Livet är föränderligt

Idag för ett år sen satt jag vid Tannerfors slussar med ett gäng älvor och änglar och firade Valborg tillsammans med tusentals andra Linköpoingsbor. Vi hade gurk- och morotsstavar och dipp, lite naturgodis, Hemköps frallor och drack Cider och myste. Elden som ska vara så storslagen där den liggen på en flotte i ån, och tänds av facklor som personer ur kanotklubben kommer paddlandes med såg jag inte skymten av, men det var en lyckad kväll ändå.

Ganska tidigt frågade änglasystern min hur det var med Calle, och jag svarade ärligt att det nog inte såg så bra ut. Han hade blivit inlagd i veckan, och låg med sond och dropp, han var oerhört mager och det var svårt att få kontakt med honom. Men än hade jag inte gett upp hoppet, än kunde jag inte tänka mej nåt annat än att det skulle vända igen. Så var det nån i sällskapet som bad att vi skulle prata om något annat, det var ju så sorgligt. Lite stött blev jag, det där var ju faktiskt min vardag, och jag hade ju fått en direkt fråga, men jag släppte det och kvällen förflöt med årets första picnic och lite smålulliga tog vi oss hem framåt natten.

Dagen därpå pratade jag med Calles föräldrar som flaggade rött - det var allvarligt nu. Jag packade snabbt ihop en väska och pappa skjutsade mej i ilfart ner till sjukhuset i Jönköping. Jag sprang från bilen och irrade lite i korridorerna, hittade till slut rätt hiss och tryckte på knappen. I samma ögonblick ringde mobilen som jag inte hunnit stänga av. Calles pappa. Med svårt chockad och entonig röst sa ha bara tre ord som för alltid kom att förändra mitt liv; "Calle är död".

Hela världen krängde till och jag trodde för första gången i mitt liv att jag skulle svimma av en känslomässig chock. På något vis kom jag upp i hissen, föll i pappans famn och grät som ett barn. Skakande av chock och tårar gick jag in till Calle och hans mamma, och därefter försvinner alla klara minnen. Calle låg där i sängen, men han var inte där på riktigt längre. Jag kunde inte förstå det. Hela min värld rasade.

Jag minns så väl hur jag efteråt förbannade sjukvården, jag och Calle hade ju sett hundratals Cityakuten-avsnitt, och alltid fick de hjälpa människor tillbaka till livet. De defibrillerade, gav hjärtmassage och adrenalininjektioner. För Calle gjorde de ingenting tyckte jag, varför lät de honom bara dö?
Naturligtvis gjorde de inte det utan anledning, de visste precis hur hans sjukdomsbild såg ut, och det hade kommit en ny tumör i nacken, men jag kunde ändå inte acceptera det - de måste väl förstå att de inte bara kunde låta min älskade gå. Men det var faktiskt det bästa för honom då, trots att det var det värsta som någonsin hänt mej. Det var tid för honom att gå.

Nu sitter jag här, ett år senare. Jag ska snart åka in till samma slussar, med samma saker i picnic-väskan; morötter och gurkstavar, lite alkohol, och i år finns även en skivad färsk annanas med i packningen. Pallesjalar och conversedojjor och lite filtar. Samma yttre omständigheter, men mitt inre är på intet sätt sej likt. Innie då och Innie nu.
Jag kan inte säga att jag tycker sämre om Innie nu, snarare tvärtom, men livet har fått många nya perspektiv, synsätt och insikter som jag egentligen inte vill ha, åtminstone inte självupplevda. Jag vill inte gå i 1 majtåg imorgon och känna att platsen brevid mej i tåget inte fylls av Calle. Jag vill inte behöva avsluta tåget med att gå till kyrkogården. Jag vill inte gå hem till min säng och bara dela utrymmet med Celia.

Men ändå, det är så här mitt liv ser ut. Jag har klarat att andas 365 dagar utan honom, och jag har gott hopp om att klara lika många till, och lika många till... Jag skulle göra mycket för att få ha honom här, men sakta börjar jag inse att det inte kommer ske. Slaget i magen den där kvällen vid hissarna återupplever jag varje dag, men med tiden kan jag parera slaget lite bättre, och återfå kontrollen snabbare. Det finns ett liv kvar här att leva. Mitt liv.

