Konsten att bygga hus

Så har jag nu landat i min lägenhet i Linköping igen, efter en helg hemma hos mamma, i min barndomsstad Jönköping. De första åren efter flytten därifrån, var jag och hälsade på ytterst sällan. Det kändes som att hela staden genomsyrades av olycka och rädsla, skräck och osämja, varje gathörn hade en egen historia att berätta, varje butik, park eller skola hade sina mörka minnefiler i min hjärna. Efter hand som åren gått kan jag mer och mer åka hem när jag vill, inte när mina minnen tillåter det, och jag måste erkänna att det är en befrielse. Jönköping är faktiskt en väldigt vacker stad med allt sitt vatten, alla kullar och backar och fina hus och kyrkor. På de få åren sen jag flyttade har hela staden expanderat, det är knappt så jag hittar i staden jag bott i under 20 år...

I går var jag nere en sväng på stan, var inne i både gamla och nya butiker, och under promenaden hem hade jag kameran i högsta hugg, och tänkte dela med mej lite av min vackra stad!

Först ut är Stora Hotellet nere vid hamnkanalen, nära piren. Här har jag varit på bal inte mindre än två gånger, först Calles bal 2001, sen min egen 2003

Näst på tur är Per-Brahegymnasiet. Där var jag inskriven i sju (!) år, men till sist, efter mycket slit, fick jag mitt diplom från International Baccalaurete. Här gick jag och Calle tre år tillsammans.

Sofiakyrkan, mitt i stan. Här är jag konfirmerad, det var i den här församlingen som jag träffade Calle sommaren 1997. Med tiden blev det här mitt andra hem med framförallt täta besök på onsdagsmässorna. Här hade även flera av de skolorna jag gått i sommaravslutning. Som kuriosa kan sägas att kyrkan är Växjö stifts största- alltså större än Växjö domkyrka!

Så, tänker du, det var väl trevligt att se lite bilder, men jag har faktiskt ett syfte med dem också. Alla tre bilderna visar stora stenhus, vackra i fasaden trots att de inte är byggda igår. Gymnasiet är snart hundra år gammalt, och kyrkan har i runda tal 200 år på nacken. Hur kan de vara så fina när de är så gamla?
Lätt svar, eller hur? De är ju självklart renoverade ett antal gånger. Både gymnasiet, kyrkan och hotellet har fått ny fasad bara de senaste åren och kan nu stolstera i många år framöver med ett vackert yttre. Men det räcker ju inte med en fin fasad, även inuti måste det hållas snyggt. Kyrkan fick en invändigt renovering härom året, med nya kyrkbänkar, ny färg, ny kororgel, en allmän upprustning helt enkelt, så nu kan vi nog räkna med att ha vår kyrka i fint skick utan och innan, under åtskilliga decennier.

Men vad har då det här med mej att göra? Jo, jag behöver också en renovering. Så enkelt är det. Utsidan har jag redan börjat rusta upp, ny frisyr, en hel del nya kläder och framförallt nya färger. Nya gardiner och textilier i lägenheten, och nya lökar och växtrer planterade jag i höstas. Men precis som med hus så räcker det inte att rusta ett liv utifrån, man måste faktiskt rensa inuti också, och det är just vad jag gör.

Hela hösten har varit en rannsakans tid för mej. Jag började långsamt hitta en balans i mej själv, jag funderade mycket på vad jag värderar i mitt liv, och varför. Jag ifrågasatte, prioriterade, prioriterade om och kände efter. Efter några månader började sakta bitarna falla på plats och jag kunde lägga ett nytt pussel med en bild jag aldrig tidigare sett. Det var en bild av mitt liv så som jag vill ha det, utan allt för mycket inverkan av utomstående.

Just den här processen har jag tagit upp igen efter ett par veckors semester under årets mörkaste tid. Jag känner efter, jag tänker och frågar mej själv vad som, betyder något. Allt det här gör jag inte direkt medvetet, långt ifrån, men sammanställningen mejlas in till mitt medvetandekontor med jämna mellanrum, och då får jag aktivt ta tag i mina tankar.

Min största och viktigaste slutsats efter en lång tids grubblande, sammanställande och funderingar är begreppet acceptens. Med det menar jag att jag måste acceptera min livssituation som den är, utan att för den sakens skull ge upp och sluta tro på förändring. Exempel; jag är sjukskriven nu, både på grund av psykiska och fysiska problem, och det är inte säkert att jag någonsin kommer klara att jobba eller plugga på heltid, men vad gör det egentligen? Är det inte bättre att jag ägnar min energi nu åt att komma tillbaka, jobba åt det friska och förstärka det goda jag har, istället för att gräva ner mej i min mörka framtid, som jag ju faktiskt inte vet något om? Mitt värde som människa ligger ju faktiskt inte i hur mycket jag orkar jobba, utan snarare i vem jag är som person.

Jag börjar inse att det är ett ganska stort steg jag tagit i och med det här. Inom DBT pratar man mycket om just acceptens, det finns flera böcker skrivna i ämnet (bland annat Anna Kåvers Att leva ett liv, inte vinna ett krig som jag varmt kan rekommendera!) och betydelsen av detta är något många terapeuter försökt mata in i mej, utan någon särskild framgång. Men nu, nu har poletten trillat ner, ljuset är tänt och min förståelse har infunnit sej. Kanske är det så att mitt hjärta hunnit med, kanske har jag först nu riktigt förstått innebörden i begreppet, eller kanske har jag först nu kunnat tillgodogöra mej allt jag tidigare lärt mej teoretiskt men inte kunnat ta in. Oavsett hur det hänger ihop så har saker fallit på plats, och jag ägnar mer aktiv tid åt acceptens, med den inställningen i grunden tror jag man kan komma långt!

Så ta en stund med att googla på ordet, leta upp Kåvers bok, fundera över vad du retar och hakar upp dej på, och bara fundera över vad det skulle innebära om du accepterar situationen istället för att sparka bakut. Bara att tillåta sej att testa tanken, utan att sen genomföra den, är ett steg i rätt riktning. Det var där jag började för flera år sen, och nu kan jag åka hem till mamma och mitt vackra Jönköping precis när jag vill!

//Innie

P.S. Självklart finns det saker man absolut inte ska acceptera, däribland är ju bristande respekt, våld och övergrepp från andra människor och inte från minst dej själv! Men det är jag ganska övertygad om att ni förstår ;-) D.S.