Lugnet efter stormen

Jag orkar egentligen inte skriva en rad här, min hjärna har gått i storstrejk alternativt rest till Hawaii och lämnat mej hemma, med andra ord; jag tänker inte så bra just nu, är alldeles för trött. Men jag kan ändå berätta att jag ringt akutpsyk flera nätter i rad, pratat med undersköterskor, sjuksköterskor och primärjouren, ringt min vän och hennes föräldrar, skrikit och gråtit, skakat och tagit lugnande (för första gången på ett halvår) och till sist bett psyk dra åt helvete om de inte anser att min vän är värd att få överleva.

I förmiddags samlade jag mina allra sista krafter, och Gud vet var de kom ifrån, och åkte upp med min vän till psykakuten, satt där i sex timmar med hennes mamma, och åkte hem med min vän på ett LPT akut skickad till en psykiatrisk intesivvårdsavdelning i en annan stad.

Hon grät för att hon skulle lämna vår stad, jag grät av lättnad. LPT är verkligen inte mitt favoritämne, men i det här fallet fanns inget alternativ.
Jag sitter nu hemma i min fåtölj och känner mej ungefär som en urvriden disktrasa, jag har ingenting kvar att ta av, all ork är slut, men på nåt konstigt sätt ändå positivt. Jag mår inte dåligt själv, har inga konstiga tankar, jag är bara helt slutkörd. Nu väntar en helkväll i soffan, färsk annanas och en soft helg. Om nån har nåt förslag på en förbön jag kan skriva till söndagens eftermiddagsgundstjänst som ska cirkulera kring dopet, så får ni gärna höra av er. (hint hint typ Pernilla och Helen ;)) Annars ska jag bara njuta av lugnet.

//Innie

Gränsen är nådd

Jag förstår verkligen inte det här, jag förstår det inte. Det här inlägget kommer inte alls ha någon fin konkludering, inget lyckligt slut eller förnuftig sammanfattning, det här kommer bara bli en iskall resumé av den så kallade "psykvårdens" resultat. Så ja, du fega "stm" som anonymt kommenterat min blogg och uppenbarligen inte klarar av att en människa levt ett tufft liv och tagit sej ur det, eller om du är så djupt avundsjuk på mina framsteg, eller om du helt enkelt inte har några känslor eller empati kan ju antingen gotta dej i följande inlägg som inte innehåller några rosenluddiga kärleksdrömmar, annars får jag nog be dej att sluta läsa min blogg, det vore nog enklast för oss båda. Vi lever ju onekligen i en fri internetvärld, och det verkar än så länge som att du är ganska ensam om dina åsikter så jag ser ingen anledning att förändra mitt bloggande för din skull. Speciellt inte när du inte kan vara rakryggad nog att presentera dej, eller utveckla dina diffusa kommentarer en smula. Men, har du läst hit så; enjoy! För det här handlar knappast om några tramsiga glädjetårar!

Hur kan man låta bli att förlänga ett LPT på en ung människa som förstör sej mer för var dag som går? Hur kan man låta någon gå över på HSL och få välja om hon vill vara på avdelningen eller inte, när hon ständigt väljer att supa och skada sej? Hur kan man låta någon skada sej så illa att hon två gånger behövt blodtransfusioner? Hur kan man låta henne supa sej full en söndag och på måndagmorgonen bli hittad hemma i sin lägenhet som är dränkt av blod? Hur kan man låta henne sy 99 stygn och sen skicka hem henne? Och hur i helvete kan man skriva ut henne nästa dag utan läkarsamtal eller uppföljning???

Hur kan de vara så naiva och tro att allt kommer bli bra, bara vi inte invaggar henne i en falsk trygghet? Jag är hemsk ledsen, men det fungerar inte så. För fem år sen, innan allt hade gått så långt, hade man kunnat snacka om eget ansvar, men något sådant håller inte nu. Min älskade vän (förlåt stm!) kommer inte att överleva många dagar till inte psykvården tar sitt ansvar NU, det är bara fakta. Det som är så sorgligt är att min vän själv sa det till mej, mellan alla tårar och allt skakande och ångestrop, så sa hon att Innie, jag kommer inte överleva fram till behandlingen börjar om ett halvår...

