Taizélängan

~

Ett hjärta fyllt av längtan,

en själ med törst att släckas

Ett hopp som väntar fyllas,

en mun som sjunger lov

En människa fylld av längtan,

en längtan efter mening

~

Igår ramlade det, som vanligt en måndag i slutet av månaden, in ett par räkningar på min hallmatta. Jag bläddrade lite och hittade ett handskrivet kuvert- trevligt, tänkte jag, det brukar sällan vara en räkning. Och nej, det var ingen räkning, men det var en enkel biljett till mitt drömland, min djupaste längan vaknade till liv efter flera månader i vinteride.

Det var något så simpelt som vårens program för KUgruppen i Domkyrkoförsamlingen, där jag för längesedan slutat vara aktiv. Nedstucket i programmet låg också ett brev med inbjudan till sommarens Taizéresa, och plötsligt slutade allt annat att betyda något.

För den oinvigde kan jag berätta lite kort om Taizé. Det är en liten by i östra Frankrike, närmsta största stad är Lyon, ungefär tio mil därifrån. Visserligen är det en söt liten by, men knappast så unik att den ensam drar tusentals undgomar från hela världen dit- varje vecka! Nej, i Taizé ligger ett ekumeniskt kloster som grundades under 1940talet, och det är dit alla ungdomar vallfärdar. När man är i Taizé följer man de knappt hundra munkarnas dagliga rytm med bön, andakt eller gudstjänst tre gånger om dagen, bibelstudier, gruppsamtal, matlagning, körövningar och allt annat som behövs för att hålla allting fungerande för så många människor. Något som för mej är väldigt förknippat med Taizé är de mycket karaktäristiska sångerna man sjunger i kyrkan, meditativa korta sånger som upprepas många gånger, ofta är det bibelord som man sjunger på latin, franska, tyska eller något helt okänt språk.

Jag var i Taizé första gången 1999 och sedan dess har jag varit där fem eller sex gånger, en vecka åt gången och alltid över påsk.

Nu är det alltså dags igen, den här gången är det den 23 juni som bussen lämnar Borggården här i Linköping, och jag överväger starkt att följa med. Innan jag anmäler mej ska jag dock försöka nå min präst i Jönköping, eftersom det är med dem jag åkt alla gånger förut, och det vore skönt att göra det i år också. Det som egentligen snurrar inom mej, i hjärtat, i själven, i känslobanorna och i magen, är frågan om att stanna som permanent det vill säga motsvarigheten till att vara volontär. Ända sen första gången jag satte min fot i Taizé har jag vetat att jag ska komma tillbaka och stanna längre än bara en vecka, och jag tror att tiden börjar bli mogen nu.

Som jag ser det finns det två alternativ. Jag kan åka med Jönköpingsbussen ner till påsk (grundat på att det ordnar en resa såklart), stanna i Taizé till sommaren och åka hem igen med Linköpingsbussen den 1 juli. Fördelen med den planeringen är att jag får garanterad resa med människor jag känner, både dit och hem, en klar trygghet! Nackdelar är att det innebär att jag åker om mindre än två månader, och alltså inte hinner avsluta den här terminen på undersköterskeprogrammet.

Det andra alternativet är att åka med Linköping ner i slutet av juni, och sen stanna på obestämd tid i Taizé. Kanske åka med Jönköping över påsk också, men komma hem ett par månader emellan. Det känns klart som ett bättre alternativ, bortsett från att jag måste fixa hemresan själv, vilket inte alltid är helt enkelt- Taizé är ju ingen direkt metropol och efter ett antal månader har man nog samlat på sej en del pinaler...

Nåväl, så har mina tankar snurrat de senaste dagarna. Jag var inne på Gospel Shopen idag och köpte en ny Taizéskiva till min samling, alla de underbara sångerna vi sjöng för första gånen förra våren, 2006. Nu går den på repeat i spelaren och jag har ingen ambition att stänga av den förrän klockan slår nio och det bli dags att titta på säsongens sista House...

Letade efter några bra bilder från Taizé, men jag har bara digitala från 2006 och det var mest... galna kort? Det översta har Anna Mattsson tagit.

Ehm... inga frågor tack- det var möte med vår Jönköpingsbuss och någonting ballade uppenbarligen ur när "bra-att-ha-väskan" plockades fram
Stilla dalen nedanför själva klostret. Underbara timmar kan man spenderar här, läsa, be, promera, småprata (tyyyyst) och bara njuta

Jag (längst t.h.) med delar av den samtalsgruppen jag ledde påsken 2006. Ibakgrunden syns Försoningskyrkan, hjärtat i Taizé

Ja, det var allt från fotoalbumet för den här gången. Nu är det dags för nattpromenad, sen yogite och House!

*frid*

// Innie

Autoimmunitet och skrattkramp

Så har vi varit på Valla djurakut ännu en gång. I fredags hittade jag ju två nya klokapselbrott, och när de hade sövt Celia (hon ville inte gå ner tillräckling på lugnande, så de fick sätta kanyl och söva helt) så hittade de ett tredje brott. Nu traskar hon runt här hemma med tre tassar i bandage. Eller nåja, hon traskar kanske inte så mycket, tycker mest hon sover, men det blir lite bättre dag för dag.

