamt lite film, men då kom jag aldrig riktigt på varför. Mina kompisar lovade att de skulle plita ihop en lista på filmer jag verkligen måste se, men det blev aldrig något av det. Så nu kära bloggläsare, vilka filmer tycker ni tillhör såna som man "måste ha sett"? Egentligen är jag inte mycket för actionrullar som bara bygger på effekter och splatter, men jag får nog vika mej om det finns några riktiga höjdare inom den kategorin.
Snälla, gör en insats och rädda Innie från filmidiotins träsk :)

//Innie

p.s. förbönen på söndag ska ju inte alls handla om dopet utan om treenigheten, det var min präst som virrat till det och som dessutom gjorde mej förvirrad när jag konsulterade psalmboken och fick det just till heliga trefaldighets dag. så, tips på det temat, anyone? lyckas jag inte få ihop nåt snyggt får jag väl spela extra vackert på pianot och sjunga en än vackrare duett ;) d.s.

p.s.2. bilder från min lillasysters bal finns här d.s.