Hon vet, jag vet, våra vänner vet och hennes familj vet hur illa det är, nu ska vi bara se till att psykvården tar sitt ansvar också och verligen agerar. Jag är inte mycket för att låsa in människor och frånta dem sitt ansvar, men i vissa fall är det faktiskt enda sättet för att rädda liv, det håller inte att jiddra om principen att "borderlinepersoner ska inte vara inlagda..." Det är en jättefin tanke, men verkligheten är inte riktigt så staisk som läroböckerna. Jag har tyvärr ingen respekt för deras läkartitlar när de inte kan frångå teorin och se hur det ser ut i praktiken. Det är människor de behandlar, inte förprogrammerade robotar!

Efter en hel del bråk fick jag bakjouren på psyk att ringa upp mej, min vän är ju där nu. Eller det är hon inte, de hade inte upptäckt att hon tagit en överdos förrän jag pratade med henne tre meningar och sen fick tala om det för personalen, då hon hade varit med dem ett antal timmar (och så tycker de att det inte är mitt ansvar - HA! Det är uppenbarligen mitt ansvar eftersom de inte tar sitt) så jag hoppas hon är på MAVA nu. Men, jag pratade med läkaren och berättade mycket samlat och sakligt hur läget ligger till. Var väldigt tydlig med hur omgivningen ser på saken, vad jag vet som psyk inte vet, samt att Corren (Linköpings tidning) troligtvis är mycket intresserade av hur det ser ut på patientsidan på psyk, eftersom de skrivit en hel del artiklar om vilka nedskärningar som görs och vilken kris det är där nu. Jag tror det vore ganska intressent för dem att se vilka resultat det här gör för patienterna.

Det kändes på något mirakulöst vis som att läkaren nästan lyssnade, jag tror att han tog in lite av det jag berättade, och han tackade faktiskt för uppgifterna, trots att han på grund av sekretessen inte kan säga vad han använder dem till. Jag hoppas han tar sitt förnuft till fånga, att han konverterar henne till tvångsvård och att psykiatrin från och med nu tar det ansvar de faktiskt har för henne. Hon måste få en chans att komma tillbaka, hon måste få en chans att inse att livet faktiskt kan vara gott, för hon har inte sett det livet på så många år. Alla är värda ett värdigt liv, min vän inkluderad.

Imorgon ringer jag MAVA och jagar rätt på henne, hör hur allt har gått, och beroende på det så går jag till handling - nu jävlar får det vara slut på psykiatrins myglande och velhänta agerande och "behandling" av självdestruktiva unga tjejer. Vi är inte bärare av pesten, vi är trasig själar som gör allt för att överleva, men vi gör det genom att försöka dö. Vi behöver hjälp och stöd. Det är dags att samhället tar ansvar för sina sköraste invånare - och det NU!

// en pissförbannad Innie på krigsstigen

Helg i lyckorus!

En Linda och en Innie-
glada och lyckliga
Linda på Gyllentorgen som badar i solsken
Botoxbulle aka. Linda Rosingbulle
Innie ska få sitt hår hemmslingat för första gången-
kalasnöjd självklart och oerhört stilig i sin slinghätta
Linda i full färd att övertyga Innie om slinghättans modestatus
Söndagsfrukost i trädgården-
sjukt nice helt enklet

Jag har levt en hel helg i lyckorus, det är faktiskt det enda rättvisa sättet att beskriva helgen på. Jag har äntligen fått träffa min Linda, flickan som lyft, burit och stöttat så oerhört det senaste året. Flickan som på något underligt vis krupit så tätt intill mitt hjärta och kommit att betyda så mycket för mej. Hon som för bara några få veckor sen för första gången fick en röst, och vi kunde inte sluta prata den där natten på telefon förrän vi båda var helt däckade. Stjärnan som satte sej på ett tåg och åkte fyrtio mil norrut för att hälsa på en ny människa, en Innie. Och det blev så rätt, så galet rätt!

Jag tror inte jag har skrattat så här mycket på flera år! Trots att samtalen kunde kretsa kring tunga och komplicerade saker, så skrattade vi så magarna krampade. Vi harg lagat lyxig och god mat, mumsat botoxbulle, kladdkaka och godis, pimplat vin och slingat hår, knallat på stan och shoppat sommarkläder, men framför allt har vi pratat. Timme efter timme, långt in på natten, och det kändes som att orden aldrig någonsin kunde sina. Att hela tiden bli förstådd, oavsett samtalsämne, var en oerhörd lycka. Vi synkade i tankar och handlingar, i tankemönster och bakgrund. Det fanns helt enkelt inga farliga träsk eller förbjudna områden, vi bara kände, tänkte och pratade.

