Termometern visar på dryga tio grader, solen lyser och himlen är disblå. En helt underbar vårdag, även om det nog finns själ att hävda att den kommit lite väl tidigt i år. Men de senaste dagarna har jag inte direkt orkat oroa mej för den globala upppvärmningen. Jag äger ingen bil, åker alltid kollektivt, köper KRAV-märkta produkter så länge min plånbok står ut, källsorterar och är med i Greenpeace, så jag låter mej helt skamlöst njuta av vårvärmen.
Det blir många och långa promenader för mej och Celia i rydsskogen, nu när hon varit bra i tassarna och matte har fått orken tillbaka. (Imorgon är det dock dags för ny operation för skruttis...) När jag går där i skogen, med Celia utan koppel skuttandes runt mej, så blir det ganska mycket tid för funderingar. Jag har fått jobba ganska mycket med min lilla fröken, hon må vara liten i storklek, men det är ändå väldigt mycket hund inom henne. Vi har kämpat med lydnad och inkall, men kontakt och dominans, och nu ger det verkligen resultat. Jag kan ha henne lös ute i skogen utan att ha bohusläns alla stenar i magen av oro, för jag vet att hon faktiskt lyssnar så pass bra att jag kan lösa en oväntad situation.
Det här gör att vi numera ganska sällan håller oss till motionsspåren och de upptrampade stigarna. Morgonpromenaden kör vi än så länge på vettiga banor, men den längsta promenaden efter lunch brukar vi ägna åt upptäcktsfärd. Vi tar oss in i skogen, och sen strövar vi runt lite där terrängen och mina skor tillåter. Det jag reflekterat över är hur mycket jag faktiskt
vågar just nu. Varje vecka tar vi oss en ny sväng till en del av skogen jag inte känner till, och vi hittar alltid hem igen.
Saken är alltså att när jag flyttade hit till Ryd med Calle för snart fyra år sen, så gick vi tre ganska lite i skogen. Vi bodde i andra änden av Ryd då, och hade andra strövområden att ta oss till. Ibland gick vi genom skogen, men höll oss alltid på gångvägarna, en stor orsak kan nog också varit att Calle hade gräsligt dåligt lokalsinne och villade jag bort mej var vi totalkörda.
Sen jag blev ensam så flyttade jag också närmare skogen och går där numera dagligen. Från början bara på stigarna. Så tänkte jag att vi skulle utforska våra omgivningar, och tog en dag en stig jag inte kände till, men hade ungefärlig koll på var vi skulle komma ut- trodde jag! Mitt lokalsinne har annars anseende att vara relativt pålitligt, men det verkar som att rydsskogen är lika hopplöst ologisk som själva bostadsområdet, och vi var klart vilse. Efter en del runtirrande kom vi rätt och kom hem igen, men mitt självförtroende hade ändå fått sej en törn.
Nån vecka senare gav vi oss ut på villovägar igen, och för den Linköpingsbevandrade kan sägas att vi kom ut vid Glyttingebadet när jag hade räknat med McDonalds, det vill säga i rakt motsatta riktning till vad jag trott. Den här gången var jag dessutom trött och grining och med gräslig huvudvärk, så sur som en citron traskade vi hem igen, och det tog många veckor innan jag gjorde mitt tredje försök. Det kom att bli dödsstöten.
I ösregn gav vi oss ut och lämnade av nån bortglömd anledning gångbanan, vi skulle ta oss in på 2,5 kilometersspåret och hamnade på 5 kilometaren. Vi gick och gick och gick och blev allt blötare och kallare för varje steg, dessutom började det skymma eftersom vi var inne på senhösten nångång. När vi tillslut kom hem lovade jag mej själv att aldrig lämna stigarna igen. Mina rädslor hade vunnit, och jag hade inget intresse av att utforska skogarna mer.
Efter alla mina promenader mitt ute i det fria de senaste månaderna har jag tänkt ganska mycket på mina vilsepromenader och mitt löfte om att aldrig lämna stigen igen, och hittat en hel del likheter med mitt liv i stort.
Under många år höll jag mej på banan, jag gjorde ingenting som verkade uppseendeväckande eller avvikande, och fick heller inga större upplevleser. Jag levde mitt liv ganska vanligt och ändå relativt tryggt, trots att monstren lurade i garderoberna och skrämde mej på nätterna.
Sen kom det en tid då jag försökte göra uppror, mina monster blev starka och jag försökte springa ifrån dem, men i mina rymningsförsök sprang jag vilse gång på gång. Till slut försökte jag inte längre fly, utan lät dem äta mej som ett kadaver. Mina självskador och min svält var inte längre bara något jag gjorde för att fly- det var hela jag. Det var min identitet och min trygghet, jag såg ingen annan väg än den som var utstakad och upplyst- med andra ord den inom avdelningen eller behandlingshemmens väggar. Det var de enda platserna jag visste hur jag skulle leva mitt liv.
Av någon anledning började jag ändå lämna de här väggarna, jag fick upp ögonen och insåg att det faktiskt finns mer liv, ett värdigare liv, än det som inlåst patient. Precis som jag inte vet exakt vad det är som gör att jag nu, ivrigare än någonsin förr, vågar ta mej ut i skogen, så vet jag inte vad det var som fick mej att öppna ögonen. Mitt självförtroende var i botten och jag visste ingenting om livet utanför väggarna eller spåret, men ändå fanns där en längtan som behövde stillas. Jag tog ett steg, och ett till, och ett till, och plötsligt sitter jag här hemma vid mitt köksbord och skriver, avdelningens trygghet är nu mest ett sorgset minne, och har istället bytts ut av tryggheten i kyrkan, i pluggböckerna,
i mej själv. Nu kan jag det liv jag lever, och är redo att spränga nästa barriär, redo att ta det sista steget ut i livet, redo att börja plugga på unviversitetet. På samma sätt som jag är redo för en ny del av rydsskogen, eller kanske en helt ny skog, för nu känns det snarare som jag kan varje lite stubbe och tuva i hela skogen, jag vill se nya träd!
Hur det gick till? Jag har ingen strukturerad lösning, men på något underligt vis har jag fått tag på en karta som är mer detaljerad än den jag hade från början. På min karta finns kärlek, jobb, familj, utbildning, ansvar, liv och självförtroende med- det trodde jag aldrig för fem år sedan. Jag är på väg att hitta hem.
//Innie
Jag är inte helt övertygad om att jag gillar det här med sommartid. I alla fall inte just idag. Dessutom är det nåt allvarligt fel på vädret. Corren har utlovat strålande sol fram tills på tisdag, med tolv grader varmt. Min termometer harefter mycket om och men segat sej upp till 1,6 plus och solen verkar gått i strejk. Och nej, det är inte Corren som har fel, det är vädret som missförstått sej självt.
Igår hade jag planerat för en soft hemmakväll. Jag hade gått flera långpromenader med Celia, vi träffade på A-K efter lunch när hon tränade Bella, och Celia fick en bit köttbulle av A-K. Himmelrike! sa Celia och när vi gick vidare var hon plötsligt en mycket lydig hund då matte fick med sej lite aptitretare till resten av promenaden (kände att mitt levergodis stod lågt i kurs efter köttbullar...) Vi tränade inkall, stanna kvar, distans och en massa bus.