Veterinärerna vet egentligen inte vad det här beror på, det enda man vet är att det kan vara någon autoimmun sjukdom, vilket i princip innebär att hennes kropp går emot sej själv och i det här fallet stöter bort klokapslarna. Det finns inget att göra för att bota eller bromsa, utan bara vara uppmärskam och se till att kapslarna plockas bort när de lossar. Risken är stor att det kommer se ut så här resten av hennes liv, och då gäller det att hitta ett sätt att lära sej leva med det här. Men jag tror vi fixar det, lillskrutt och jag.

Något jag tycker är spännande är hur hon förändras nu när hon är skadad. Hon verkar inte ha speciellt ont den här gången, jag kan utan problem klämma på bandagen och sätta på och ta av stövlar, men hon vet att hon är skadad. Så fort vi går ut i mörker är hon en helt annan Celia än den jag är van vid. Hon lystrar till varje ljud, skyr buskage och skuggor, hon hoppar till för röster, nosar grundligt överallt där hon går, och vill egentligen inte promenera särslikt långt från huset. Varför? Just för att hon vet att hon är skadad. Hon vet att hon inte skulle klara att möta en fara lika bra som i vanliga fall, och vågar helt enkelt inte lita fullt på mej än. Naturen är bra facsinerande!
Tänk om vi människor skulle fungera likadant, eller kanske snarare om vi verkligen skulle lyssna till våra instinkter som ju egentligen finns där även idag, då tror jag inte vi hade haft samma problem med självskador och ätstörningar.

Nu är det dags för mej att äta lite, hembakt grovbröd- mums! Sen åker snabeldraken fram och framåt eftermiddagen är det dags att plugga några timmar. Minns inte om jag skrivit det här i bloggen, men jag läser till undersköterska nu! Helt underbart, och det går riktigt bra! Just nu är det medicinks grundkurs som står på schemat, och det är så spännande och roligt. Visst blir jag lite frustrerad av att kurslitteraturen inte direkt är så djuplodande eller omfattande, men jag tror ändå att det här kan släcka lite av min enorma kunskapstörst. Och när krafterna återkommer lite mer permanent blir det sjuksköterskeprogrammet, och då kommer jag knappast klaga på för lite att göra...


Dagens höjdare: After dark på gårdagens sista deltävling i melodifestivalen, jag och mina vänner skrattade så vi tjöt! De lyckades verkligen göra en icke rumsren låt, fullkomligt rumsren. Har svårt att tro att en femåring förstår den andra dimensionen i sången om rattar och muffar, spakar och knappar- men vi- ja, vi vred oss av skratt! Som grädde på moset hade de ju lyckats få fyra stora tv-personligheter att ställa upp på galenskapet, ja jösses!
Lyssna på årets melodifestivalshöjddare här.


//Innie med skrattkramp

Here we go agin...

Nytt klokapselbrott på lilla fröken. Gånger två. Ett på framtassen och ett på baktassen. Fick en akuttid hos veterinären kvart över två i eftermiddag. Min lilla skruttis... Men hon verkar inte ha ont av det just nu, det ena brottet sitter på en sporre och det andra på baktassen verkar tack och lov inte störa henne.

Sänd en liten tanke till oss -till mej, Celia och mattes plånbok... Men jag ska faktiskt inte klaga, jag fick fyra och ett halvt friska år med henne, det kunde varit långt värre. Och hon verkar ju som sagt inte lida av det, så vi löser nog det här också. Och jag upptäckte det idag, innan helgen så vi slipper vänta tills måndag med operation- jo, det är helt okej :-)

// Innie

Storhetsvansinne-vad är det?

Gränslös kärlek

När jag vaknade i morse vid åttasnåret, kröp ur sängen och tog min vanliga runda om termotern före morgonbestyren fick jag en mycket stark ingivelse att göra en totalvändning och bädda ner mej igen. 14 minusgrader. Hurra! Eller kanske inte...

Som glad hundägare är det inte mycket att göra, att lära Celia gå på låda känns inte överdrivet lockande, så det var bara att börja pälsa på sej kläder. Strumpbyxor, knästrumpor, tjocka sockar, raggsockar och jeans. Linne, trekvartsärmat, långärmat och fleecetröja. Vinterjacka, haslduk, mössa, vantar, skor, tröja på Celia- and off we go!

När vi så väl kommit ut och fått upp farten lite, kunde jag börja se mej omkring och fokusera på något annat än att mina kinder höll på att implodera av kylan. Solen stod lågt, men hade ändå jobbat sej över hustaken, februaribleka strålar gjorde sitt bästa för att lysa upp en grå onsdagsmorgon. Mina fötter jobbade mej framåt, och Celias tassar gick som trumpinnar. Någonstans där, mellan snödrivor och solstrålar fick jag den där varma känslan inombords igen, jag har det faktiskt ganska bra.