Syskonkärlek

Det finns saker i livet som inte är utbytbara, tomrum som inte går att fylla med annat än just det som det är ämnat för. Glädjen det för mej innebär att träffa min lillasyster, och saknade efter henne när vi inte setts på länge, är ett sådant exempel. Vi har skapat något som ingen annan kan ersätta, utan henne är jag inte hel.

Tyvärr har det inte alltid varit så, utan snarare tvärtom. Vi har gnabbats och bråkat och skrikit på varandra så länge jag kan minnas, och det var väl egentligen först sen jag flyttat hemifrån som vi kunde börja vara i samma rum, och först de senaste åren som vi verkligen uppskattat varandras sällskap, och nu behöver jag verkligen min syster på ett sätt jag aldrig trodde var möjligt.

Idag hade jag anledning att träffa henne hos min pappa, vi skulle fira hennes födelsedag en smula i efterskott och de kom och hämtade upp mej och lilla Celia, som är nyopererad igen. Väl hemma hos pappa satt syster och jag och pratade, kramades och myste i timmar. Vi planerade sommaren tillsammans på ett sätt jag inte vågat göra på flera år. Jag har ju bara varit sjuk, ingen har vågat planera något med mej. Risken har varit alldeles för stor att jag skulle bli inlagd igen, för så har jui verkligheten sett ut tre somrar i rad. Men något har förändrats, på ett sätt som både jag och min familj känner av. Vi vågar planera, vi vågar hoppas igen, och jag tror faktist att det kommer gå vägen den här gången.

Två veckor ensamma på landet är nu vår förhoppning. Bara jag, älskade syster och lilla Celia i ett stort hus i Blekinge. Med målarpenslar, symaskiner och städattiraljer ska vi fräsha upp vårt sommarhus, och med bra böcker, lite filmer och kanske ett Alfapet ska vi rädda regniga dagar och slöa kvällar. En biltur till Karlshamn då och då för att handla mat och sitta på en uteservering får varva dagar med ogräsrensning och klippning av tusentals kvadratmeter gräsmattor, cykelturer till badsjön och långpromenader i vår skog. Bara hon och jag, hunden och naturen. Jag kan faktiskt inte tänka mej ett bättre sätt att tillbringa sommaren på. Hon är den bästa syster man kan ha, och hon är min. Bara, bara min.

Vårvackert

Nu har mörkret sänkt sej utanför mitt fönster, och jag sitter vid min dator med Keltisk stillhet i högtalarna. Lugnet och friden inombords är mer fullbordad än på länge, och värken i kroppen tonas ned i takt med att musiken och känslorna får fylla mej.

Det är bara en dryg halvtimme sedan jag var ute med Celia, och då var det ännu skymning. Solen hade sen länge sjunkit under takåsarna, men minnet av dess guldgula välsignade strålar dansade ännu över min gård.

Jag insåg när jag vandrade runt huset med hjärtat, att det faktiskt är vår nu. Det luktar vår från
jorden och asfalten, luften är varm och omslutande även sent på kvällen, och mina ögon kan bada i bilder av blommande spireabuskar och knoppande träd. Ett par i min ålder kom gående, och de smälte in så vackert i bilden med sin vardagssnygga men avslappnade stil där de gick hand i hand. Jag kände hur hjärtat gjorde en dubbelvolt, hur det pickade av längtan efter en hand i min, en kind mot min. Det var bara ett par veckor sedan jag kände så för första gången, utan att samtidigt önska mej Calle, och ikväll var det samma frihet i min längtan. Bara någon. Någon jag älskar, någon som älskar mej, men det är inte längre enbart Calle som bor i mina känslor. Kanske kan mitt hjärta öppna sej igen, kanske är jag redo att sakta släppa in en ny person i mitt liv, i mina känslor, i min famn. Kanske är det så att prinsarna kommer först när hjärtat mitt är redo att ta emot dem.

