Idag är det tankestormar. Idag är det kaos. Det är klart på väg neråt, men, just nu tror jag att jag har de allra bästa förutsättningarna för att klara av att krasha. Hänger du inte med? Det är lugnt, här kommer en lite förklaring.
Idag var jag uppe på psyk och träffade först min terapeut, sen terapeuten och sjukgymnasten tillsammans, och till sist en stund ensam med sjukgymnasten. Hur som helst, vi pratade mycket fram och tillbaka, men resultatet var ändå så bra det kunde bli. Framför allt deras reaktion. Båda två var helt inställda på att något behöver göras nu. Det går inte att vänta tre månader på att jag ska gå ner ännu mer i vikt och tappa kontrollen över allting fullt ut, istället måste de agera med en gång.
Min terapeut ställde en nyckelfråga som nästan fick mej att trilla ur fåröljen av ren förvåning - hon frågade vad jag ville ha för behandling och om jag kände till något bra behandlingshem! Förstå, hon frågade mej om jag kände till något! Det var inte jag som tvingades böna och be på mina blödande knän för att få minsta lilla hjälp, utan hon identifierade problemet och bedömde mitt behov. Det kanske låter futtigt i andras ögon, men för mej var det stort.
Jag kom bara på Capio och Finjagården, men det är å andra sidan två ställen som jag tror mycket på. Finja har dessutom både ätstörningsvård och DBT, dock är jag inte helt säker på hur stor vana de har vid anorexi, men på hemsidan låter det riktigt bra. Så nu, ärade bloggläsare, är jag i stort behov av er hjälp. Är det någon som vet något om dessa två ställen, positivt eller negativt, allt av intresse! Eller någon som har förslag på andra ställen eller behandlingsformer som kan vara aktuella? Jag är visserligen väldigt tveksam till om jag överhuvudtaget kommer få pengar till någon behandling alls utanför landstinget, men det var ändå hon som tog upp det så något hopp borde finnas, hon är helt klart engagerad och verkar villig att kämpa för sin sak.
Sen bestämdes det också att jag ska börja dricka näringsdrycker igen... Usch och fy, jag har ingen aning om hur detta kommer gå, men jag måste försöka i alla fall. Läkaren ska kontaktas imorgon och skriva recept. Terapeuten och sjukgymnasten ska ringa mej två gånger den här veckan för att kolla läget. Egentligen ville de att jag skulle följa med till akutenheten för en läkarbedömning, men jag ville verkligen inte. Då var terapeuten noga med att påpeka att A: då måste jag ringa akutenheten när det bli outhärdligt hemma (hur?) och B: om jag inte börjar äta illa kvick kommer jag ändå att bli inlagd. Hua! Ett kort matschema gjordes upp och till sist fick jag bollmassage av sjukgymnasten - det sist nämnda är helt underbart!
Så, jag vet egentligen inte riktigt var jag står. Kontentan av samtalen var ju onekligen bästa tänkbara, men samtidigt blev det så uppenbart att jag faktiskt är sjuk igen, och det vill jag inte. Så länge det bara finns i mitt huvud och inte i andras så kan jag ju förneka det, men nu blir det knivigare. Acceptens Innie, acceptens... Men jag har väldigt svårt att acceptera alla destruktiva tankar som kommer som ett expressbrev på posten (eller mail till din inbox) så fort jag slarvar med maten, jag vill inte att det ska vara så, jag vill vara undantaget från regeln, jag vill vara den som klara sej fysiskt och psykiskt utan mat. Men, så är visst inte fallet, så nu gäller det att välja var i kampen jag står, och på vilket sätt striden ska utkämpas.
Jag står fortfarande och väger mellan inläggning eller inte och kommer inte så långt i den frågan. Jag vet att jag egentligen behöver det, och jag vet att det är väldigt mycket bättre att söka hjälp i tid, innan det bli en massa knas, men jag vet också att jag kan bli mer destruktiv av att vara på avdelningen. Än så länge har jag alltså inte hittat någon bra lösning.