Jag har en lägenhet som är min, jag kan betala för den utan problem trots att jag aldrig har haft något jobb, jag har en liten familj som jag vet jag kan lita på både i storm och på kav lugnt vatten. Mina vänner här i Linköping må inte vara av någon enorm kvantitet, men en jädrans god kvalité- de finns i vått och torrt, i alla olika skeden. Jag har ett intellekt som hjälper mej mycket, och en kunskapstörst som aldrig sinar. Jag har diverse talanger och gåvor, vissa som jag använder mej av, och andra som jag verkligen borde utveckla och låta spira. Men det som värmde mest under morgonpromenaden, var ändå Celia.

Det kan låta konstigt för den som själv aldrig haft husdjur, men det händer ganska ofta att jag bara stannar upp mitt i en rörelse eller aktivitet med Celia, med ett hisnande sug i magen, och en enda mening i hjärtat; hon är min. Känslan när hon ligger på min mage och bara andas är obeskrivlig. När hon nosar på mej och ger mej en blöt puss, bara för att visa sin tillgivenhet, det är oslagbart. När vi bara är ute och går och hon nosar runt, och med jämna mellanrum tittar upp på mej, som för att säga; det är bra matte, du är med, jag är här, allt är lugnt. När jag vet att hon är fullkomligt beroende av mej för sin egen överlevnad, hon får mat, vatten, kärlek och motion för att jag finns hos henne- det finns inga ord.

Hon ger mej så vansinnigt mycket, hon får mej att växa och tro på mej själv, hon ger mej en utmaning i att träna och sätta gränser, i att värna om och motionera. Men kanske framförallt, hon ger mej gränslös kärlek. När man tänker på det är det faktiskt ingen match att gå ut i 13 minus.

//Innie

Ny hemsida!

Så, äntligen har jag kunnat börja lägga ut min nya hemsida! Än så länge ligger den under Hannas sida, www.momentsoflives.net/ Scrolla ner på sidan och klicka på "Tankestormar"- Stort tack Hanna! Min tanke är att skaffa eget utrymme och domän framöver, men det är lite strul med tekniken till den sidan jag har, så jag lånar Hannas sålänge :-)

Idag ligger bara startsidan uppe, för att ni ska få en chans att se hur grundtanken är. Jag blir jätteglad om ni tittar in och slänger en kommentar här i bloggen. Kolla färger, disposition, menyn kan ge er en hint om vad som kommer finnas med, är det något annat jag borde lägga till, ta bort, eller om ni har nåt helt annat i tanke.

Jag kommer publicera fler sidor under veckan, men ha visst överseende med att jag är gröngöling inom ämnet, och visserligen jobbar i Frontpage med även måste jobba med HTMLkoder (som jag inte läst en rad om och måste klura ut från grunden...) så det kan ta lite tid. Hav tålamod!

//Innie

Konsten att bygga hus

Så har jag nu landat i min lägenhet i Linköping igen, efter en helg hemma hos mamma, i min barndomsstad Jönköping. De första åren efter flytten därifrån, var jag och hälsade på ytterst sällan. Det kändes som att hela staden genomsyrades av olycka och rädsla, skräck och osämja, varje gathörn hade en egen historia att berätta, varje butik, park eller skola hade sina mörka minnefiler i min hjärna. Efter hand som åren gått kan jag mer och mer åka hem när jag vill, inte när mina minnen tillåter det, och jag måste erkänna att det är en befrielse. Jönköping är faktiskt en väldigt vacker stad med allt sitt vatten, alla kullar och backar och fina hus och kyrkor. På de få åren sen jag flyttade har hela staden expanderat, det är knappt så jag hittar i staden jag bott i under 20 år...

I går var jag nere en sväng på stan, var inne i både gamla och nya butiker, och under promenaden hem hade jag kameran i högsta hugg, och tänkte dela med mej lite av min vackra stad!

Först ut är Stora Hotellet nere vid hamnkanalen, nära piren. Här har jag varit på bal inte mindre än två gånger, först Calles bal 2001, sen min egen 2003

Näst på tur är Per-Brahegymnasiet. Där var jag inskriven i sju (!) år, men till sist, efter mycket slit, fick jag mitt diplom från International Baccalaurete. Här gick jag och Calle tre år tillsammans.

Sofiakyrkan, mitt i stan. Här är jag konfirmerad, det var i den här församlingen som jag träffade Calle sommaren 1997. Med tiden blev det här mitt andra hem med framförallt täta besök på onsdagsmässorna. Här hade även flera av de skolorna jag gått i sommaravslutning. Som kuriosa kan sägas att kyrkan är Växjö stifts största- alltså större än Växjö domkyrka!