Jag hittar inget bättre ord än det Lindahjärtat använde - självsfrände. Jag har hittat en oerhört viktig bit i mitt pussel, en sån där bit som binder ihop de redan lagda, och som gör det mycket lättare att pussla vidare. Den biten är min Linda. Jag älskar dej vännen, tack för att du gör mej hel.

All kärlek

// Innie

Jag har hittat en mycket viktig pusselbit till. Måtte den aldrig försvinna igen.

//Innie

Grillkväll

Efter ett frustrerande styrelsemöte i studentföreningen, en sanbb visit hemma för att hämta Celia, återvände jag till kyrkans marker, närmare bestämt till vår grillplats, för årets första grillparty. Jag behövde verkligen det, Celia opererades igår och har väldigt ont, jag var trött och smågrining efter mötet och vi behövde verkligen nåt annat att göra både hon och jag, så vi kämpade oss bort till kyrkan.

Det var så skönt att stå där, bland människor jag trivs med och känner mej trygg med. Många i ungdomsgruppen vet jag inte ens namnet på, men atmosfären är så förlåtande och genomvarm. Kyrkoherden tillsammans med ungdomar, präskandidater och orginal, femtonåringar och trettioåringar, det är bara så skönt! Jag hade med mej kameran och passade på att knäppa ett gäng bilder. Jag låter dem tala istället, jag är för trött för att skriva nåt vettigt; jag hade kort och gott en helt underbar kväll!

Björn, Tobias och Helen, MIKS

Delar av MIKS plus kyrkoherden

Coola Malin

Min stjärna, pärla och ständiga trygghetskälla

// Innie

Mirakel

Idag hade jag egentligen tänkt blogga om psykiatrin som bostavligen förfaller här i Linköping, eller kanske om mina planer på en "kupp" gentemot densamma, men ett litet kort på min hallmatta i morse fick mej på andra tankar. I ett litet rosa kuvert låg ett litet rosa kort, och i det tät prydlig text. Jag visste redan innan jag öppnade kuveret att det var från en speciellt kär gammal vän, så frågan var bara vad det skulle innehålla.

Min vän, vi kan kalla henne Tindra, har varit sjuk i anorexi i dryga 20 år och har under långa perioder vårdats på sjukhus med LPT och sond för helt enkelt inte svälta ihjäl. Vi träffades hösten 2001 vid min första inläggning, och trots att hon var minst tio år äldre och "gammal i gemet" trivdes vi vädigt bra tillsammans. Dock bar Tindra på mycket sorg, hon var i trettioårsåldern och hade varit sjuk sen hon var femton, aldrig jobbat eller pluggat ordentligt, och mest snurrat runt på landets olika sjukhus och behandlingshem. Hon längtade mest efter ett vanligt Svensson-liv.

Idag trillade alltså kortet in, och hon berättade kort att hon hade två nyheter, en bra och en dålig. Den dåliga var att hon var inlagd med sond igen, och anorexin var väldigt svår, den goda nyheten var att hon är med barn...

Jag kan säga att tårarna trillade ner för mina kinder. Det var nog det som grämde Tindra mest under den tiden vi var nära varnadra, att hon inte trodde att hon någonsin skulle kunna få barn. Det var det enda hon verkligen ville leva för, och det var så avlägset. Men nu, nu växer det ett liv inom henne. Hon är långt gången och allt går bra, så lillknodden verkar klara sej trots att mamma är mager.

Jag kan inte ens oroa mej för det faktum att hon är sjuk, jag vet att Tindra aldrig skulle göra något hon inte orkar, hon har en stark familj, och jag är övertygad om att hon kommer klara det här. Mirakel sker ibland, och nu finns det ett mirakel i Tindras mage, något annat kan man väl inte säga när en svårt sjuk anorektiker får sitt efterlängtade barn. Tindra kommer bli världens bästa mamma!

Uppdatering 2012-03-04
Jag har inte hört från Tindra på några år, men sist jag hörde från henne var hon helt frisk från anorexin och dottern var dryga året gammal och mycket välmående. Ett riktigt litet mirakel.

//Innie

p.s. det här är bloggens hundrade inlägg - yey ;) d.s.

Dr Martens och kilklackar

Under den senare delen av min högstadietid, och kanske främst den första tiden på gymnasiet, var jag tjejen med långt, blondt hår, försiktigt sminkad, med klackade skor och alltid välklädd, ibland näst intill proper. Jag ägde inga märkeskläder, men ägnade tid åt att hitta snygga skjortblusar och enkla kavajer på H&M eller liknande kedjor. Jag stack aldrig ut från mängden, varken utseendemässigt eller beteendemässigt, möjligen på så sätt att jag alltid var lite för ordentligt klädd, alltid gjorde alla mina läxor, aldrig drack alkohol och ständigt var artig mot allt och alla.

