Ätstörningsenheten, impulssamtal och tandläkarbesök

En lång och intensiv dag börjar nu rundas av och jag sitter vid mitt köksbord med en stor kopp mangote och skriver. Mycket har hänt och jag kan inte riktigt komma fram till vilken magkänsla jag har, men jag tror att det lutar åt det goda hållet.

Imorse hade jag besök av en psykolog och en arbetsterapeut från ätstörningsenheten i Motala, en enhet som byggts upp efter det att Videgården lades ner i mars 2006. Deras uppgift verkar främst vara att handleda annan vårdpersonal, men delvis även direkt patientkontakt, främs för patienter i Linköping (de ansvarar annars för hela Östergötland) eftersom här inte finns någon egentlig öppenvård, då Videgården tidigare även hade hand om den. I Motala, Norrköping och Mjölby finns redan öppenvård, de städerna skickade bara patienter för dagvård/slutenvård till Videgården, men Linköping har ju tidigare lagt allt ansvar på Vide och därför står hela psykiatrin handfallen när kompetensen helt uppenbart saknas.
Hur som helst, vi hade ett långt samtal som bitvis var ganska bra, och bitvis kändes ganska jobbigt- jag tycker alltid det är svårt att bedömas, speciellt när det gäller sjukdom. Jag vill inte göra mej sjukare än vad jag är, men ibland är det tyvärr nödvändigt att vara övertydlig för att budskapet ska nå hela vägen fram.
Väldigt överraskande fick jag återkoppling redan efter lunch, med beskedet att jag var välkommen som deras patient! Än så länge är hela organisationen under uppbyggnad och ingen tycks riktigt veta hur det kommer att se ut, men det verkar som jag kommer få öppenvård en gång i veckan till att börja med. Vi ska planera innehållet i vården nästa fredag, då de kommer tillbaka till avdelningen.
Först efter påsk startar de upp dagvården igen, men har jag tur så kommer jag med i den gruppen, jag har ju i alla fall en fot inne nu när jag faktiskt är "godkänd".

Självklart känns det underbart att äntligen bli tagen på allvar och få hjälp med min ätstörning, men jag kan ändå inte låta bli att oroa mej lite- kommer det verkligen att räcka? Även om jag träffar dem en gång i veckan och äter med dem då, så kan jag knappast leva på en måltid tills nästa gång vi ses. Förhoppningsvis kan de hjälpa mej med strategier och planering, och kanske även bygga ihop något med min terapeut och sjukgymnast så vi utvecklar någon form av skyddsnät. Jag har ju all vilja i världen att besegra mitt monster, och får jag bara lite backup så hoppas jag klara av det! Och skulle det nu inte funka, ja, då är det inte värre än att man får utreda det vidare och eventuellt remittera vidare till Capio eller Finja.

Efter en omtumlande förmiddag blev jag inkallad på läkarsamtal med avdelningens underläkare. Han hade avsatt tid för mej att diskutera begreppet impuls som jag bloggade om för ett par dagar sen och som manade många av er bloggläsare till debatt. Han hade väl egentligen inte så mycket intressent att lägga till våra tankar, han poängterade flera gånger att han inte var så insatt i ämnet, men hans huvudsakliga åsikt överrensstämde bra med det vi kom fram till här; Det är inte alltid impulsivt att skada sej. Jag bad honom att höra runt bland sina mer erfarna kollegor, så vi får väl se om han gör det, men nu har vi åtminstone en liten förankring i läkarkåren. Ska bli intressent att höra vad Hannas psykolog har att säga om saken.