När vi vände för att gå in kom Joosha vandrande över parkeringen, och det var med glädje och värme jag kunde ge honom en stor kram, utan känslan av min egen uppbyggda skuld eller med ett gnagande samvete. Att bara finnas där, stå och småprata medans solens minne sakta tonas ut, och stjärnorna tveksamt tändes över våra huvuden var så oerhört värdefullt. Det påminnde mej om livet storhet och egenskaper, dess skörhet och bräcklighet, men också om alla dess vackra gåvor som jag äntligen känner mej mogen att ta emot.
Ibland faller bitarna på plats, och idag kunde jag foga in ännu en bit i mitt stora pussel. Tack.

<-Dåtid - Framtid->

Det är mycket som händer i mitt liv just nu, så mycket att jag inte lyckas få ner det varken i min personliga dagbok eller här i bloggen. Så många beslut som ska fattas, både av mej och människor runt omkring mej. Jag står med en fot i den sjuka världen, och en fot i det som skulle kallas det friska livet.
En vän väntar på plats på rättspsyk, en annan ska ha barn i höst. En vän bor på behandlingshem, en annan gifter sej om tre veckor. En vän har precis börjat sin kamp mot anorexin, en annan ska sluta skolan och börja jobba.
Någonstans däremellan står jag och väger med en fot i den sjuka världen, och en i den friska. Fast egentligen känns det inte ens så, det känns mer som jag befinner mej i ett gränsland, ett mellanting, ett vaccuum. För jag är ju inte sjuk längre, inte så sjuk att jag kan spela i deras lag, men jag är verkligen inte så frisk ännu att jag kan räknas in i det levande livet.

Jag har börjat på dagsjukvården i Motala nu, ätstörningsbehandlingen jag började söka för mer än fem år sedan, när mina monster var det enda som fanns i mitt huvud. Då när mina ben vissa dagar inte orkade bära mej, eller när jag hängde med huvudet över toaletten. Då, när jag var för sjuk på för många sätt, för att få någon vård. Igår var jag tydligen bara lagom sjuk på lagom många sätt, men egentligen alldeles för frisk för att vara där. Det är inte lätt att ingå i ett lag som kämpar mot samma mål, när jag egentligen spelar i en helt annan division, med helt andra motståndare.

I sommar ska jag vara brudtärna på min allra bästa väns bröllop. Det är ett av de finaste förtroenden jag fått i mitt liv, och det är bland det vackraste jag kan tänka mej, att få vara där med henne. Men samtidigt bli allt så tydligt, det känns som att alla mina brister fläckar hennes vita klänning, att alla mina tyngder lägger sorgeflor över hennes lycka. Kanske är det smärtan i mitt hjärta som gör det så tydligt i mina tankar, att det där är en värld jag inte tillhör, en värld jag inte har en plats i. Man fick ta med sej sin respektive om man ville, men jag har faktiskt ingen att ta med. På tisdag är det ett år sedan min blivande lämnade oss. Det gnager ett hål i lyckan, det blir en uppmaning och en påminnelse om att inte ens där kan jag vara som alla andra. Och jag är så rädd att bära det med mej till deras dag, in i deras kärlek. Jag borde nog inte vara där.

Jag slits mellan de olika ytterligheterna. Jag vet ju egentligen att jag aldrig mera vill tillbaka in i anorexins klor igen, trots att jag ännu inte kan trivas med min kropp, trots att det enda jag vill är att bli lite, lite lättare.
Och jag vet ju trots allt, att min vän verkligen vill ha mej vid sin sida på deras stora dag. Jag vet att det bara är mej hon vill ha där och ingen annan, för hon vet att jag delar hennes lycka och hennes kärlek. Och jag kommer inte solka hennes klänning, och eftersom jag inte ens tror den kommer vara vit, så skulle det nog inte spela så stor roll. För mitt hjärta slår för henne, och mitt hopp ligger ju i deras kärlek - det är ju den vägen jag också vill gå en dag.

Men visst är det svårt. Alla behöver en tillhörighet, och jag kan inte hitta någon tydlig sådan just nu. Det lättaste vore utan tvekan att ta två steg tillbaka, kliva in i dåtiden där jag hade en tillhörighet, där jag skulle spelat i samma division som de andra i Motala, där jag skulle vara den som väntat på rättspsyk. Jag vet precis vilka steg jag ska använda för att ta mej bakåt i tiden. Men det är ju det enda sättet som är helt ohållbart att leva ett liv på. För att nå till kärleken, till hoppet och till den vita klänningen, är det bara framtiden som gäller. Och det första steget är nog ändå att besegra mina tanketroll, och inse att hjälpen må ha kommit flera år senare än jag hoppats på, men ändå inte för sent. Det är hög tid för förändring, det är hög tid för en kamp i flera lag, i flera divisioner, på flera planer.

