A - Andakt

Så var det dags att sparka igång bokstavsbloggandet på riktigt, och först ut med bokstaven A som ledstjärna är Andakt. Jag funderade länge på vilken form av ordet det skulle bli; andaktsbok, andaktsrum, andlighet, men kom fram till att det fick räcka med bara andakt för att kunna få med flera delar.

Jag är inte uppvuxen i en speciellt kyrklig familj, och följdaktligen har jag inte heller gått i söndagsskola. Min första kontakt med kyrkan kom nån gång i mellanstadiet då jag hängde med min bästa kompis till Pingstkyrkan ibland. Jag var på två läger med den församlingen, då var jag i tolv-trettonårsåldern och hade en lite osäker skräckblandad förtjusning till allt med Gud och Jesus och Hallelujah och Amen och grejer. Jag vågade inte riktigt vara mej själv på de där lägren, eftersom jag aldrig fullt lärde mej vad som var okej och inte. Men ändå så väcktes nån form av andlighet i mej, ett sökande och en vilja att utforska.

Ganska snart blev det dags att söka konfirmationsgrupp och det var också då jag kom in i Svenska Kyrkan och SKUJ (ungdomssektionen) på allvar. Vi ungdomar huserade i den gamla Prästgården, där träffades vi flera gånger i veckan för att prata, leka, umgås och ha andakt. Det finns nog inget annat andaktsrum som är just så mycket andaktsrum som det på övervåningen i Prästgården. Hundratals och åter hundratals andakter har jag firat där inne. Trots att rummet är oerhört litet har vi många gånger suttit över trettio personer där, på kuddar och på golvet, men framför allt i knät på varandra, liggandes med någon på magen och någon annan som huvudkudde. Så nära varandra, pojkar som flickor, coola som nördar, så lika varandra och så oerhört unika. Så nära sej själv, och alltid nära Gud.

Det var i det andaktsrummet som jag började ifrågasätta mitt liv. Det var där jag kunde dra mej undan när det sociala på undervåningen blev allt för intensivt, och jag satt där och grät, spelade gitarr, skrev, pluggade, lyssnade, bad, sjäng, läste och pratade. Andaktsrummet i Prästgården fick en väldigt central roll i min tro, det var på något vis där min Gudstro växte fram och tog form. Det var där jag började våga sätta gränser och ta tag i mitt ledarskap, när man fick tysta andra ledare som ibland var flera år äldre (och det var läskigt när de vuxit upp i kyrkan och jag var gröngöling!) och det var där jag fick låta min spröda tro se ljuset när jag själv skulle leda andakter. Det var där jag började växa inombords, det var där Innie började ta form. And I miss it like crazy...

"Under Ytan" En andaktsbok som min konfirmationspräst Torgny Wirén skrivit, används flitigt i landet. Jag var en av de som fick göra urvalet till boken. Fick ett 70-80 tal texter av Tojje (Torgny Wirén) och skulle sålla ut 52 stycken, en för varje vecka. Det var tufft jobb, men oerhört roligt. Speciellt eftersom boken blivit så uppskattad! Calle var förresten också med och läste texter, det var dock innan vi blev tillsammans.