Nyckeln till frihet

Det är någonting som händer inom mej, något som lossnar, eller en nyckel som sakta vrids om. Bitar som faller på plats eller en suddig bild som försiktigt klarnar. Allt är så diffust, och det finns inga enskilda saker jag kan peka på och säga; här sker en förändring! Utan snarare alla bitarna tillsammans får mej att förstå att något händer.

Jag har alltid varit en känslomänniska, haft lätt att känna med människor runt mej och sätta mej in i deras situation, och gråtit floder när jag läst en sorglig bok, men mina egna känslor har jag haft väldigt svårt att uttrycka de senaste tio åren. Det är som att jag inte får känna, inte bör känna, eller kanske att jag inte ska låta mej påverkas av mina egna sorger; de är ju ingenting värda. Trots det har jag ju haft alla känslor inom mej, utan att kunna tillåta mej uttrycka dem i ord eller tårar, och i stället är det mina armar och egentligen hela min kropp som vittnar om många års känslostormar.

Nu har det gått ganska exakt ett år sedan jag vände om, ett år sedan de dramatiska och traumatiska dagarna på PIVA och IVA, ett år sedan jag valde väg i livet och beslutade att lämna de torra savannerna där bara misär och självskador existerade. I ett års tid, med några få fallande månader i vintras som undantag, har jag klarat av att hantera mitt liv utan självskador eller självsvält. Tyvärr har mina tårar ännu inte kommit tillbaka på samma sätt som jag kanske velat, det är många gånger som jag blivit så djupt berörd eller ledsen men ändå inte kunnat fälla en enda förlösande tår. Däremot har jag kunnat uttrycka mina känslor i ord, både verbalt och i text (som här i bloggen!).

Nu tror jag ändå att min kropp närmar sej en ny fas. Jag reagerar starkare över saker på ett känslomässigt plan, men det är som att tårkanalerna har slutat fungera, och istället måste hela min kropp reagera.
Som förra helgen då jag var i Västervik, på fredagen pratade jag och Ida om Calle i en dryg timme, till sist fick jag ett svimningsanfall och låg och kräktes på hennes toalett klockan två på natten. Trots att det egentligen inte varit jobbigt att prata om Calle!
På söndagen när jag åkte hem blev jag utskälld efter noter av en idiotisk man som skulle tågsemestra med sin familj, det var så ogrundat och han var riktigt hemsk, tågvärden fick komma och lugna ner honom, men min reaktion blev att jag satt och hyperventlierade med tårarna strömmande ner för kinderna; offentligt på ett tåg! Jag har aldrig reagerat så förut! Och i går upptäckte jag att Celia har ett nytt klokapselbrott, hon slickar på tassarna och har oerhört ont, morrar och nafsar när jag försöker titta på tassen. En tid hos veterinär är bokad på måndag, men jag vet att det här inte är bra. Vi hade hoppats att det skulle ta ett år i alla fall innan hon blev dålig igen, nu tog det inte ens en månad. Någonstans vet jag att det här inet är hållbart för henne, men jag orkar inte tänka tanken fullt ut. Istället har jag känt mej magsjuk hela dagen idag, matthet i kroppen, illamående, en extrem trötthet och jag som aldrig kan sova dagtid som två timmar nu i kväll.

Om jag hade tittat på varje händelse separat hade det mycket väl kunnat vara sammanträffande eller bara bortförklaras som något konstigt fast normalt, men när jag fått tre så starka reaktioner på bara en vecka, så börjar jag inse att det är något som lossnar inombords. Det är som jag försökt öppna en låst dörr med fel nycklar tusentals gånger, och plötsligt har jag hittat nyckeln som passar i låset - nyckel till frihet? Eftersom det var många år sedan dörren senast öppnades är låset kärvt, men bara det faktum att den passar gör att min kropp reagerar stark. Spärrar släpper inombords, och jag tror att jag på riktigt börjar få kontakt med mina känslor igen, de äkta och sanna, men jag vet helt enkelt inte än riktigt hur jag ska hantera dem. Istället sköter min kropp det åt mej automatiskt.

Jag är inte helt säker på att jag tycker om att ligga och kräkas mitt i natten, att hyperventiler och gråta på ett åtg, eller känna mej matt och illamående en hel dag utan att egentligen vara sjuk, men jag försöker intala mej själv att det i grunden är något positivt. Jag tror att min kropp rensar rensas nu; bort med det gamla tankesättet och in med det nya, konstruktiva och långsiktiga. Vem har sagt att alla förändringar är smärtfria?

//Innie