MAVA-besök

Idag har varit en ganska annorlunda och onekligen omvälvande dag. Vi har utbildningsspecifika dagar nu, vilket innebär att vi SSK-studenter läser tillsammans, separat från de andra programmen. På dagens schema fanns "Studiebesök på US" men vi hade inte fått någon som helst information om var vi skulle vara. I morse blev vi indelade i femton grupper, och en lärare läste upp fördelningen, grupp för grupp. "Hela basgrupp I går till... MAVA, medicinsk akutvårdsavdelning"

Jag visste inte riktigt var jag skulle ta vägen, hur jag skulle reagera eller vad det egentligen skulle innebära, vilket gjorde att jag började skratta hysteriskt längst bak i salen, men tack och lov hade hon precis läst klart sin lista och 75 elever började prata i mun på varandra så mina halvkvävda skratt märktes nog inte så väl.

Jag menar, vad är chansen för det här? 1 på 15, eller egentligen 2 på 15 eftersom en grupp skulle gå på studiebesök till psykiatrin, men ändå! Jag skulle gå tillbaka till MAVA, avdelningen jag hatar och älskar, avdelningen som är så laddad med självhat och avsky, men samtidigt en så trygg punkt. Jag har slutat räkna gångerna jag varit där som intoxpatient, men jag har helt klart passerat tjugostrecket. Nu skulle jag alltså dit som student, i utbildningssyfte, jösses...

Efter lite inre monologer insåg jag att det inte fanns så många val; jag var tvungen att göra det här, och hoppades att i alla fall få se avdelningen ur ett personalperspektiv och inte bara som patient.

Till slut gick allt ändå väldigt bra, trots att det var en ganska vrickad situation. Sjuksköterskan som pratade med oss i en och en halv timme var hon som hade hand om övervakningsrummet när jag var inlagd där för min sista överdos. När mina kursare frågade om intoxikationer och självmordsförsök startade en väldigt lång diskussion om ämnet, som sedan gled in på ett samtal om LPT hade jag svårt att hålla tungan i styr, men jag kände inte att jag kunde säga någonting alls. Att försöka förklara skillnaden mellan kvarhållningsregeln, konvertering och direkt LPT kändes inte så naturligt utan att behöva avslöja allt för mycket obekväma detaljer, så jag satt helt enkelt tyst och räknade pärmar på en hylla i rummet vi satt i.

Vår handledare visade avslutningsvis oss runt på avdelningen, och berättade om deras rutiner. Det var säkert en bra genomgång, men det var pinsamt nog ingenting nytt för min del. Trots att jag aldrig satt min fot där i någon yrkesroll, hade jag full koll på de rutiner hon drog igenom med mat, undesökningar, prioriteringar, bakjourer, personaltäthet och så vidare. Jag har uppenbarligen varit en aktiv patient och noterat alla små detaljer. Men visst, lite nytt lärde jag mej. De har en apparat som kan analysera vissa blodprover så de slipper skicka allt på labb, och de har en form av ultraljudsmaskin som de kan göra avancerade EKG på sina hjärtpatienter utan att behöva skicka iväg dem, klart spännande att se. Men att titta på de digitala droppräknarna, telemetriapparaterna och syrgasmaskerna blev lite väl mycket för mej idag, och jag fick flera gånger den allt för välbekanta illamåendekänslan som kryper fram efter hundratals piller i magen. Men med lite mental förberedelsetid tills nästa gång så kommer jag klara det galant.

//Innie (som ska titta på "Allra käraste syster" ikväll på SVT1 1830 och bli barndomsnostalgisk och kanske fälla en tår eller två)

Bilden är hämtad från http://www.lio.se/ och är tagen i MAVA's reception