Till slut blev jag tvungen att springa från avdelningen efter att ha fastnat i lite samtal med några medpatienter, för att hinna med bussen till Ryd och min tandläkartid. Jag kan härmed stolt meddela att jag idag lagat mitt första hål i en tand, utan bedövning (det var så grunt att tandläkaren sa att bedövningen skulle göra mer ont än göra nytta) och dessutom kommit levande ut från mottagningen en dryg halvtimme senare, men med ett större hål i plånboken än när jag gick in (och de utger sej för att laga hål - pyttsan!)
Men jag måste ge mycket beröm till min tandläkare, hon märkte nog på mej att jag var lite nervös, för hon frågade om jag ville att hon skulle förklara vad hon tänkte göra. Sen visade hon mej alla instrument och verktyg, berättade de olika momenten och lovade mej att göra många pauser så jag kunde andas emellanåt. Det kändes faktiskt skönt att veta vad det var för något hon stoppade in i min mun, och hela processen gick riktigt bra, även om jag väl inte ska sticka under stol med att hjärtat pickade några extra slag varje gång hon drog igång borren. Men, jag klarade det, jag sprang inte därifrån och jag bröt inte ihop i ett hörn efteråt heller.

Efter detta mastodontinlägg är det snart dags för mej att dra på mej en jacka och vandra två gårdar bort, hem till mina fina vänner A-K och D för en kvällsmacka och lite gos med deras två fina Rottweilers. Min ambition var att sussa tidigt ikväll, men jag får nog ge upp den tanken för den här gången.

Till vi möts igen,
Frid

// Innie

Listmania!

I hela bloggvärlden florerar mängder av listor för författarna att fylla i, och läsarna får på det här viset ta del av allt från kärlek, plugg och klädstil, till aningen mer triviala saker som antal kuddar i sängen och dammråttor i hörnen. Eftersom jag inte vill vara en sämre bloggare än andra får jag väl hoppa på denna fluga, men i lite inividualistisk anda så skapar jag helt fräckt listan själv, för att ni på ett enkelt sätt får ta del av mina senaste 24 timmar. Observera att listan är skapad helt spontant (eller impulsivt?) utan kronologisk eller värderande inbördes ordning - be happy! :-P

( ) Jag har snott denna lista av någon
(X) Jag har rensat fyra garderober och en byrå
(X) Jag har rensat hela mitt vindsförråd
(X) Jag har kopierat 18,8 G musik från min dator till 15 CDskivor i MP3 format
(X) Jag har ringt 112 och haft en polisman utanför mitt sovrumsfönster
(X) Jag har vattnat alla mina växter och plockat vissna löv
( ) Jag har slängt mina vissna tulpaner
(X) Jag har tittat på en hel långfilm utan att tappa koncentrationen
(X) Jag har druckit mer kaffe under ett dygn än jag gjort sammanlagt under min 24 första levnadsår
(X) Jag har mumsat tre sharonfrukter
( ) Jag har dammsugit hela lägenheten
(X) Jag har skrivit ett långt mejl till finaste Sannahjärtat
( ) Jag har beställt filmen CenterStage från Discshop.se
(X) Jag har sovit med en brödkniv vid min säng
( ) Jag har kopierat mina filmer från den stationära datorn till CDskivor
(X) Jag har varit på Hemköp och handlat det jag behöver och inte orkat köpa
(X) Jag har bokat tid hos frisören
( ) Jag har ätit mat
( ) Jag har pratat med mamma
(X) Jag har köpt ett USBminne till min nya sängkamrat
(X) Jag har tagit hand om mej själv och njutit av att vara hemma

Så mina vänner, det en sammanfattning av mitt senaste dygn. Ett par kommentarer kanske vore på sin plats, men jag tror inte jag orkar det för ögonblicket, jag har ju några kryss kvar på listan att genomföra ;-)

//Innie

Tryckfelsnisse eller vardagsblackout

Innan nån mer filmbevandrad bloggläsare avslöjar mej är det väl bäst att jag erkänner att det kröp in ett fel i blogginlägget här nedan... i filmen 28 days är det såklart Sandra Bullock som spelar huvudrollen, ingen annan! (Kan man kanske skylla på en mental Tryckfelsnisse? Eller bara vardaglig blackout?)
Filmen var för övrigt en helt okej ensam-i-soffan-en-lördagskväll-underhållning. Knappast en komedi som det står på omslaget, men det var inte heller så jag mindes den. Full av stereotyper och schabloner, det är väl så det blir när Hollywood goes reality, men jag ger den ändå klart godkänt. Det är ett gott försök att skildra den verkligheten som gör sej påminnd efter för många fester och för mycket piller. En verklighet jag tack och lov sluppit möta, men som ändå på många sätt överrensstämmer med min egen vardag.

