Det blir sällan som man tänkt sej

Den här helgen hade jag planerat som en vilohelg, ett par dagar av lugn och ro där jag skulle ladda inför måndagens prövningar. Men det blir ju sällan som man tänkt sej...

I fredags var vi tvugna att operera Celia igen, nio klor fördelade över alla fyra tassar blev lidande, och jag fick hem en ganska medtagen lite hund. Väl hemma väntade Jackie, mammas hund, och plötsligt hade jag två pipiga hundar i min lägenhet. En som pep eftersom hon hallicunerade efter sövning och den andra pep efter sin matte. Hej och hu, fullt hus! Men de var ganska söta när de sov brevid varandra i alla fall...
Lördagen ägnade jag i köket, i desperata försök att få någonting gjort med två nerviga hundar om inte gick att ta ut och rastas mer än tretton minuter. Resultatet blev en morotskaka (det börjar bli ett stående helginslag) och 75 kanelbullar med lite olika fyllning. Om inte annat har jag än mindre plats i min frys nu, och garanterat fika till eventuella studiekamrater för ett bra tag framöver.
Ja, just det, så var det ja; jag börjar universitetet imorgon, har jag nämt det? Sjuksköterska faktiskt. Jo, det är sant! Jag, Innie, ska bli universitetsstudent och läsa medicin och omvårdnad, feste lite lagom mycket för mycket, träffa en väldans massa coola människor och kanske till och med få en och annan vän. Jag ska tentaplugga i panik med baljor av kaffe runt mina böcker och gå på kravaller lite då och då, och till slut, om förhoppningsvi tre år om allt går som det ska, kommer jag utexamineras som sjuksköterska. Ja, faktiskt, sjuksköterska! Innie, det hopplösa psykfallet, hon som vi remitterade till rättspsyk, hon som hånskrattande lurade döden mot alla odds för ganska exakt ett år sedan, ska börja läsa till sjuksköterska.
Det låter för bra för att vara sant helt enkelt. Det lär väl märkas i morgon, om mitt namn finns med på listan, så är det verklighet. Då har jag vunnit ännu en seger. Det är så jäkla coolt!

Och ja, jag är livrädd, apnervös, sönderskakad och ett fullständigt nervvrak, samtidigt som jag är helt lugn. Det är verkligen för otroligt för att jag ska kunna greppa det. Tänk dej att någon ringde dej och bad dej hämta Nobelpiset i fysik imorgon, ungefär så känner jag nu. Det händer bara inte, och det är alldels för bra för att vara sant. Men i morgon är det upp till bevis - då gäller det att visa vännerna, omgivningen och mej själv att även det mest hopplösa fallet kan få vingar.
Och få legitimation för att stå på andra sidan medicindelningsdörren :)

// Innie