Ex-Zebra på väg ut i livet

Jag är medlem och moderator på världens bästa forum, Zebraforum, som startades av Sofia Åkerman, författare till boken Zebraflickan. Forumet skiljer sej ganska mycket från andra som riktar sej till personer med ätstörningar och självskador på det viset att Zebraforum är friskinriktat. Sen jag blev moderator har jag insett att det sker mycket jobb "bakom kulisserna" i att försöka få medlemmar som många gånger mår väldigt dåligt, att försöka fokusera på det som är bra, det som kanske fungerar och som går att jobba framåt med.

Här blandas personer som varit sjuka länge och genomgått många behandlingar utan större resultat, med de som lyckats slå sej fria, ensamma tjejer som inte hittar någon motivation och de som bor på behandlingshem med mycket uppbackning, personer som ganska nyligen fallit in i det destruktiva och de som mått bra en tid men av olika anledningar trillat tillbaka i sjukdomen. Med andra ord finns här en enorm mångfald, speciellt då här även finns anhöriga och vänner till personer med den här problematiken.

Många kan tycka att det låter tungt och tufft, och jag har ett par gånger fått frågan hur jag orkar vara på forumet så mycket, jag har ju faktiskt gått vidare och lever inte mitt i det sjuka längre. Vissa som varit sjuka vill dra ett streck över de mörka åren, glömma smärtan och leva i nuet.
Jag funkar inte så.
Zebraforum har blivit ett av mina starkaste verktyg i resan tillbaka mot det friska livet, ett liv utan självskador och självsvält. Jag tror ärligt talat inte jag kommit så här långt om jag inte haft det härliga gänget där, som visar mej att det är möjligt att komma vidare, som stöttar och ger hopp, som hjälper mej att förstå att man får vara deppig ibland utan att för den sakens skull rasa hela sin värld och ge upp allt man strävat efter.

Men det är nog ändå så att den största delen av medlemmarna fortfarande är kvar i det sjuka, och det är de som behöver mycket stöd, pushning och uppmuntran av oss som tagit några steg ur det sjuka. På många sätt är det nog de som hjälpt mej mest.
Paradox?
Nej, faktiskt inte. Det är de här tjejerna som tvingar mej att tänka efter, det är de som får min hjärna att jobba och mina tankar att låta sej fångas. För att kunna besvara ett inlägg om hur man ska motivera sej att jobba emot självskadorna, hur man ska ta sej igenom en svår ångestattack, hur man ska våga tala om för sin terapeut hur man mår, eller hur man över huvud taget får tag på en terapeut, så måste jag verkligen tänka efter och reflektera. Hur gjorde jag i den här situationen? Vad är det som gör att jag orkar kämpa vidare trots att motvinden piskar mej i ansiktet? Varför är det så viktigt att sluta skada sej? Var ligger min självkänsla egentligen, och vem är jag utan sjukdomen?

Jag skulle vilja påstå att de här personerna som ger så oerhört mycket av sej själva, de som blottar sina innersta tankar för människor de aldrig träffat, får mej att bli än mer övertygad om att det är framåt jag måste kämpa. Det finns inte längre något liv i det sjuka, jag har lite granna tappat min zebraidentitet, och trots att det skapar en sorg inom mej, så är glädjen och lyckan över att våga se framåt över horisonten så vansinnigt mycket större. I veckan pågick en liten humoristisk tråd på forumet, där begreppet "ex-zebra" myntades, till och med "stolt ex-zebra", och jag kan inte annat än att skriva underpå det och gå med i klubben.

Jag är en stolt ex-zebra på väg ut i livet.

//Innie
Bild av Sofia Åkerman, hämtad från hennes blogg som finns här.
Adressen till forumet är www.zebraforum.com