Innan jag hinner snurra in mej i några djupare filosofier om rehabfilmer är det dags att borsta tänder, hoppa i pyjamasen och sen krypa i säng- min egen säng.
Tills vi möts igen- frid och goda drömmar

// Innie

Lördagsstädning och lördagsmyskväll

Först måste jag ju bara säga ett stort TACK till alla som kommenterat mitt förra inlägg om impulsivitet! Underbart att läsa era tankar, roligt också att ett par nya bloggläsare vågade ge sej till känna! Om jag snabbt ska sammanfatta den allmänna åsikten så verkar det som att ni, som jag, inte tycker att självskador alltid är impulsiva. Men som Pauline betonade, så är vi ju alla olika och det som gäller för en person behöver inte alls gälla för en andra.
Hanna lovade att skicka ett mejl till sin psykolog och höra med henne hur hon funderade kring saken, kanske kan vi få ytterligare ett synsätt från den yrkeskategorin?

Igår åkte jag hem till pappa i Mjölby och myste med honom, Celia och pappas sambo. Värmande kaffe latte, goda smörgåsar, lyxig ost och ett par klunkar vitt vin- me like! Till slut, på alldeles fel sida midnatt, däckade jag i sängen med Celia tätt intill och sov som klubbad tills klockan ringde (och lite därtill om jag ska vara ärlig...)
Sen bar det åter mot Linköping och en kort visit på avdelningen för att äta lunch, och så vidare till dagens slutstation- Ryd och min egen lägenhet. Eftermiddagen har ägnats åt storstädning. Skulle gärna citera Winnerbäck här, men är lite osäker på den exakta ordföljden. Någonting i stil med detta är det i alla fall;

"Jag har blanka golv /.../

Luftern går att andas /.../

jag har slängt och sorterat,

det är rent nu..."

Jepp, jag har slängt och sorterat. En stor gul IKEA-bag full med kläder som ska till Myrorna, och en likadan med sommarkläder, kläder som är för stora, och kläder som är för små. Alla garderoberna är genomgångna och min byrå är grundligt rensad- behöver jag säga att det är befriande? Tanken att imorgon kunna öppna en garderobsdörr och faktiskt kunna och vilja ha alla plagg som hänger där är minst sagt tillfredsställande.

Tyvärr har matintaget blivit lidande i min intensiva städning, så nu är det dags att försöka få nåt i magen. Ciabatta ligger på min köksbänk, peston och osten står i kylskåpet, och i DVD-spelaren väntar 28 days, en av de få Julia Robertsfilmer jag faktiskt minns som riktigt bra. Ja, so long mina vänner, nu tar Innie lördagsmyskväll!

*Frid*

// Innie

Impulsivitet och självdestruktivitet

Jag har funderat mycket och länge över begreppet impulsiva handlingar. Det återkommer ju med jämna mellanrum i debatter och diskussioner om självskadande personer i allmänhet, och borderlinepersonligheter i synnerhet. Man talar om låg impulskontroll, att man alltså inte kan slå bort en tanke som är allt för stark, och därmed handlar oövertänkt. Ofta kopplar man det automatiskt till den sorts destruktivitet som media vanligtvis väljer att fokusera på- att man skär eller rispar sej. Verkligheten är ju som alltid mycket mer nyanserad, impulsiva handlingar kan innebära allt mellan att göra oplanerade dyra inköp (vilket väl alla gör då och då utan att det innebär något sjukligt), till hetsätning (en form av destruktivitet som både kan vara impulsiv och välplanerad, men som alltid är en alldeles för undangömd problematik), one-night-stands som för många med den här problematiken kan vara ett indirekt sätt att skada sej själv genom att låta sej utnyttjas av någon främling och slutligen olika former av missbruk.
Jag själv har framförallt hållit mej till de direkta självskadorna, de där det är jag som står för skadorna. Att utsätta mej för fara från andra, hetsäta, impulsshoppa eller missbruka har jag tack och lov sluppit. Mina tankar har alltid varit att det är jag som är det onda, alltså är det jag som ska straffa mej själv.