Mot slutet av gymnasiet gjorde jag en radikal förändring i min garderob. Ut flög allt som min mamma skulle kunnat tyckt om, allt som inte var svart ratades och mina klackskor gömdes skamfullt i nån källare. Jag färgade mitt blonda hår korpsvart, målade ögonen och naglarna kolsvarta, köpte Dr Martenskängor och klädde mej uteslutande i svarta kläder. Alla i min omgivning reagerade självklart starkt, och ingen tycktes egentligen förstå vad som pågick. Mindre än ett år senare var jag inlagd på psyk för första gången.

Min svarta garderob har hållit i sej och utvidgats under åren. En period fick jag panik om jag inte hade några svarta underkläder kvar i byrån och kände starkt obehag om jag satte på mej ett par blåjeans. De svarta kläderna blev inte bara en symbol för hur jag mådde på insidan, utan också ett extra lager skyddande hud. Om någon skulle uppmärksamma mej på stan (men vem skulle se mej?) så skulle de inte kunna beskylla mej för att vara en av de där IQ-befriade bimbotjejerna som bara tänkte på sitt utseende i alla fall. För ja, det var så jag såg på jämnåriga modemedvetna tjejer, de hade inget liv, de hade inget hjärta som slog och inga tankar som slgo kullerbyttor. De bara målade naglarna, söp och hånglade.

Varför skriver jag det här i bloggen då, är det verkligen intressent? Ja, jag blev inspirerad när jag tidigare ikväll satt vid köksbordet och målade fransk manikyr för första gången i hela mitt liv, och klapprade runt här hemma i ett par kilklackade sandaletter som jag köpte på rea igår.

Jag insåg att jag helt plötsligt inte känner det starka behovet att gömma mej, utan faktiskt saknar det motsatta- att få känna mej vacker. Det är okej att ha vackra naglar och fundera på livets stora gåtor, man kan faktiskt gå i högklackade skor och samtidigt ha ett stort intresse för människans inre, det är faktiskt inte en omöjlig kombination. Min rädsla för färg har mattats av, och jag vågar och vill klä mej fint igen, jag vill känna mej fin. För visst är det insidan som räknas, men för att insidan ska må bra behöver nog många en liten självförtroende-boost ibland, och det kan jag få när jag springer förbi en söt tjej och inser att det faktiskt var min egen spegelbild. Det trodde jag aldrig skulle hända.

//Innie

Gäckande balanskonstnär

du spelar med livet
en gäckande balanskonstnär
växer i din sargade kropp

du spelar för livet
när grönskan målar vår park
och du låter de förrädiska dropparna
rinna ner din strupe och
väcker vansinnets vilddjur inom dej

du spelar med livet
det sköra och spröda
världen slutar andas ett ögonblick och
spänner hjärtats ömmande muskler
där ovisshet
och ödets grymma regler råder

du spelar med livet
du älskade älva
men en gäckande balanskonstnär
kan också trampa snett

//Innie 2007-05-18

En ovanligt vanlig dag

Idag har varit en sån där alldeles ovanligt vanlig dag, där allting bara flutit på och jag levt i något som nästan kunde liknas vid flow. Solen kunde först delen av dagen inte riktigt bestämma sej för om den skulle gömma sej bakom molnen eller låta mej bada i sitt sken, och en stund såg det ut att bli ordentligt regningt, men snart sprack molnen upp och sen badade hela Ryd i varma majstrålar.

Celias och min favvoritglänta

Jag och Celia tog vår första ordentliga långpromenad på väldigt länge, hon verkade inte ha ont i tassarna i dag, så vi knallade 40 minuter i skogen. Allt hade blivit så grönt på de få veckorna sen vi sist var där att jag knappt kände igen mina stubbar och stockar. Jag känner mej så fri när jag går där, Celia springer lös och det finns på något sätt inga krav och inga begränsingar. Tankarna får ströva fritt liksom benen, och ingenting stör, varken inom eller utom.

Sen blev det flera timmars tungt trädgårdsarbete där jag vände ner 75 liter jord i mina rabatter, grävde ner 9 jordgubbsplantor, en rabarberplanta, 3 gullvivor och en akleja, samtidigt som en stor bergsklint grävdes upp för att flyttas till framsidan tillsammans med nån permanent prästkrage. Det är mycket arbete, men det är helt klart värt det för det blir så fint efteråt.