Så, tänker du, det var väl trevligt att se lite bilder, men jag har faktiskt ett syfte med dem också. Alla tre bilderna visar stora stenhus, vackra i fasaden trots att de inte är byggda igår. Gymnasiet är snart hundra år gammalt, och kyrkan har i runda tal 200 år på nacken. Hur kan de vara så fina när de är så gamla?
Lätt svar, eller hur? De är ju självklart renoverade ett antal gånger. Både gymnasiet, kyrkan och hotellet har fått ny fasad bara de senaste åren och kan nu stolstera i många år framöver med ett vackert yttre. Men det räcker ju inte med en fin fasad, även inuti måste det hållas snyggt. Kyrkan fick en invändigt renovering härom året, med nya kyrkbänkar, ny färg, ny kororgel, en allmän upprustning helt enkelt, så nu kan vi nog räkna med att ha vår kyrka i fint skick utan och innan, under åtskilliga decennier.

Men vad har då det här med mej att göra? Jo, jag behöver också en renovering. Så enkelt är det. Utsidan har jag redan börjat rusta upp, ny frisyr, en hel del nya kläder och framförallt nya färger. Nya gardiner och textilier i lägenheten, och nya lökar och växtrer planterade jag i höstas. Men precis som med hus så räcker det inte att rusta ett liv utifrån, man måste faktiskt rensa inuti också, och det är just vad jag gör.

Hela hösten har varit en rannsakans tid för mej. Jag började långsamt hitta en balans i mej själv, jag funderade mycket på vad jag värderar i mitt liv, och varför. Jag ifrågasatte, prioriterade, prioriterade om och kände efter. Efter några månader började sakta bitarna falla på plats och jag kunde lägga ett nytt pussel med en bild jag aldrig tidigare sett. Det var en bild av mitt liv så som jag vill ha det, utan allt för mycket inverkan av utomstående.

Just den här processen har jag tagit upp igen efter ett par veckors semester under årets mörkaste tid. Jag känner efter, jag tänker och frågar mej själv vad som, betyder något. Allt det här gör jag inte direkt medvetet, långt ifrån, men sammanställningen mejlas in till mitt medvetandekontor med jämna mellanrum, och då får jag aktivt ta tag i mina tankar.

Min största och viktigaste slutsats efter en lång tids grubblande, sammanställande och funderingar är begreppet acceptens. Med det menar jag att jag måste acceptera min livssituation som den är, utan att för den sakens skull ge upp och sluta tro på förändring. Exempel; jag är sjukskriven nu, både på grund av psykiska och fysiska problem, och det är inte säkert att jag någonsin kommer klara att jobba eller plugga på heltid, men vad gör det egentligen? Är det inte bättre att jag ägnar min energi nu åt att komma tillbaka, jobba åt det friska och förstärka det goda jag har, istället för att gräva ner mej i min mörka framtid, som jag ju faktiskt inte vet något om? Mitt värde som människa ligger ju faktiskt inte i hur mycket jag orkar jobba, utan snarare i vem jag är som person.

Jag börjar inse att det är ett ganska stort steg jag tagit i och med det här. Inom DBT pratar man mycket om just acceptens, det finns flera böcker skrivna i ämnet (bland annat Anna Kåvers Att leva ett liv, inte vinna ett krig som jag varmt kan rekommendera!) och betydelsen av detta är något många terapeuter försökt mata in i mej, utan någon särskild framgång. Men nu, nu har poletten trillat ner, ljuset är tänt och min förståelse har infunnit sej. Kanske är det så att mitt hjärta hunnit med, kanske har jag först nu riktigt förstått innebörden i begreppet, eller kanske har jag först nu kunnat tillgodogöra mej allt jag tidigare lärt mej teoretiskt men inte kunnat ta in. Oavsett hur det hänger ihop så har saker fallit på plats, och jag ägnar mer aktiv tid åt acceptens, med den inställningen i grunden tror jag man kan komma långt!

Så ta en stund med att googla på ordet, leta upp Kåvers bok, fundera över vad du retar och hakar upp dej på, och bara fundera över vad det skulle innebära om du accepterar situationen istället för att sparka bakut. Bara att tillåta sej att testa tanken, utan att sen genomföra den, är ett steg i rätt riktning. Det var där jag började för flera år sen, och nu kan jag åka hem till mamma och mitt vackra Jönköping precis när jag vill!

//Innie

P.S. Självklart finns det saker man absolut inte ska acceptera, däribland är ju bristande respekt, våld och övergrepp från andra människor och inte från minst dej själv! Men det är jag ganska övertygad om att ni förstår ;-) D.S.

Nystart

Som ni nog kan se så har jag ändrat layout här på blogger. Jag har länge velat göra det, men inte hittat något utseende jag trivs med. Det här är långt ifrån perfekt, men det får duga så länge. Det känns i alla fall ljusare och fräschare, och i min fantasi blir det lite drömvärld över sidan med de små molnen i vitt, rosa och blått!

Dessutom har jag bytt namn på bloggen- Tankestormar. Det är ett ord jag fann i höstas nångång, helt plötsligt låg det på tungan och kändes helt enkelt rätt. Om det är så att jag omedvetet stulit det någonstans ifrån som ni vet, tala gärna om det!