Nu kommer jag så till dagens poäng - är självdestruktivitet alltid impulsiv?
Det här har jag funderat över fram och tillbaka under lång tid, utan att egentligen hitta något tillfredsställande svar. Just impulsiviteten finns nämnd i mina journaler överallt och det är också ett av kriterierna för borderlinediagnosen. Jag undrar nämligen om jag verkligen är så impulsiv som alla tror, om det inte är så att de väger in något annat i begreppet än vad jag gör.

Vad jag menar är att jag oräkneliga gånger har planerat mina självskador in i minsta detalj, ofta i flera dagar och ibland i veckor i förväg. Jag samlade tabletter, räknade dagar, planerade rätt tidpunkt för att det inte skulle ställa till allt för mycket med skola, möten, kyrka och så vidare. Jag ville alltid (och vill väl egentligen fortfarande) hålla mina föräldrar utanför, allt i tafatta försök att skydda dem från det sjuka monstret jag kände att jag utvecklades till och därför blev mina självskador ofta välplanerade. Däremot inte sagt att jag aldrig handlat impulsivt, för det har jag verkligen gjort, men merparten av gångerna har jag egentligen haft god tid på mej att undvika katastrof. Om det sen är bra eller dåligt, är förstås en annan diskussion. Om jag vet att jag kommer och skada mej men ändå inte avvärjer det, kan det väl tyckas värre än att handla impulsivt. Men å andra sidan måste det ju vara lättare för mej att stoppa det destruktiva, eftersom jag ofta får förvarningar...

Nåväl, det är en annan diskussion, åter till min huvudfråga - är självdestruktivitet alltid impulsiv? Ärade bloggläsare, det är på er det hänger! Upp till diskussion! Själv ska jag njuta av en cigg och en kopp kaffe.

Frid och lugn
// Innie

Konsten att gråta

"Som en vinter utan snö

Så tomt är mitt liv-

utan dej..."

Bilden här ovan är den sista bilden jag har av Calle. Den är tagen första adventshelgen 2005, ganska exakt fem månader innan han gick bort. Han ser lika glad ut som alltid, men vi som känner honom ser den lilla skillnaden mot bilder som är något äldre. Jag ser tröttheten i hals blick, och jag ser hur hans redan från början så magra kropp sakta tunnas ut. Trots det är jag glad att det här är den sista bilden. En glad Calle, i mitt kök, bakandes pepparkakor. Det är så jag vill minnas honom, som den glädjespridaren han faktiskt var. Aldrig att jag ska låta minnet av honom bli något negativt, eller bidra till något negativt. Jag vill gråta och sakna honom, förbanna sjukdomen och det orättvisa, men aldrig att Calles bortgång ska få driva mej till något destruktivt - det går rakt emot hela hans personlighet. Aldrig att jag sänker mej så lågt, nej, minnet av Calle ska bara genomsyras av ren kärlek. För alltid.