Rabarber längst in och jordgubbsplantor framför

Framåt kvällen pratade jag så med älskade änglasystern min, vi for fram och tillbaka mellan samtalsämnen och gled så in på vår gamla psyktid. Jag berättade om hur jag skämdes den gången jag låg på MAVA och en av läkarkandidaterna som behandlade mej var en söt kille från min kyrkokör, och sa skämtsamt till Ida;
"Nu när jag ska börja på HälsoUniversitetet får jag sluta upp med såna dumheter- det går ju inte att hamna på MAVA och få sina klasskamrater som behandlare, en sån situation skulle bli svårlöst!"

När jag sagt det och vi en stund senare anslutade samtalet insåg jag att det faktiskt inte längre oroade mej speciellt mycket att något liknanade skulle hända. Det är inte så att jag är störtsäker på att jag aldrig mer kommer skada mej eller hitta på dumheter, men jag tror ändå att risken är väldigt liten, och jag har mycket svårt att tro att det skulle gå så långt som till MAVA. Jag är färdig med det spelet, jag har inget kvar att hämta där.

Någon skrev häromdagen på forumet att hon inte längre fann någon ångestlindring i självskadorna, men att hon i den starkaste ångesten inte alltid kom ihåg det. Jag tror att jag är ungefär på samma plan. Självskadorna ger mej inte längre någonting annat än kraftigt ökad ångest, brustna löften och förtroenden och en knäckt självkänsla.

Länge var självskadorna mitt enda sätt att överleva på (nej, jag skrev inte fel, det var ett sätt att överleva) men nu har jag hittat andra saker i livet som betyder så oerhört mycket mer. Som mina långpromenader i skogen, långt bort från avdelningens tillsynsgrader och 30 minuters frigång. Mitt trädgårdsarbete brädar lätt den enda kontakt man fick med grönska som inlåst som med tur sträckte sej till att vattna avdelningen sunkiga krukväxter. Jag är värd så mycket mer än det de ville begränsa mej till. Jag är är värd ett liv i frihet där jag kan andas skogsluft och låta solens strålar smeka mina kinder. Mina ben må vara tunna och sköra, men för var dag i livet byggs styrkan upp, och efter min första sommar i frihet sen 2003 kommer de med all säkerhet vara starka nog att bära mej genom sjuksköterskeutbildningen.

Redan nu är de så starka att jag kan gå timtal i skogarna, busa med min hund och gräva i min trädgård. För det är så här livet ska vara, det är så här jag vill leva; varje dag som ovanligt vanliga dagar- det är de här dagarna jag saknat!

//Innie

Hemmadag

Idag är en typiskt bra hemmadag. Egentligen skulle Älvan och jag träffas och picnica i domkyrkoparken, men vädre var inte på vår sida, och eftersom det är röd dag kan man inte lita på att fiken är öppna heller. Alltså blir det en dag i lägenheten för Innie och Celia, och det känns helt underbart! Bara tassa runt här hemma, pyssla, städa, plocka, kanske baka lite och leka med Celia. Jag är otroligt glad att jag klippte gräsmattan igår när det fortfarande var torrt ute, det gör att jag slipper det projektet med blött gräs och elgräsklippare...
Nej, nu är det dags att plocka fram snabeldraken och ta en svängom här hemma, nya lakan är nedstoppade i sängen och humöret är på topp - tänk att man kan bli så glad av att bara vara hemma och städa! Jag inser att jag har hållit ganska högt tempo den senaste tiden med slutprovet, intervjugruppen jag sitter i i kyrkan har tagit mycket tid och ork, smärt och rehabutredningen och Celias operationer. Det känns störtbra att ha fyra blanka dagar i almanackan.

Nej, nu kan jag inte sitta här och slösa tid, jag har en lägenhet att drälla runt i ;)