Snälla, kan ingen bara säga vad jag ska göra!!
- Innie, nu lägger du in dej!
alt.
- Innie, nu kämpar du på hemma, ingen inläggning i onödan!
Shit!
Nej mina vänner, nu är tiden inne för tandborstning och medicinintag och sen hopp i säng och jaga monster. Jag måste somna fort, innan de går till anfall. Oron är hög, på väg mot ångest och det orkar jag inte med, alltså - bättre fly än illa fäkta!
Frid till er alla!
// Innie
tisdag, november 21, 2006
söndag, november 19, 2006
En Innies bekännelse
Så har jag då äntligen slagit mej ner vid bloggen igen. Det är mycket som händer i mitt liv, mycket som ska ordnas och fixas, samtal som ska ringas, människor jag vill träffa, brev jag vill skriva och ork som ska plockas fram.
Jag har varit lite försiktig med vad jag skrivit här i bloggen, vilket har gjort att jag inte så ofta orkat skapa nya inlägg, men jag får nog våga bli lite mer öppen. Jag har så starkt velat förmedla det goda i mitt liv, men jag känner mej emellanåt ganska falsk när det jag skriver här, och det jag skriver på Lunar ibland inte tycks komma från samma person.
Sanningen är att det går nedåt nu. Jag är på väg in i en ny depression och orken tryter för var dag som går, men det betyder inte att det jag skrivit här inte är sant - verkligen inte! Mitt liv är inte kolsvart, det hoppas jag ingens är, utan det har fortfarande ljusglimtar och det är dem jag försöker fokusera på. Det är mycket det som är syftet med hela min blogg, att förmedla att det går att leva ett okej liv trots spöken, ångest och demoner som rör sej på scenen. Ibland är de bara i periferin, men ibland tar de upp mer och mer av scenutrymmet. Trots allt är det så för alla människor, men kanske lite mer än vanligt för mej.
Svackorna skrämmer mej inte så mycket för hur jag mår just nu, själva depressionen är jag så pass van vid och ångesten blir jag bättre occh bättre på att hantera. Nej, det som skrämmer mej är vetskapen om hur jag tidigare hanterat det, eller kanske snarare hur jag inte klarat av att hantera det. Jag kan nog härda ut med svackor ibland om jag vet att det stannar vid en dal och en mörkare period, men tanken på den psykiatriska slutenvårdsavdelningen, LPT, kirurgakuten, medicinakuten och tung medicinering ger mej kalla kårar. Jag vill så innerligt gärna klara av det här utan inläggning, men hela min historia talar emot mej. Men det var som min älskade vän E sa till mej inatt när vi hade ett långt telefonsamtal; Någongång måste jag bryta mönstret. Någon gång måste jag få fira jul, födelsedag och nyår hemma och inte inlåst. Någon gång, och det snart, måste jag börja klara att rida ut stormen hemma men med mycket stöd, annars är risken alldeles för stor att jag aldrig kommer ur vårdkarusellen. Den insikten är ganska tung, men jag vet att sanningshalten i den är stor. Det går inte att åka ut och in år efter år utan att man till sist fastnar. Många pratar om alkoholberoende, nikotinberoende, inom psykiatrin pratar man om benzberoende, ibland kan man skämtsamt säga att man är beroende av sin älskade eller av ett TVprogram - jag tror jag har blivit avdelningsberoende. Jag har gång på gång blivit fråntagen ansvaret över mitt eget liv vilket till slut gett resultatet att jag faktiskt inte längre tror att jag är kapabel att ta det ansvaret. Under alla år inom tvångsvård där mitt ord inte har vägt speciellt tungt har stora beslut fattats över mitt huvud och jag vet tillsist inte vad som är bäst för mej när det krisar, jag tror mej inte förstå mej själv eller veta hur jag reagerar i olika situationer. Här måste det till en förändring! Jag kan inte gå vidare i mitt liv om jag ständigt är medveten om att ansvaret kan tas ifrån mej. Hur går det den dagen jag kanske får chansen att svara på ett frieri, skaffa barn eller ha ett så ansvarsfullt arbete som sjuksköterska? Det skulle aldrig fungera! Lyckligtvis vet jag att min ansvarsförvirring ofta stannar vid beslut gällande bara mej själv, jag är än så länge fullt kapabel att ta beslut på andra plan och fungera i andra situationer, men jag vill inte riskera någonting. Nej, nu är det dags att gå in i strid mot mej själv och mina spöktankar! Och att intensivt hoppas och kämpa för att jag inte försätter mej i en sitation där läkare känner sej tvingade att åter beröva mej mitt ansvar.