Jag har även funderat på att byta URL till sidan, helt enkelt till http://tankestormar.blogspot.com men jag vet inte riktigt vad ni säger om det? Finns det risk att någon tappar bort mej, är det lättare att komma ihåg den nuvarande, är den mer förknippad med mej och min sida? Åsikter mottages tacksamt :)

Till sist; jag jobbar även på en riktig hemsida, har ju för länge sedan lagt ner min freeweb, apdålig server och taskiga funktioner. Nu jobbar jag i programmet Frontpage men för att sen kunna publicera hemsidan behöver jag ett FTP-program. Någon vänlig själ därute som känner till ett bra (och gärna relativt enkelt!) gratis sådant? Jag har en PC och använder mej av Explorer, misstänker att sånt kan spela roll...

That's about it for today. Rent generellt, hittar ni något här på sidan som ni inte tycker om, inte förstår eller inte ser snyggt ut- hör av er! Ni som besökare ska ju trivas lika bra som jag gör!

Imorgon åker jag till Jönköping för att fira min mammas födelsedag, så det kan bli lite knapert på bloggfronten, men jag lovar att försöka höra av mej. Oavsett så vill jag att ni ska veta att jag verkligen mår bra. Saker och ting faller sakta på plats, min ork ökar gradvis och min vilja i ungefär samma tempo. Min tro på livet bubblar inom mej och kärleken till vännerna får mej att gå vidare. Idag var det min älskade Lina som bar mej vidare- alltid kärlek till er!

//Innie

Ljuset bär mej

Jag är kalastrött och orkar inte alls skriva nåt klokt. Det är bara en enda sak jag vill berätta;
Jag mår bra!
Bättre än jag gjort på många, många år. Det är en konstig känsla, men alldeles, alldeles underbar! Nu ska jag krypa ner i sängen och gosa med Celia och imorgon ska jag vakna till det liv som faktiskt är mitt, ringa och gratta mamma på hennes födelsedag och försöka gå förbi minneslunden med en ros till Calle på alla hjärtans dag.

Livet må vara fyllt av sorg, mörker och motgångar, men där finns också kärlek, ljuset och medvinden. Den bär mej nu.
Peace be with you//Innie

Ny lärdom och anorexiprogram

Jag lärde mej två saker igårkväll.

1) Spendera inte 1 timme och 45 minuter på en halvdålig film där upplösningen de sista tre minuterna bygger på de 30 första sekunderna i filmen. Framförallt inte när du missade de 30 första sekunderna...

2) Om du nödvändigtvis måste göra det ovan nämnda, se åtminstone till att filmen inte är av en halvpsychoovariant som får dej att rycka i ytterdörren ungefär tretton gånger innan du till sist kan krypa ner i sängen med hjärtat bankandes i 6/8-delstakt.

Ikväll ser jag: Outsiders på femman klockan åtta. Handlar om anorexi och ett behandlande sjukhus i London som tydligen ska vara världsledande. I tv-tablån påstår dem att sjukhuset kan hjälpa anorektiker på bara några veckor- får jag komma dit månne? Kan vara ett triggande program, men jag får mer ångest av att inte se det.

Sen slår man över till trean och tittar intensivt på ett nytt avsnitt av Cityakuten -ett säkert kort!

Förresten, hittade det är testet hos Vinterbarn, vet inte riktigt hur jag ska tolka det här resultatet... ;-)

Köldskador och panikvecka

Kylan är kompakt och kryper in under långkalsonger och pallesjalar, raggsockar och torgvantar. Jag fryser och pimplar kaffe och te i kopiösa mängder med en klen förhoppning om att kunna höja kroppstemperaturen en aning. Springer maratonlopp genom rummen och vrider upp elementen och kan inte förstå vad hyresvärden kan vinna på att ge sina hyresgäster köldskador!

Celias promenader kortas något och blir raska i tempot, busande blir intensivt i snödrivorna för att hålla oss båda hitom förfrysningsgränsen, och hjärngympan meed godissök inomhus utökas radikalt. Det är otroligt så nedkyld man kan bli på bara 25 minuter. Trots dubbla lager vantar, strumpbyxor och långkalsonger, mössa och grova kängor, fleecetröja och tjockjacka, så vinner kylan slaget ändå! Mot 13 minusgrader hjälper inga kläder i världen! (nåja, inga ur min garderob i alla fall.)

Celia-söt letar godis i mattes CDhylla :-)

- Och annars då, vad gör du förutom att frysa Inn(i)e?
- Jodå, jag städar och tvättar, diskar och rensar, möblerar och möblerar om. På något vis känns det som att det är något jag flyr från, något jag inte vill ska komma fram om jag sätter mej ner och bara andas en liten sekund. Kanske är det rädslan över sorgen efter Calle. Kanske är det bara hjärnspöken från min sida, och att jag bara är lite extra energifylld just nu. Strunt samma egentligen, jag börjar sakteligen få ordning här hemma, och Calle får jag väl långsamt låta sjunka in, och efter behov ta min terapeut till hjälp, mer än bara sådär städat på ytan. Jag skrev ju sist att jag behöver få ordning på mina dagar- det inkluderar även mitt hemma. Jag måste få saker och ting rationella, typ plocka fram-plocka bort teorin, dvs plockar jag fram något ska det också läggas tillbaka på sin rätta plats efter användning, jag garanterar att man sparar timtal varje vecka på att dels slippa leta efter det man söker, och dels bara behöva småstäda lite då och då.