Varför skriver jag det här just idag just nu? Kanske för att mina minnen sakta kommer tillbaka. Kanske för att min kropp försiktigt låter mej få glimtar av dagarna runt hans bortgång och begravning. Små fragment dyker upp och i mitt huvud läggs det nu febrilt minnespussel för att få bilden att bli hel. Kanske för att jag pratade med Calles fina mamma två gånger i söndags, att filmen "Patch Adams" gick på TV samma kväll, kanske för att Bo Kaspers låt "Ett ögonblicki sänder" rullar på repeat i min MP3 spelare. Kanske för att jag igårkväll lyckades lossa på alla spärrar och gråta i närmare en timme. Jag grät så jag skakade, förbannade sjukdomen, stötte ut hans namn mellan tårarna, snörvlade och saknade. Hela tiden satt min älskade Älva där, tätt intill i rökrummet på avdelningen. Hon vaggade, lyssnade, kramade och grät med mej. När jag till sist hade gråtit ut all min förtvivlan var det inte den vanliga obehagliga tomheten som brukar infinna sej efter en lång gråtattack, utan istället ett slags lugn. Det var som att kropp och psyke hade totalkolliderat, och först efter den här urladdningen kunde de ligga på samma våglängd igen, först nu kunde de korrelera med varandra. Trött efter alla tårar, men betryggad med Älvans närhet och kärlek kunde jag krypa ner och sova lugnt hela natten.

Tårar är läkande, inget tvivel om den saken! Problemet för min del är dock att hitta dem, att plocka fram dem och släppa ut dem. Det spelar allt som oftast ingen roll hur djup sorgen är, tårarna gör sej inte till känna ändå. Jag sitter här vid min dator och bloggar intensivt om min älskade Calles död, och ändå faller inga tårar. Om jag är avstängd? -O nej, det skär i hjärtat, det kryper och hugger, men ingenting trillar nedför mina kinder. När jag lämnar datorn bär jag med mej känslan av ofullkomlighet och tomhet, inte alls i jämförelse med friden efter nattens tårar. Så, ärade bloggläsare, har någon ett recept på konsten att gråta, vänligen hör av er till undertecknad. Äkta krokodiltårar utlovas till den som lyckas med rätt recept.

Nu: Koka te och värma min frusna själ

Sen: Traska till kyrkan för mässa, fruktsallad och årsmöte med studentgruppen

Frid och omtanke

// Innie

P.S. Hela dikten finns att läsa här i bloggen under inlägget "Till Calle", den 1 november 2006 D.S.

Hemmakväll med ny kärlek

Så är jag då hemma på nattperm och ska sova hemma för första gången på två månader- behöver jag säga att det är underbart!
Visst känns det konstigt att inte Celiaskruttis är här, jag är aldrig hemma utan att hon är det, men jag kände inte att det var snällt mot henne att komma hem för en natt. Hon förstår inte svängarna fram och tillbaka mellan matte och morr-far, så hon får snällt vänta tills jag kommer hem mer permanent.

Här kommer så det bildbevis jag utlovat- jag i min nya frisyr. Jag stormtrivs! Funderar allvarligt på att klippa av en bit till, men det får nog vänta lite. Hur det hela gick till, när jag kapade min hästsvans och fick kortare hår än jag haft på 20 år, finns väldokumenterat i min bilddagbok (klicka på den 14 januari.)

Idag har varit en fin dag. Åt lunch på avdelningen och sen gick jag ner på stan. Träffade M och hennes mamma, kändes lite konstigt med det var ändå roligt att se henne. Köpte lite bra pocketböcker om sånt som berör, hittade färgglada toppar på superrea som jag glatt la till min nya vår-look och traskade in på butiken som är vad de heter, för att köpa bläckpatroner till min skrivare. Och där, på en hylla precis vid kassan, satt han, precis den jag letat efter! Han var så fin, mörk och nästan skimrande. Det verkligen strålade om honom, kunskap, snabbhet och hjälpsamhet. Men skulle jag verkligen? Behövde jag honom? Det är mycket pengar för någon som inte varar för evigt, och jag har ju redan hans (visserligen ruskigt otympliga) kusin hemma. Men ändå, den här grabben kan så mycket mer, framför allt är han flexibel- man kan ju ha honom överallt- vid köksbordet, som sällskap på bussen och till och med i sängen! Ja, jo... Kör till då! Glad i hågen traskade jag en kvart senare ut ur butiken med min nya vän under armen. Vad han var för något? En bärbar dator såklart!