Oj, det blev en lång och djup utläggning, men jag hoppas att den kanske kan ge någon någonting, om inte annat så en djupare inblick i mitt liv och mina tankar. Imorgon är det dags för körövning igen med Agape, och på tisdag ska jag träffa både min terapeut och min underbara sjukgymnast uppe på psyk som hjälper mej med kroppskännedom. Jag ska verkligen försöka prata med terapeuten om mina tankar och mina rädslor. Dessutom hoppas jag att få ett svar på om de lyckats få till nån stödkontakt åt mej som ska hjälpa mej med min ätstörning. På onsdag är det så till sist dags för att träffa reumatologen på vårdcentralen - hoppas hoppas hoppas att han är bra och kan hjälpa mej! Ärade bloggläsare; får jag be om en liten tanke eller en tumme åt mej under de kommande mötena, det vore välbehövt!
Till sist kommer här en stämningsfull bild från Mjölby i fredags, pappas sambo har fyllt år så jag och syster var där och firade lite. Finns det något mysigare än att elda i öppen spis på kvällen i novembermörkret, eller att baka lussekatter med sin älskade syster yster lagom före advent? Jag tror inte det!
Frid och adventslängan
// Innie
P.S. fler bilder från helgen kommer inom kort att finnas i min bilddagbok D.S
Jag har varit lite försiktig med vad jag skrivit här i bloggen, vilket har gjort att jag inte så ofta orkat skapa nya inlägg, men jag får nog våga bli lite mer öppen. Jag har så starkt velat förmedla det goda i mitt liv, men jag känner mej emellanåt ganska falsk när det jag skriver här, och det jag skriver på Lunar ibland inte tycks komma från samma person.
Sanningen är att det går nedåt nu. Jag är på väg in i en ny depression och orken tryter för var dag som går, men det betyder inte att det jag skrivit här inte är sant - verkligen inte! Mitt liv är inte kolsvart, det hoppas jag ingens är, utan det har fortfarande ljusglimtar och det är dem jag försöker fokusera på. Det är mycket det som är syftet med hela min blogg, att förmedla att det går att leva ett okej liv trots spöken, ångest och demoner som rör sej på scenen. Ibland är de bara i periferin, men ibland tar de upp mer och mer av scenutrymmet. Trots allt är det så för alla människor, men kanske lite mer än vanligt för mej.