//Innie

Den ljusnande framtid

Idag skrev jag mitt sista och avslutande prov i Samhällskunskap A, en kurs jag läst på distans på Komvux här i Linköping. Jag måste erkänna att kursen inte väckt nåt enormt intresse hos mej, och det blir knappast bättre av att anledningen till att jag måste läsa den var att VHS inte kunnat översätta mina betyg från IB (international baccalaureate) som jag gick på gymnasiet. Jag hade grundläggande behörighet enligt VHS, men inte särskild i samhäll, så jag fick vackert sätta mej och plugga statsskick och inflationskurvor, och intensivt tala om för mej att det här är mycket viktigt för mitt kommande arbete som sjuksköterska...
Nåväl, nu är den sista etappen av kursen klar, och jag har min behörighet, och det är underbart! Det innebär alltså att jag har alla chanser i världen att komma inte på sjuksköterskeprogrammet till hösten, och eftersom mitt högskoleprov är hyfsat bra, så vill det till en höjning med typ 0,7 för att jag inte ska få en plats. Behöver jag säga att det känns helt underbart? Behöver jag säga att det var längesedan jag kände mej så lugn, så stolt över mej själv, så kaxig och så genomglad! Nu ska jag bara vänta tills mitten av juli då man får antagningsbeskedet, för jag får ju inte ta ut något i förskott, även om jag har väldigt svårt att se vad som skulle kunna gå fel.
Jag får helt enkelt använda mej av Murphys inverterade lag; Allt som kan gå bra kommer gå bra!

"Och den ljusnande framtid är vår..."

//Innie

Murphys inverterade lag (limited edition?)

Alla har väl hört talas om Murphys lag som lyder ungefär "Anything that can go wrong will go wrong", på svenska blir används ofta den lite lätt bittra forumleringen; Lagen om alltings jävlighet. Och visst är det ofta så, det känns som att allting går emot en, och man får svårt att orka med vardagen när minsta lilla sak man tar sej an tenderar att resultera i katastrof.

De senaste veckorna har jag funderat på om det finns någon sorts inverterad variant av det här, typ; allt som kan gå bra kommer gå bra. Det är nämligen precis så det känns just nu, och jag njuter av det för fullt, men samtidigt har jag lite svårt att tackla det. Jag tjatar på mina vänner och undrar, när kommer smällen? När kommer den stora kraschen som talar om för mej att jag bara blundat för problemen - det måste ju finnas en hake med att jag mår bra och det går bra! A-K sa till mej att jag väl hade mått dåligt för de sisådär närmaste trettio åren, och finaste Lindan hävdade att jag kunde pusta ut fram till 2090 ungefär... Jag vet inte, jag har så oerhört svårt att ta att livet helt plötsligt faktiskt är gott att leva, speciellt som en av mina närmaste vänner sitter djupare fast i mörkret än någonsin förr, och jag fortfarande omgivs av människor som ännu inte lyckats slå sej fria. Är jag verkligen värd allt det här?

Efter mycket om och men har jag ändå börjat kunna ta det till mej, bara flyta med i känslan. Mina dalar kommer, jag har haft en och annan deppig kväll, livet är en berg-och dalbana, men just nu tror jag jag har förflyttats till slänggungan - en livstjusning som suger och pirrar i magen. Tids nog slungas jag ner i dalen igen, men jag är så övertygad om att jag kommer kunna kravla mej upp igen, och det gör mej än lyckligare över glittret i mina ögon. Jag vet att det inte kommer överge mej för all framtid. Livet är här för att stanna, lyckan och glädjen kommer och går, och det känns faktiskt riktigt, riktigt bra!

Sex Fredensborgsrosor ska jag gräva ner i min trädgård, som häck runt uteplatsen

Äntligen har jag köpt utemöbler till altanen på framsidan,
Ikea är en trevlig butik...

Min fina älva var här idag så vi drack kaffe och snackade skit en stund :)

//Innie

p.s Jag har fått en anonym kommentar om att min blogg innehåller "alldeles för mycket tårar som rinner hit och dit och småpatetiska tramsigheter... " Är det någon annan som uppfattar mitt sätt att skriva likadant? Har jag en för överoptimistisk eller orealistisk ton i bloggen? d.s.

Ex-Zebra på väg ut i livet

Jag är medlem och moderator på världens bästa forum, Zebraforum, som startades av Sofia Åkerman, författare till boken Zebraflickan. Forumet skiljer sej ganska mycket från andra som riktar sej till personer med ätstörningar och självskador på det viset att Zebraforum är friskinriktat. Sen jag blev moderator har jag insett att det sker mycket jobb "bakom kulisserna" i att försöka få medlemmar som många gånger mår väldigt dåligt, att försöka fokusera på det som är bra, det som kanske fungerar och som går att jobba framåt med.

Här blandas personer som varit sjuka länge och genomgått många behandlingar utan större resultat, med de som lyckats slå sej fria, ensamma tjejer som inte hittar någon motivation och de som bor på behandlingshem med mycket uppbackning, personer som ganska nyligen fallit in i det destruktiva och de som mått bra en tid men av olika anledningar trillat tillbaka i sjukdomen. Med andra ord finns här en enorm mångfald, speciellt då här även finns anhöriga och vänner till personer med den här problematiken.