Usch, jag är pladdrig nu. har egentligen så mycket som far i huvudet, men det vill inte komma ut i nån hyfsad logik, så jag får nog ge upp nu. Kanske återkommer jag med en mer substentiell blogg imorgon, annars får ni vänta ett par dagar på kärnfullt innehåll.

Veckoschemat är galet.

Måndag: dejta Mille som är i Sverige för praktik

Tisdag: möjligen och förhoppningsvis dejta Linisen. Läkarsamtal på vårdcentralen på eftermiddagen.

Onsdag: sjukhusstafett-två behandlingsträffar på två timmar

Torsdag: Motala ätstörnigsteam kommer hem till mej för ett första behandlingmöte på morgonen, möte på Kunskapstorget efter lunch.

Fredag: pusta, packa och däcka i sängen för att på...

Lördagen: åka till Jönköping och fira mammas födelsedag

Och någonstans ska jag också klämma in ett planeringsmöte med kommunen, och gärna orka besöka kyrkan en kväll eller två. Så snälla, gör er inga förhoppningar på allt för stora intellektuella insatser från min sida, jag får försöka kompensera framöver.

Nu: dra på mej ännu en tröja, göra Yogite och krypa upp i soffan med Celia och slötitta på nån Bfilm på kanal 5 och försöka menalt ladda batterierna inför den kommande panikveckan.

*Frid*

// Innie

Sjukskriven- ihjälstressad

Sitter i min säng med datorn i knät och Celia invid mitt ben. Tankarna virvlar runt och vill inte riktigt låta sej infångas. Tänker på Gunnar. Tänker på hans självklara syn på att leva i nuet, riktigt fascinerande. Jag funderar på vad det skulle innebära för mej.

Hela den här veckan har gått i ett, sen förra torsdagen då Celia blev sjuk. Från att jag bara varit hos veterinären med henne för vaccination, blev det nu tre besök på mindre än en vecka. Min älskade syster fick jag träffa i helgen, jag var i Mjölby, jag flyttade mer eller mindre hem från sjukhuset, jag hade en akuttid med Celia, jag var på Kunskapstorget, jag har haft socmöte och terapisamtal, jag har skrivit försäkringspapper och skickat in, skrivit ett kort till en försummad vän, jag har...
Det som skrämmer mej är att nästa vecka blir ännu värre, jag har än fler möten inbokade. Giv mej styrka!

Nu sitter jag här och undrar vad jag egentligen har gjort. Vad som haft någon substans och vad som fört mej framåt. Vad som varit bra och vad som varit onödigt. Jag känner mest att jag måste hitta nån rutin i mitt liv, nån struktur, röd tråd, eller enkelt sagt; jag måste hitta något att leva för.
Det duger inte att vara inne på sitt sjätte (eller är det sjunde?) år som sjukskriven och känna att man stressar ihjäl sej, det funkar inte så! Jag bad min terapeut om veckoscheman, och imorgon förmiddag är det jag som sätter mej och fyller i dem. Jag måste hitta en balans och jag avskyr tanken på att göra det enligt scheman, men med lite tur så blir papprena bara en skjuts i rätt riktning. Med lite tur kan de ge mej en naturlig rytm. Jag behöver en Skalman. En mat-och sovklocka. Jag tror den säger godnatt nu...

//Innie

Healing!! (eller; fyra händer är bättre än två...)

Man kan se saken ur två perspektiv.
1) Attans att man inte är lite mer hårdhudad och plockade bort bandaget själv och sparade styvt 600 kronor.
eller...
2) Prisad vare Gud! Hon mår bra, har inte ont, kan gå, äta, kissa och busa, och det kostade bara 600 kronor och en och en halv timme av mitt liv.

Så, vad har hänt?
Jag skrev ju att jag inte fick ta bort bandaget, hon skrek rakt ut av smärta. Sen började hon dessutom morra lite diffust- min hund morrar aldrig åt människor! Så det var inte mycket att göra, fixa en akuttid, beställa taxi och åka till djursjukhuset. Veterinären var underbar och sa att hon ville ta in Celia för observation, hundar ska inte alls ha ont efter ett sånt ingrepp. Vi bestämde att vi först skulle ta av bandaget tillsammans, så jag höll i Celia som skrek och morrade, och den underbara veterinären klippte och lirkade bort bandaget. När hon var klar så satte Celia ner tassen! Det har hon inte gjort sen i måndags. Troligtvis måste bandaget på något sätt skavt mot pulpan, för sen dansade hon ut ur undersökningsrummet, och veterinären sa till kollegan i receptionen; så, nu har vi utfört healing, log stort och gick vidare till nästa patient.