// Pillemariska kramar från en Innie som ska packa upp sin nya darling och sen krypa till kojs - kanske med en ny sängkamrat? ;-)

Bildspel

Eftersom det faktist är ett nytt år nu, kände jag att det var dags att summera det gamla, men hittade inte så mycket spännande i mina mappar från bara 2006, så jag bestämde mej för att gräva ytterligare bakåt- här är resultatet! Framöver kan du se fram emot fem nya gamla bilder lite då och då. Varsågod!


Calle och Innie hemma hos oss på Halloweenfest hösten 2003

Innie på weekend med Calle i Tallin, augusti 2003

Innie och Calle nyinflyttade (och nyvakna?) i Linköping, sommaren 2003

Calle i Tallin, augusti 2003

Innie Och Celia i Mjölby, midsommarafton 2005

Notera alla mina olika frisyrer och hårfärger! Jösses!

Vägen tillbaka

Nu har min vandring tillbaka till livet börjat på nytt. Mycket har hänt under de två månader jag tillbringat under sjukvårdens beskydd. Delar av det tack vare deras stöd, men det mesta kommer självklart inifrin, från mej själv. En inläggning i sej självt löser inga problem, det finns ingen magi i väggarna på avdelningen, men det ger mej en chans att hämta andan, att reflektera och samla krafter igen. Precis det har jag gjort nu och är redo att slåss igen. För mitt liv, för mina rättigheter och för mitt tillfrisknande.

Jag har insett att jag har mycket resurser, det är inte bara något som personalen alltid säger för att låta käcka, jag har potential och ett relativt välfungerande intellekt. Jag har förutsättningar för att klara mej ur sjukdomen, utbilda mej och få ett jobb. Alla lopp är inte körda. Jag har också så stillsamt börjat inse och sakta aceptera mina begränsningar. Kankse tar det några år till innan jag orkar mej på ett "vanligt" liv, möjligt är att jag får leva med återkommande depressioner, kanske blir jag aldrig helt fri från anorexidemonen, och det är inte säkert att jag kommer orka jobba heltid, men mitt liv behöver inte bli värdelöst för det. Jag tror att jag har mycket att bidra med, jag tror jag skulle bli en bra sjuksköterska, jag hoppas få börja föreläsa igen och känna att jag bidrar med något, att jag drar mitt strå till stacken. All kompetens går faktiskt inte att mäta i siffror i statistik, men det gör inte den kunskapen obrukbar- tvärtom! Många gånger är det just erfarenhet som gör att vi växer som människor, och min erfarenhet ska jag verlkigen försöka att förvalta och göra det bästa av!

Jag väntar på ett möte med ätstörningsenheten i Motala (de som tagit över sedan Videgården lades ner) den 29 januari, då kommer de till avdelningen för samtal med mej. Jag hoppas på att kunna bli utskriven snart, allting rullar på och jag mår bättre än på länge. Min nya antidepressiva medicin har verkligen gett effekt vilket inte inträffat med något preparat jag testat sen 2001, och det hjälper självklart upp! Jag har fler och längre permissioner, och i helgen ska jag ha min första nattpermission. Ikväll ska jag och älskade lillasyster gå på en dansföreställning; Tchaikovsky Russian Ballet kommer hit och gästspelar- det ska bli underbart att få se (förhoppningsvis) högkvalitativ klassisk balett!

Som värdelöst vetande kan avslutningsvis nämnas två saker;
1) Innie har lärt sej att dricka kaffe, och pimplar nu Cappucino Irish Cream dagarna i ända!
2) Innie har klippt av sej håret och har nu kortare hår än hon haft på 20 år! Bildbevis kommer snarast till en blogg nära dej.

Nu är det dags för mej att ringa några samtal, avnjuta ännu en kopp kaffe och sen ta tag i lite lägenhetsstädning. Tills vi möts igen, må friden följa dej.

// Innie