Som glad hundägare är det inte mycket att göra, att lära Celia gå på låda känns inte överdrivet lockande, så det var bara att börja pälsa på sej kläder. Strumpbyxor, knästrumpor, tjocka sockar, raggsockar och jeans. Linne, trekvartsärmat, långärmat och fleecetröja. Vinterjacka, haslduk, mössa, vantar, skor, tröja på Celia- and off we go!
När vi så väl kommit ut och fått upp farten lite, kunde jag börja se mej omkring och fokusera på något annat än att mina kinder höll på att implodera av kylan. Solen stod lågt, men hade ändå jobbat sej över hustaken, februaribleka strålar gjorde sitt bästa för att lysa upp en grå onsdagsmorgon. Mina fötter jobbade mej framåt, och Celias tassar gick som trumpinnar. Någonstans där, mellan snödrivor och solstrålar fick jag den där varma känslan inombords igen, jag har det faktiskt ganska bra.
Jag har en lägenhet som är min, jag kan betala för den utan problem trots att jag aldrig har haft något jobb, jag har en liten familj som jag vet jag kan lita på både i storm och på kav lugnt vatten. Mina vänner här i Linköping må inte vara av någon enorm kvantitet, men en jädrans god kvalité- de finns i vått och torrt, i alla olika skeden. Jag har ett intellekt som hjälper mej mycket, och en kunskapstörst som aldrig sinar. Jag har diverse talanger och gåvor, vissa som jag använder mej av, och andra som jag verkligen borde utveckla och låta spira. Men det som värmde mest under morgonpromenaden, var ändå Celia.
Det kan låta konstigt för den som själv aldrig haft husdjur, men det händer ganska ofta att jag bara stannar upp mitt i en rörelse eller aktivitet med Celia, med ett hisnande sug i magen, och en enda mening i hjärtat; hon är min. Känslan när hon ligger på min mage och bara andas är obeskrivlig. När hon nosar på mej och ger mej en blöt puss, bara för att visa sin tillgivenhet, det är oslagbart. När vi bara är ute och går och hon nosar runt, och med jämna mellanrum tittar upp på mej, som för att säga; det är bra matte, du är med, jag är här, allt är lugnt. När jag vet att hon är fullkomligt beroende av mej för sin egen överlevnad, hon får mat, vatten, kärlek och motion för att jag finns hos henne- det finns inga ord.
Hon ger mej så vansinnigt mycket, hon får mej att växa och tro på mej själv, hon ger mej en utmaning i att träna och sätta gränser, i att värna om och motionera. Men kanske framförallt, hon ger mej gränslös kärlek. När man tänker på det är det faktiskt ingen match att gå ut i 13 minus.
//Innie
3 kommentarer:
hej innie!
har följt dina inlägg, samt imponerats av dem, hos sofia åkerman. hittade en länk hit idag! jag blir så jätteimponerad av dig! du är lite av en förebild. är också 24, bor i visby, men här är psykvården bra.
STOR kram till dig. /akj
anna.karin.jansson@bredband.net
Anna-Karin: You just made my day!
Mitt leende tycks inte vilja mattas av, jag sitter här med en halvgroggy Celia, som fick sövas istället för lugnas, operera bort tre kolkapslar istället för två, utan att någon vet vad det är för fel och hur det kommer utvecklas- kort sagt; en tuff dag! Och så ligger din kommentar här, och plötsligt sköjls all stress och oro bort- tack!
Och Visby förresten- underbar stad, hela Gotland är som paradiset. Har lite förhoppnigar om att komma dit i sommar igen, det är nåt i atmosfären som gör mej så lugn :)
Var rädd om dej och ha en fin helg!
*kram*
// Innie
(innieflickan@hotmail.com)
Jag har också fått den där känslan ibland. Att jag är glad över att vara vid liv. Glad över att jag har överlevt mig själv och många mörka år. Det kändes fantastiskt första gången det hände mig men nu kommer dem tankarna allt oftare.
Skicka en kommentar