"Finns det liv är det aldrig försent..."

Things will never be the same

Det är klart att jag gång på gång har frågat mej vad det var som gick snett, och när jag egentligen gick vilse där på livets väg. Kanske var det som nybliven och osäker tonåring som jag tappade min karta, eller kanske var det redan då jag ännu sprang fritt över ängarna med mitt blonda hår som en sky efter mej som jag lämnade de blomstrande markerna. Det spelar väl egentligen ingen större roll, det är ju ändå ingenting som någon kan ändra på, men mitt sinne som desperat letar efter ordning i det enorma kaoset, greppar efter minsta halmstrå som kan leda till ett uträtat frågetecken.

För visst grubblar jag, visst vill tankarna inte riktigt samla sej i nuet, när frågorna om det förgångna ännu bara hopar sej. Det är klart att jag undrar hur allting hade varit om jag inte förirrat mej in i de svarta gudsförgätna skogarna. På sköra ben stod jag plötsligt ensam i det kompakta mörkret, utan förmåga att ta mej hem. I mina desperata försök att hitta tillbaka till skogsbrynet, tycktes jag bara sugas djupare in i den skog som inte fanns utmärkt på någon karta.

Det är klart att jag frågar mej själv om och om igen, varför just jag skulle lämnas där i ett ingemansland, där min späda kropp var det enda försvar jag kunde tillgå, och den kunde knappast försvara mej mot några av skogens alla okända monster. Det är väl egentligen inte så konstigt att hoppet sögs ur mitt unga hjärta, när inte ens månen ville välsigna marken jag gick på med sitt svaga sken, utan ständigt gömde sej bakom de tätaste moln jag någonsin sett. Ibland fann jag en bottenlös tjärn att hämta vatten ur, och nån gång kunde jag vila på en mörkgrön mossbädd, men vattnet var alltid fyllt av beska alger och i mossan gömde sej alltid de vassaste av tallarnas barr. Min törst lyckades jag aldrig släcka fullt ut, och tröttheten kunde aldrig besegras.

Det är ju inte så egendomligt att jag tappade respekten gentemot mej själv, när skogens alla troll och demoner jagade mej dag som natt med sina plågande ord, hesa skratt och brännande slag. Till slut insåg jag att det enda sättet att få deras misshandel att upphöra och ge mej andrum för några korta ögonblick, var att själv ta på mej att göra det de fått i uppdrag att göra mot mej. Och när jag insåg att det fick deras avsky att stillas, kunde jag vila i att kontrollen i alla fall var min. Det är om man tänker lite på det, egetligen inte så konstigt.

Men ändå har jag ännu inte hittat kärnan, ett svar på varför jag kom till den mörka skogen. Fast egentligen spelar det ju ingen roll, ingen kan ju någonsin änra på det förflutna ändå.

Kanske ligger ansvaret nu åter hos mej, när jag på så många sätt lyckats tysta skogens alla väsen på ett säkrare och effektivare sätt än det de önskade se. Kanske var det så att de inte klarade att se mitt hjärta pumpa av kärlek i den bröstkorg de trott de styckat sönder. Kanske rådde deras väsande ord inte längre fram till mina öron, som sakta börjat sortera bort ljud från deras våglängd. Kanske var det just min ignorans som fick dem att gå i djup dvala.

Den frågan jag nog ägnar den mesta tiden nu, är nog snarare varför jag inte såg det goda som ändå fanns i skogen där jag gick. Trots att månen inte sken, hade jag ständigt stjärnorna som vakade över mej. Många av träden var stora och skrämmande, men jag tittade aldrig så noga att jag såg vilka grenar jag kunde vilat under. Ljuden från de fasansfulla skogsväsen var de enda jag lyssnade efter, alltså hörde jag inte hur smådjuren som gömde sej i trädkronorna sjöng sina lugnande vaggsånger för mej varje kväll.