Många kan tycka att det låter tungt och tufft, och jag har ett par gånger fått frågan hur jag orkar vara på forumet så mycket, jag har ju faktiskt gått vidare och lever inte mitt i det sjuka längre. Vissa som varit sjuka vill dra ett streck över de mörka åren, glömma smärtan och leva i nuet.
Jag funkar inte så.
Zebraforum har blivit ett av mina starkaste verktyg i resan tillbaka mot det friska livet, ett liv utan självskador och självsvält. Jag tror ärligt talat inte jag kommit så här långt om jag inte haft det härliga gänget där, som visar mej att det är möjligt att komma vidare, som stöttar och ger hopp, som hjälper mej att förstå att man får vara deppig ibland utan att för den sakens skull rasa hela sin värld och ge upp allt man strävat efter.

Men det är nog ändå så att den största delen av medlemmarna fortfarande är kvar i det sjuka, och det är de som behöver mycket stöd, pushning och uppmuntran av oss som tagit några steg ur det sjuka. På många sätt är det nog de som hjälpt mej mest.
Paradox?
Nej, faktiskt inte. Det är de här tjejerna som tvingar mej att tänka efter, det är de som får min hjärna att jobba och mina tankar att låta sej fångas. För att kunna besvara ett inlägg om hur man ska motivera sej att jobba emot självskadorna, hur man ska ta sej igenom en svår ångestattack, hur man ska våga tala om för sin terapeut hur man mår, eller hur man över huvud taget får tag på en terapeut, så måste jag verkligen tänka efter och reflektera. Hur gjorde jag i den här situationen? Vad är det som gör att jag orkar kämpa vidare trots att motvinden piskar mej i ansiktet? Varför är det så viktigt att sluta skada sej? Var ligger min självkänsla egentligen, och vem är jag utan sjukdomen?

Jag skulle vilja påstå att de här personerna som ger så oerhört mycket av sej själva, de som blottar sina innersta tankar för människor de aldrig träffat, får mej att bli än mer övertygad om att det är framåt jag måste kämpa. Det finns inte längre något liv i det sjuka, jag har lite granna tappat min zebraidentitet, och trots att det skapar en sorg inom mej, så är glädjen och lyckan över att våga se framåt över horisonten så vansinnigt mycket större. I veckan pågick en liten humoristisk tråd på forumet, där begreppet "ex-zebra" myntades, till och med "stolt ex-zebra", och jag kan inte annat än att skriva underpå det och gå med i klubben.

Jag är en stolt ex-zebra på väg ut i livet.

//Innie
Bild av Sofia Åkerman, hämtad från hennes blogg som finns här.
Adressen till forumet är www.zebraforum.com

Berörd in i hjärteroten

Vissa dagar blir inte alls som man tänkt. Ibland, eller kanske ganska ofta, är det negativt och dagen vänder från att varit bra till att gå rakt åt skogen. Idag var det tvärtom, jag har varit på dagsjukvården i Motala, satt trött hemma och pluggade samhällskunskap när min fina vän Hampe ringde och sa att han skulle komma förbi med min julklapp. Jag plockade fram min lilla klapp till honom och gav honom en kram innan han snabbt gick igen och stoppade en skiva i min hand. Hans första demo-CD för att vara mer exakt. Hampe är en höjdartrubadur, och jag stoppade nyfiken skivan i spelaren och tryckte på play. De två första spåren var klockrena Hampe-spår, raljerande, komiska och snyggt sammansatta. Sen kom jag till det tredje spåret, med en provokativ titel som dock fick mej att känna mej en smula träffad. Det dröjde inte många fraser innan jag insåg att sången han sjöng faktiskt handkade om mej! Behöver jag säga att det berörde mej oerhört djupt?

På ett naket och avskalat sätt sjunger han om något jag tolkar som en frustration för min sjukdom och vad jag gjort mot mej själv, men han ger mej också hans tro och hopp. Jag hittar faktiskt inte orden nu, jag är berörd långt in i hjärteroten, så jag låter Hampe tala istället:

"Sov du lilla självmordsflicka

än så finns det liv

ett liv utan tabletter

utan rakblad och kniv

"Det finns mer än du kan ana

mer än du kan tro,

din värld den kan bli underbar

bara du kommer till ro/.../

Sov du lilla rakbladsflicka,

än så finns jag här

ditt nu och ditt förflutna håller vi isär

Så sov och slumra in

dröm om något bra

så vaknar vi imorgon

och glömmer allt som var..."

