(Det är ingen lätt match att ta kort på sej själv i tåspetsskor...)Genom åren har jag dansat på ett antal olika skolor, varit med på mängder av uppvisningar och projekt, och jag kan tyvärr inte längre namnge alla mina danslärare. Ställen jag minns som viktigare än andra och som ändå bör nämnas här är självklart Aase Dyrtings danscentrum i Jönköping, där jag på riktigt började med ren balett och har spenderat timtal av svettiga träningspass, ömmande muskler, uppvisningsrep, koreografipanik, raspiga högtalare och hysteriska lärare. Dessutom måste balettsalen ha en guldstjärna för den underbara vyn rakt ut över Vättern.
Min vårtermin på Kulturama i Stockholm var också speciell på många sätt, mest för att jag verkligen fick leva i dansen på ett helt annat sätt än man gör när man bara tar kvällskurser. Trots att jag fick flytta hem med svanse mellan benen efter att ha kraschat helt och fått ett LPT, så minns jag ändå tiden på Kulturama som väldigt intensiv och givande. Jag fick mina månader på en estetisk skola, fick ta del av den världen jag drömt om under hela mitt liv.
Till sist måste jag nämna Folkuniversitetet här i Linköping där jag framför allt fått testa på nya stilar. Dels tåspetsen, men även streetdance som jag föll för direkt, och till sist salsa som gav mej en endorfinkick utan dess like.
Tyvärr kan jag inte dansa längre, min fibromyalgi gör att kroppen inte orkar ha schemalagd dans på samma vis som tidigare, och jag har de senaste terminerna tvingats avbryta ett antal påbörjade kurser. Jag har till slut bestämt mej för att inte göra fler försök på ett tag nu, mest för att slippa behöva avbryta fler gånger. Möjligen kan jag gå en salsakurs eller nån annan pardans, men tåspetsbalett och streetdance är helt enkelt för tufft för min värkande kropp. Det har varit tungt att inse att min identitet som dansare inte längre är verklighet, men det har också varit viktigt att göra ett avslut. Nu lever jag på att läsa dansbloggar som Angelicas magdansblogg och Milles dansblogg, jag går på Bounceföreställningar, har mina dansbilder på väggarna och ser en och annan dansfilm på TV. Och såklart, dansar häcken av mej på krogen nån gång ibland, och tar några mindre diskreta skutt på stora torget om abstinensen blir för svår. Men jag rår inte för det, för - To live is to dance, to dance is to live
// Innie aka. dansknarkaren
(Och jag förstår inte varför blogger inte vill gå med på att jag delar första stycket i två? Varför blir den texten så kompakt? Gaah - hilfe!)
6 kommentarer:
Åh vad kul att du också älskar dans!
Jag har dansat större delen av mitt liv. Street, jazz, balett, modern. Street ligger mig varmast om hjärtat. Jag har tvingats asvtå emellanåt från dansen pga anorexi och inläggningar. I våras slutade jag frivilligt pga att jag kände för mycket press och känner inte att jag är tillräckligt stabil för att i framtiden kunna ha dansen som yrke. Men jag saknar dansen och ska därför börja på afrikansk dans i höst.
Länge leve dansen!
Sköt om dig!
*tar några försiktiga salsasteg*
När fick du din fibromyalgi?
Josefin: Underbart med afrikans dans, det har jag velat testa länge men aldrig kommit iväg på!
mayday: Smyger intill och dansar salsa med hela natten
Jozzan: Jag var 18 när jag fick diagnosen första gången, då hade jag haft problem i ungefär två år.
//Innie
Å, dans! Det gör mej så ont att du inte kan dansa regelbundet längre. Jag vet hur det känns och jag är evigt tacksam att jag har kunnat börja igen.
Och du har så bra fötter! Jag försöker låta bli att avundas dem och bara glädjas åt dem istället.
Eftersom du rekommenderar min blogg, måste jag ju oxå tipsa alla om "min" andra: http://dans.qaw.se
:)
Kul att läsa! Men jättetråkigt att du inte dansar längre, vet hur mycket du älskar det. Tycker att du ska försöka börja dansa magdans... jag vet att vi har haft (och har) fler elever på min skola som har fibromyalgi och som blivit bättre genom dansen :)
Kramar
Skicka en kommentar