Nej, idag är nog den största förundran allt jag inte såg och inte tog till vara på, snarare än fasan över allt som plågade mej. Det är tid att öppna upp alla sinnen och lyfta blicken nu. Jag närmar mej skogsbrynet nu, och nu måste jag välja mina steg med omsorg för att inte ännu en gång kastas in i skogen. Jag har den sista etappen av vandringen kvar, mina ögon öppnar sej sakta och min bröstkorg sluter sej försiktigt för att återigen skydda det röda, av kärlek bultande, hjärtat.

Nu är min bilddagbok uppdaterad och sprängfylld av bilder från resan. Hoppa in på http://innieflickan.bilddagboken.se och titta igenom, dröm dej bort och jobba lite på avundsjukeavvärjning ;) It's worth it!

// Innie

Taizéresan

Nu har jag varit hemma ett par dagar, och varje gång jag träffar vänner eller bekanta så får jag alltid samma självklara fråga: hur har du haft det? En så enkel fråga, men med ett så komplicerat svar. Självklart kan man använda ord som bra, eller ännu hellre underbart, eller kanske kanonväder, men det täcker en så liten del av upplevelsen. En och annan mening om omogna fjortistjejer som inte borde rest med brukar också trilla ur min mun, och att jag lite ofrivilligt fick ta rollen som tjatkärring, men ändå, det säger egentligen ingenting om det som verkligen betydde någonting under resan och vistelsen.
Jag har klurat i flera dagar på vad jag ska kunna berätta här i bloggen, men egentligen inte hittat något bra sätt att dela med mej av min upplevelse. Jag bestämde mej först för att strunta i att blogga om Taizé helt, och istället börja berätta om allt som händer här hemma, men jag insåg ganksa snart att det nog finns en och annan som är lite nyfiken, så jag ska ändå försöka, trots att min upplevelse och min känsla inte går att kapsla in i några ord.

När jag kom till Jönköping och klev bussen strax före fem på söndag morgon, insåg jag att jag inte kände en enda människa. Två eller tre kände jag igen sen resan förra påsken, men de övriga 27 var alla nya ansikten. Det skapade viss nervositet, men det visade sej ändå bli ganksa bra. Jag hittade en handfull stjärnor som var jättegoa människor som jag kunde njuta med nån timme då och då i vårt gemensamma paradis.

Nere i Taizé fick jag raskt en hel del att göra, jobbade i La Morada vilket var väldigt givande, hade otroligt bra bibelintroduktioner med Brother John (han är alltid ofantligt duktig) om Jesu sju ord på korset, min samtalsgrupp hade fin potential, men det var som att vi aldrig nådde över den där sista tröskeln, så diskussionerna blev inte så djupa och inspirerande som de kunde blivit. Jag träffade i princip aldrig folket från Jönköping, då jag varken bodde, jobbade eller hade bibelstudium med dem, men det störde mej inte nämnvärt. Det blev en hel del ensamtid för mej, men det är egentligen ett ganska missvisande ord. Jag kände mej väldigt sällan ensam, och all min tid i kyrkan, i tystnad, till måltiderna och under pauserna levde jag i nära kontakt med Gud och mitt inre. Jag har aldrig någonsin kännt en sådan samhörighet till Guds familj, aldrig kännt att jag haft sån ordning på mina tankar, och framför allt anldrig någonsin fått så mycket bönesvar. Jag har utmanat med själv på så många olika plan, med så många olika saker, och trots att vissa saker kändes som berg omöjliga att bestiga, så sitter jag nu hemma och är starkare än någonsin. Jag har visat mej själv att jag kan och orkar, att jag får ta plats och att jag kan ta plats, att jag har något att tillföra i grupp och i ett större sammanhang, och att det faktiskt finns mycket hopp och många ljus framför mej.
Jag kan tyvärr inte beskriva det tydligare än så, det är som om jag klär av mina upplevelser mer så blir de så nakna och tappar lite av sin innebörd. Men jag kan säga att jag faktiskt, för första gången på fyra år, gick i linne eller trekvartsärmat de dagar som solen plågade mej som värst. Vissa människor tittade, ett par frågade, men inte någon fick mej att känna mej obekväm eller skamsen. Jag vågade använda min gräsligt dåliga franska, och faktiskt insett att den kanske inte är fullt så gräslig som jag inbillat mej. Jag har orkat upp ur sängen varje morgon strax efter sju, och haft ett späckat schema hela dagen med min längsta sammanhållna ledighet mellan kvart över fem och sju, och faktiskt orkat det hela veckan. Kraften har jag hittat inom mej och i bönen, och det är för mej en otrolig styrka att ta med mej hem, vetskapen om att jag orkar hålla koncentration, motivation och humör uppe en hel dag.