Plötsligt faller fler bitar på plats i mitt tusenbitarspussel. I söndags var jag i Lund och träffade en tjej jag beundrar mycket och som gett mej så mycket hopp och mod under min bitvis svåra vandring, Sofia. Hon tog sej tid att träffa lilla mej, och verkade faktiskt ha en trevlig stund. Hon gav mej förtroendet att bli moderator på hennes Zebraforum och vi pratade en lång stund om sjukvården i stort, psykiatrin i synnerhet och även om den utbildning hon redan går och jag hoppas börja till hösten.
Redan där föll bitar på plats, hon träffade mej, och gav mej moderatoruppdraget, för att hon ser något i mej hon uppskattar, för att hon tror att jag har något att ge. Jag är någon utan det sjuka. Jag är någon trots att jag varit sjuk.

Samma känsla fick jag med Hampe, han kunde för längesedan lagt benen på ryggen och sprungit iväg, men istället skriver han en sång om och till mej, där han sjunger att hans finns kvar än, och att det finns något bortom det sjuka. Jag är någon utan det sjuka. Jag är något trots att jag varit sjuk.

Så ja, vissa dagar blir inte alls som man tänkt sej. Man vaknar och släpar sej iväg till dagsjukvård, man tragglar och känner att man stampar på samma ställe, man åker hem och pluggar något som egentligen är dötrist, för att sen inte kunna lägga bort leendet och fjärilarna i magen. Tack Sofia. Tack Hampe. Jag vet att jag kan nu.

//den före detta "Rakbladsflickan"

Hampe har en hemsida här
Zebraforum finns här

Levande framtid

Universitetets huvudbyggnad, Lund

"Som någon lagt mitt inkapslade liv,
i en skål med ljummet vatten

Som någon lossat bindeln för mina ögon,

för jag kan åter se ert ljus

Som någon vridit ner volymet på vrålet i mina hörlurar,

för jag kan åter höra era värmande ord

Som någon lindat av alla bandage runt min hud,

för jag kan åter känna era trygga kramar

Som någon spräckt järnhöljet kring mitt hjärta,
för jag kan åter lita på er bärande kärlek

Som någon löst upp den spärrande kapseln runt mitt liv,
för jag kan äntligen tro på en levande framtid"

// Innie 2007-05-06

Pernilla-älsklingen i botaniska trädgården

Lund var underbart. Jag tror inte jag har några bättre ord ikväll. Pernilla, Jens, Helen, Sofia, Sandra, Robin, Lauretii, botaniska trädgården, moderator, GlassKulturen, australienbilder, cider, kaffe, kramar, prat, cigg, promenader, sena mornar, kärlek, kärlek, kärlek...
Jag har haft den bästa helgen på mycket, mycket länge. TACK alla ni som var med att göra den oförglömlig - nu har jag lagt ytterligare några bitar på mitt pussel!

Frihetshelg

Om en kvart lämnar jag lägenheten och ger mej ut på äventyr söderut, närmare bestämt till vackra Skåne och Lund. Jag ska hälsa på gamla vänner sen tiden i Växjö stift och njuta, prata, hoppas på solsken, promenera, dricka gott och skratta mycket. Och som det inte vore nog att träffa mina änglar, jag ska dessutom få träffa minst två nya människor som jag följt ganska länge här på internet, men ännu inte träffat i verkligheten, det ser jag verkligen fram emot! Det finns mycket som talar för att det här kommer bli den bästa helgen på evigheter. Långt bort från oro, behandlingar, sjukdomar, operationer och all annan turbulens runt mej. Ut i friheten!
Så, nu tar jag mitt pick och pack och beger mej ut på resa. På återseende efter helgen!
//Innie

Till minne

Jag har inga ord idag Calle, sorgen och saknaden är alldeles för stor. Ett år har jag andats utan dej, ett år har gått och jag öppnar fortfarande ögonen varje morgon. Ett år har passerat, men saknaden kan ingen annan stilla. Men jag vet nu Calle, att det är dags att gå vidare. Jag har aldrig älskat någon som jag älskade dej, du gav mej tron på mej själv tillbaka och din aldrig sinande kämparglöd bor inom mej nu. Nu ska jag ta nästa steg min älskade, ut i livet.

"I must be strong, and carry on

Cause I know I don't belong,

here in heaven"

Calle

820329-060501

Alltid älskad,

alltid saknad,

aldrig glömd

Din Innie