Jag väljer helt klart alternativ två av de överstående. Who cares about money när min älskling mår bra? Och jag kunde faktiskt inte tagit bort bandaget själv, hon var både för arg och för smärtfylld. Så nu är matte lugn igen, ska ge mej ut i snökaoset (15 cm snö och 8 minus) och cykla upp till sjukhuset för första gången i mitt liv. Och ja, jag använder hjälm ;-)

*Frid och glädje*
// Innie

Här är vi på djursjukhuset före undersökningen... Och här traskar vi hem, en promenad på 40 minuter, utan problem! Bless thy Lord! Celia passar på att jaga en koltrast :-)

Djurakuten

Nu bär det av till Valla djursjukhus för en akuttid halv tolv. Celia har så ont i tassen att hon skriker rakt ut om jag kommer åt den. Jag skulle ta av bandaget för att kolla såret, men det var totalt omöjligt, hon hade så ont. Taxin kommer om ett par minuter. Sänd oss en tanke, snälla!

// Orolig matte Innie

Om busshållplatsens betydelse

Nu sitter jag då vid mitt köksbord igen och skriver. En kopp hett Yogi Chai med ekologisk honung står brevid med, och mina två lampor i frostat glas lyser i fönstret. Här hemma är det alldeles tyst för en gågns skull. Jag blev trött på nya dåliga programpunkter på P3 och slog av radion. Celia flyttar runt lite ibland, och datorn susar svagt, men egentligen är det bara knattret av tangenterna som hörs.

Det är sådär oerhört fridfullt ni vet, nästan så man undrar när braket kommer. Det kan ha och göra med att det snöat konstant i två dagar och snön ligger i drivor på min gård, i Ryd och i hela Linköping. Det är som att hela staden stannar av när det faller vita flingor från skyn. Bussen som skulle ta mej från sjukhuset och hem igen var en dryg kvart försenad, så jag gick in i huvudblocket och köpte med mej en kopp kaffe för att hålla värmen under väntetiden. När jag kom fram till hållplatsen satt där en lite äldre man och rökte och pratade med en yngre kille. Mannen tittade på mej, ett leende sprack upp i hans skäggprydda ansikte och han sa; men hej, jag känner igen dej, har du varit på kanonhuset? Den yngre killen han pratat med tittade på mej och skrattade till, det måste onekligen ha låtit som ett ganska dåligt raggningsförsök! Men jag tittade tillbaka på mannen och log och sa; jag känner igen dej också, men inte från kanonhuset! Killen verkade lite lätt förvånad, men hanterade det snyggt och fortsatte prata med mannen, som faktiskt inte propsade på att ta reda på varifrån han egentligen känt igen mej.


Samtalet jag den närmaste kvarten fick ta del av som passiv lyssnare och bussväntare, kunde säkert för många låtit helt vardagligt och ointressent, men för mej värmde det mitt hjärta. Samspelet mellan killen, som måste varit dryga 20 och var högskolestudent, och mannen som säkert närmade sej de sextio var så speciellt och mångfasetterat. Killen var mer insiktsfull är många i hans ålder, och mannen så klok fast på ett så enkelt och rakt vis.

De pratade om bussbiljetter och priser, om plogning och snöröjning, men kanske framförallt om "dagens samhälle". Hur vi ser på varandra och hur vi interagerar. Mannen var på intet vis fast i "det var bättre förr-träsket", och killen hade en god förmåga att se sin egen tid lite objektivt. De var båda överens om det tragiska i all ensamhet som alla moderniteter som datorer, internet och SMS faktiskt skapar. Mannen menade att alldeles för många flyr sin egen verklighet, eller som han försökte förtydliga; ingen har tid att leva i nuet. Jag menar, sa han till killen, nu pratar jag med dej och då är det ju det som gäller!

Jag blev så oerhört berörd av hans ord, för det ligger så mycket sanning i dem. Jag kom på mej själv med att granska mina tankemönster, sekunderna tidigare hade jag muttrat tyst över den försenade bussen, men nu insåg jag att det kanske inte är så mycket att hänga upp sej på. Visst, jag ville verkligen hem till Celia, men jag skulle inte komma fram fortare genom att gnälla. Just då väntade jag bara på bussen, såg flingorna falla, drack mitt kaffe och lyssnade på ett givande samtal- varför skulle inte det vara nog?

Kanske att samtalet berörde mej mer än de andra som också stod och väntade. Kanske för att jag nu är ganska mottaglig, läser och tränar en del mindfulness, men det jag tror betydde mest var att jag visste varifrån jag kände igen mannen. Det var Gunnar. Den svårt psykotiske mannen som jag träffat under flera tidigare inläggningar på 38:an. Jag har även då kunnat ana och sett glimtar av den här delen av honom som jag fick ta del av idag, men aldrig kunnat föreställa mej hur mycket som rymdes i hans tankar och hjärta. Tänk att det ska behövas ett snökaos för att man ska öppna ögonen och våga tänka om!