Kort sagt; den här resan var kanske inte den mest givande på det yttre sociala planet, men helt klart oerhört givande för min tro på mej själv och min relation till Gud. Det är som att allt jag tänkt på under så många år, plötsligt samlats ihop. Alla pusselbitar har äntligen trillat på plats och gett mej en karta över mej själv och mitt liv. Det har gett mej hopp inför sommaren, en tro på att jag kan klara mej utanför sjukhuset och faktiskt må bra. En tro på att universitetet till hösten faktiskt inte är en omöjlighet, utan snarare fullt möjligt. Resan gav mej motivation att verkligen jobba med mej själv resten av våren, för att bygga upp ett förtroende inombords. Jag vet nu att det är möjligt. Jag vet nu, att Gud går med mej, och jag vet nu, att det enda paret fotspår i sanden sen förra sommaren- de var Guds när han bar mej ömt i sin famn.

"Il Signore viene ad incontrarti ~
The Lord comes to meet you"

Inre förändring

Jag är hemma igen. Mitt yttre är densamma som för tio dagar sen, om möjligen med lite snyggare solbränna, men mitt inre är inte längre det samma. Just nu är jag trött och gräsligt förkyld, så jag tänker inte ens försöka mej på att blogga nåt vettigt ikväll, men jag hoppas ha lite tid imorgon, även om torsdag är troligare. Då har jag förhoppningsvis hunnit ladda över mina 120 bilder från kameran också.

Men jag kan ändå lova att det varit en underbar resa, om än med vissa baksidor. Jag har aldrig levt så nära Gud, och har aldrig känt sådan trygghet i bönen. Bönesvarsexpressen stod visst öppen hela veckan, mitt mod har burit mitt huvud högt, tårarna har runnit i ett led att skölja ut sorgen och självförtroendet har stärkts på oerhört många plan.

Nu ska jag trött lägga huvudet på kudden och återkommer snarast möjligt med en mer utförlig blogg. Ska dessutom försöka catcha up med allas bloggar jag missat- då har jag lite att göra!

*frid*
// Innie

Taizéresenären tipsar!

Var inte frusen som person. Det tar ruskigt mycket plats att ha med sej åtta par linnen och åtta långärmade toppar, om det skulle bli åtta kalla dagar, och lika mycket plats tar det att behöva både åtta par knästrumpor och åtta par tjockare sockar, som man onekligen behöver om det blir åtta kalla dagar. Därtill minst två par jeans, fleecetröjor och en bunt pallesjalar för svala nätter i Oyak.
Ska man dessutom ta hänsyn till att det lika gärna kan bli en himla massa sol och värme så behöver man dessutom packa ner ett gäng långärmade tunikor, minst ett par linnebyxor och gärna nån härlig kjol à la 70-talet så är väskan snart full, och då har du inte ens kommit till delen med lakan, handdukar, neccesär, böcker, och absolut inte det faktum att din värk gör att du måste ha med dej din bönepall hemifrån eftersom det inte går att lita på att de räcker till varje kyrkostund... Gosh, giv mej styrka! (eller ännu hellre; en ännu större väska med tillhörande bärare)

Så, kvällens heta tips får helt enkelt bli;
låt bli att vara frusen!!

