D - Dans

Dagens bokstavsblogg har varit solklar ända sen start, D står för Dans och dansat har jag gjort så länge jag kan minnas. På många sätt ser jag mej själv fortfarande som en dansare (femininformen dansös känns för pretantiös för att jag ska våga använda den om mej själv), trots att jag inte dansat regelbundet på två år. Det är fortfarande så att jag inte kan sitta stilla om jag hör medryckande musik (fråga Pär!) och jag kan få dansabstinens som inte är uthärdlig alls och dra igång en skiva på högsta volym och rocka loss i mitt vardagsrum. Om jag någon gång går ut på krogen och dansar och har ordentligt med energi kan det bli stora problem att få mej av dansgolvet annat än för att hinka vatten i baren. Hamnar jag på en öppen plats med musik i hörlurar eller högtalare, kan jag lova att jag tar några mer eller mindre diskereta danssteg, även om det innebär på ett torg på stan med några gatumusikanter. Och ta inte ut mej på stan under nån orkesterfestival om du inte står ut med att jag börjar dansa, jag lovar att jag inte kan stå stilla!

Jag började dansa som femåring och gick den vanliga vägen genom barndans, barnbalett, jazzbalett och sen ren balett. Därefter har jag dansat jazz, modernt, street och salsa, men har alltid haft baletten som utgångspunkt och det är även där jag tror att min stora danspassion finns. När jag flyttat hit till Linköping fick jag för första gången prova på tåspets och det var inte utan att mitt ego fick sej en kick när jag insåg att jag faktiskt var ganska duktig på det. Mina vader var starka och min balans god, och trots att jag aldrig fått lära mej den riktiga tekniken utan bara hoppade in i en tåklass som kommit en bit på vägen, så klarade jag allt utan prob lem och fick till och med en och annan positiv och uppmuntrande kommentar av min annars ganska hårda balettlärare.

(Det är ingen lätt match att ta kort på sej själv i tåspetsskor...)

Genom åren har jag dansat på ett antal olika skolor, varit med på mängder av uppvisningar och projekt, och jag kan tyvärr inte längre namnge alla mina danslärare. Ställen jag minns som viktigare än andra och som ändå bör nämnas här är självklart Aase Dyrtings danscentrum i Jönköping, där jag på riktigt började med ren balett och har spenderat timtal av svettiga träningspass, ömmande muskler, uppvisningsrep, koreografipanik, raspiga högtalare och hysteriska lärare. Dessutom måste balettsalen ha en guldstjärna för den underbara vyn rakt ut över Vättern.
Min vårtermin på Kulturama i Stockholm var också speciell på många sätt, mest för att jag verkligen fick leva i dansen på ett helt annat sätt än man gör när man bara tar kvällskurser. Trots att jag fick flytta hem med svanse mellan benen efter att ha kraschat helt och fått ett LPT, så minns jag ändå tiden på Kulturama som väldigt intensiv och givande. Jag fick mina månader på en estetisk skola, fick ta del av den världen jag drömt om under hela mitt liv.
Till sist måste jag nämna Folkuniversitetet här i Linköping där jag framför allt fått testa på nya stilar. Dels tåspetsen, men även streetdance som jag föll för direkt, och till sist salsa som gav mej en endorfinkick utan dess like.

Tyvärr kan jag inte dansa längre, min fibromyalgi gör att kroppen inte orkar ha schemalagd dans på samma vis som tidigare, och jag har de senaste terminerna tvingats avbryta ett antal påbörjade kurser. Jag har till slut bestämt mej för att inte göra fler försök på ett tag nu, mest för att slippa behöva avbryta fler gånger. Möjligen kan jag gå en salsakurs eller nån annan pardans, men tåspetsbalett och streetdance är helt enkelt för tufft för min värkande kropp. Det har varit tungt att inse att min identitet som dansare inte längre är verklighet, men det har också varit viktigt att göra ett avslut. Nu lever jag på att läsa dansbloggar som Angelicas magdansblogg och Milles dansblogg, jag går på Bounceföreställningar, har mina dansbilder på väggarna och ser en och annan dansfilm på TV. Och såklart, dansar häcken av mej på krogen nån gång ibland, och tar några mindre diskreta skutt på stora torget om abstinensen blir för svår. Men jag rår inte för det, för - To live is to dance, to dance is to live

// Innie aka. dansknarkaren

(Och jag förstår inte varför blogger inte vill gå med på att jag delar första stycket i två? Varför blir den texten så kompakt? Gaah - hilfe!)