Celia är lilla halta Lotta idag, du kan se ena bandaget på hennes framtass. Men hon kunde ju ändå inte låta bli att busa lite i snön, det är ju bara kanonhärligt! I skrivande stund ligger och i mitt knä och snusar, varmt och mysigt tycker både hon och matte :-)

*Frid och snöänglar*

//Innie

P.S. Gunnar heter såklart något annat på riktigt! D.S.

Klolossning och tygkalas!

Säg den lycka som vara för evigt. I fredags kunde jag vara glad några timmar åt att ingreppet i Celias tass gått bra, och hon verkade piggare och vid gott mod. På kvällen, efter en promenad, pep hon till när jag skulle torka hennes vänstra framass. Jag tog mej en närmare titt, och upptäckte ännu en delad klo! Det var bara att lägga nytt bandage och ge sej ut på Google och försöka förstå vad är det som händer.

Hittade en del artiklar om klolossning, något som tyvärr verkar stämma bra på Celias symtom. Det uppträder efter fem års ålder och innebär att klokapseln lossar från pulpan, ingrepp är nödvändigt, och i värsta fall kan problem uppstå på hundens alla klor. Suck. Man tror att problemet beror på Omega 6 brist, en fettolja som finns i rött kött, och det är den behandlingen, ibland tillsammans med penicellin, som man använder. Nu är det bara för matte och vovve att stå ut tills imorgonbitti, ringa veterinären här i Linköping, och åka in för ny operation. Ibland är livet underbart...

Celia i dubbla tassbandage

Nåväl, Celia verkar ändå må relativt bra, hon är tröttare än vanligt, men tycks inte ha speciellt ont. Hon är nog lite förvirrad i största allmänhet, hon och jag åkte hem till mej igår eftermiddag, och hon har nog inte helt landat här hemma än. Hon är minst sagt en flytthund min darling.

Min förhoppning är att slippa sova mer på avdelningen, utan bara vara där och äta lunch. Det känns som att det är dags för det nu, och att Celia blev sjuk blev bara en extra skjuts och morot.

Jag måste ändå säga att jag mår ganska bra, trots oro för skruttis. Jag har mer ork än på länge, känner att min medicin äntligen har hjälpt mej, och min vilja är stark. Jag läser förtjust Sofias blogg och inser att jag vill bli såpass bra att jag kan börja plugga igen. Dags att gräva fram böckerna och tenta av min sista komvuxkurs.

Igår var jag en sväng i köpcentret i Mjölby och hittade massa fina textilier att uppdatera mitt vardagsrum med. Gardiner, soffkuddar, duk till matsalsbordet och bordstablett till soffbordet, allt i samma tyg. För att inte riskera att de nya gardierna blir hängande i fel längd i tre år precis som mina gamla, satte jag full fart igårkväll. Mätte, strök och la upp och - voilà! Ett nytt vardagsrum i vårens tecken! Tänk vad lite tyg och färg kan göra, plötsligt känns det så mycket fräshare och ljusare här hemma.

Såhär såg mitt vardagsrum ut före min minimakeover...

...och såhär tjusigt blev det efteråt!

Nu är det dags för mej att kela lite med Celia och sen dra ett varv med dammsugaren, man får ju passa på när dagsljus och ork faller samman!

*Frid*

// Innie

P.S. Jag såg nu att bilderna inte riktigt gör verkligheten rättvisa, bilden före har ett mycket varmare och mjukare ljus, så min tjusiga efter bild ser rätt kass ut- men ni får lita på att det är kalasfint ändå :-P D.S.

Lugnet efter stormen

Idag är jag en lugn matte. Ingreppet igår gick fint, trots att både jag och Celia tyckte det var lite obehagligt. Veterenären kändes varken trygg eller kompetent, men hon gjorde onekligen ett bra jobb. Klokapseln hade öppat sej och blottade pulpan helt, så hon var tvungen att ta bort kapeseln helt, men om allt går som det ska kommer det att växa ut en ny klo igen. Nu är det bandage som gäller ett antal veckor, apoteket hade en kitchigt röd-strechvariant speciellt för djur- viss blir hon fin! Dessutom har jag fixat en slags stövel åt henne, som skyddar bandaget under utomhuspromenaderna, det är ju som bekant ganska blött nu (eller det kanske bara är lokalt över mej och Celia?).

Flickan min tycks i alla fall må bra, hon var trött igårkväll efter den lugnande sprutan, och har sovit mycket idag också, men när hon väl vaknar är hon pigg och glad, och matte likaså!
Om en timme kommer lillasyster och livar upp stämningen, och ikväll vankas det pannkakor- yummi!
Kanske kan lilla hund få ett hörn om hon är snäll...

(Det syns ju alldeles tydligt att jag är snäll matte- självklart ska jag också ha pannkaka!)

*frid*

// Innie aka. lugnare matte

Orolig matte

Älskade lilla Celia, idag är är matte en orolig matte. 16.45. Min skrutt ska sövas och opereras, inget allvarligt, alls inte, men det är narkosen som skrämmer mej. Inte alla hundar vaknar efter sövning... åhh!!!