Over 'nd out
// Innie

Resfeber

Jag fick en sån där aha-upplevelse igår, när jag varit nere på stan och växlat pengar, köpt ett sittunderlag och bytt mina hörlurar till mp3-spelare. Helt plötsligt slog insikten mej rakt i ansiktet, och jag stod hemma i lägenheten med akut resfeber- jag åker på söndag!
Ja men grattis Innie, det var ju verkligen en nyhet! Eller? Grejen är att jag har haft så ofantligt mycket de senaste veckorna, det har varit undervisning på skolan, HLR, samhällsprov, terapi, massa plugg hemma, Celias operation, fixa med mediciner... och jag har helt enkelt inte hunnit med att synka det hjärnan vet (bussen går den 8 april) med det hjärtat känner (ja, jag ska åka till Taizé, men det är i påsk och det är jääättelänge tills dess)

Det som känns ordentligt i magen är att den här resan skiljer sej på flera sätt från de jag gjort förut, för jag har ju onkeligen varit där ett antal gånger förut, så grundkonceptet kan jag vid det här laget. Men i år är inte Tojje med, det är första gången jag reser utan honom och helt klart en resfeberframkallande faktor. Dessutom har vi inte fått någon deltagarlista, vilket gör att jag inte har en susning om vilka som ska resa, mer än att två av de vänner i min ålder som rest den senaste tiden inte ska med, en har precis fått barn, och den andra väntar ganska snart. Det är också klart läskigt, att inte ha någon jag vet jag kan hänga gäng med.
Det blir första resan sen Calle gick bort, förra året var en daglig kamp där nere, och jag ringde hans föräldrar så gott som varje dag för att hålla mej uppdaterad. Och till råga på allt kan jag för tillfället knappt gå in i kyrkan här hemma utan att gråta ögonen ur mej, så det gäller att ladda upp med multum massa näsdukar till resan.

Men, allt det här är egentligen inte bara negativa saker, egentligen var ju förra årets resa en av de bästa jag gjort, och jag var väldigt mycket ensam, eller kanske fri är ett bättre ord. Det enda som känns lite läskigt är att Tojje inte ska med, men det finns en anna präst med på resan som jag hoppas få okej kontakt med. Jag tror faktiskt att jag klarar ut det här till något underbart. Om tårarna kommer, låt de komma. Jag behöver gråta ur mej allt. Och det kan vara så att nån gammal vän står vid bussen på söndag morgon, eller så lär jag känna någon under resan.
Ja, det här kommer bli kalas!
Nu är det dags att tvätta och packa!

Frid
// Innie

Bloggerbråk

Är det bara på min dator som blogger har fått spel?
Alla andra sidor ser fullkomligt normala ut, men alla blogger bloggar är i bautasize. Texten ser ut som något anpassat för gravt synskadade och det ser allmänt väldigt konstigt ut.
Är det bara jag som har det problemet- vad kan vara fel? Tips på vad jag kan ändra för inställning! (men det är ju skumt eftersom det bara är bloggersidorna...)
Finns det fler som får samma stora bokstäver- vad göra?

Gaah! Dax att plugga in smittspridning och mikroorganismer, handledning imorgon.
Ciao!

//Innie

Helgen i korta drag

Fredag:
Hos veterinär-Mia. Klämde, kände, tittade, klippte, röntgade och hittade inget annat än klokapslar, men det förklarar inte varför hon hade så ont. Nåväl, biopsier är tagna och vi väntar svar efter påsk. Hon är faktiskt lite piggare den här gången, mycket skönt!
Dessutom har damen en egen blogg- matte har sålt sin själ till bloggvärlden ;) Länk finns här!



Lördag:
Hög slapparvarning. En sväng i trädgården, en till mataffären, en runda med Celia... ja, smått och gott

Söndag:
Här är det egentligen smidigare att berätta vad av det jag vill ha gjort som jag inte har gjort, för idag har jag hållit högt tempo.
Rensat alla rabatter, luckrat upp med bättre jord, klippt buskar, mördat en enorm vildvinsbuske, putsat fyra fönster vilket innenär 16 rutor, rensat bort minsta antydan till växtlighet mellan plattorna på altanen, plockat bort ytterligare några plattor från samma altan och fyllt på med matjord för att kunna så, planterat om två växter, duschat min garderobsblomma, sått smultronfrön i mitt minidrivhus, lagt luktärtsfrön i blöt och till sist möblerat om hela lägenheten. Pust.



Men jag hann slappa lite i solen också :)
Dags att sussa


// Innie