Svackorna skrämmer mej inte så mycket för hur jag mår just nu, själva depressionen är jag så pass van vid och ångesten blir jag bättre occh bättre på att hantera. Nej, det som skrämmer mej är vetskapen om hur jag tidigare hanterat det, eller kanske snarare hur jag inte klarat av att hantera det. Jag kan nog härda ut med svackor ibland om jag vet att det stannar vid en dal och en mörkare period, men tanken på den psykiatriska slutenvårdsavdelningen, LPT, kirurgakuten, medicinakuten och tung medicinering ger mej kalla kårar. Jag vill så innerligt gärna klara av det här utan inläggning, men hela min historia talar emot mej. Men det var som min älskade vän E sa till mej inatt när vi hade ett långt telefonsamtal; Någongång måste jag bryta mönstret. Någon gång måste jag få fira jul, födelsedag och nyår hemma och inte inlåst. Någon gång, och det snart, måste jag börja klara att rida ut stormen hemma men med mycket stöd, annars är risken alldeles för stor att jag aldrig kommer ur vårdkarusellen. Den insikten är ganska tung, men jag vet att sanningshalten i den är stor. Det går inte att åka ut och in år efter år utan att man till sist fastnar. Många pratar om alkoholberoende, nikotinberoende, inom psykiatrin pratar man om benzberoende, ibland kan man skämtsamt säga att man är beroende av sin älskade eller av ett TVprogram - jag tror jag har blivit avdelningsberoende. Jag har gång på gång blivit fråntagen ansvaret över mitt eget liv vilket till slut gett resultatet att jag faktiskt inte längre tror att jag är kapabel att ta det ansvaret. Under alla år inom tvångsvård där mitt ord inte har vägt speciellt tungt har stora beslut fattats över mitt huvud och jag vet tillsist inte vad som är bäst för mej när det krisar, jag tror mej inte förstå mej själv eller veta hur jag reagerar i olika situationer. Här måste det till en förändring! Jag kan inte gå vidare i mitt liv om jag ständigt är medveten om att ansvaret kan tas ifrån mej. Hur går det den dagen jag kanske får chansen att svara på ett frieri, skaffa barn eller ha ett så ansvarsfullt arbete som sjuksköterska? Det skulle aldrig fungera! Lyckligtvis vet jag att min ansvarsförvirring ofta stannar vid beslut gällande bara mej själv, jag är än så länge fullt kapabel att ta beslut på andra plan och fungera i andra situationer, men jag vill inte riskera någonting. Nej, nu är det dags att gå in i strid mot mej själv och mina spöktankar! Och att intensivt hoppas och kämpa för att jag inte försätter mej i en sitation där läkare känner sej tvingade att åter beröva mej mitt ansvar.
Oj, det blev en lång och djup utläggning, men jag hoppas att den kanske kan ge någon någonting, om inte annat så en djupare inblick i mitt liv och mina tankar. Imorgon är det dags för körövning igen med Agape, och på tisdag ska jag träffa både min terapeut och min underbara sjukgymnast uppe på psyk som hjälper mej med kroppskännedom. Jag ska verkligen försöka prata med terapeuten om mina tankar och mina rädslor. Dessutom hoppas jag att få ett svar på om de lyckats få till nån stödkontakt åt mej som ska hjälpa mej med min ätstörning. På onsdag är det så till sist dags för att träffa reumatologen på vårdcentralen - hoppas hoppas hoppas att han är bra och kan hjälpa mej! Ärade bloggläsare; får jag be om en liten tanke eller en tumme åt mej under de kommande mötena, det vore välbehövt!
Till sist kommer här en stämningsfull bild från Mjölby i fredags, pappas sambo har fyllt år så jag och syster var där och firade lite. Finns det något mysigare än att elda i öppen spis på kvällen i novembermörkret, eller att baka lussekatter med sin älskade syster yster lagom före advent? Jag tror inte det!
Frid och adventslängan
// Innie
P.S. fler bilder från helgen kommer inom kort att finnas i min bilddagbok D.S
tisdag, november 14, 2006
Gospelhelg och vårdens slalombacke!
Ojojoj... Det är mycket som händer nu! Eller, för mej är det mycket som händer, satt i relation till vad jag under flera år har haft att göra. Livet på en avdelning är visserligen på många sätt krävande och avskyvärt, men i grunden är det ingen som kräver något av dej. Så jämfört med det har jag fullt upp nu!
Vad är det jag gör då? Jo, kyrkan tar en del tid. Precis som jag gjort lite smygreklam för här i bloggen, så har jag med kören jag är med i - Agape - haft konsert både fredag och lördag i förra veckan. Bilden här ovan är tagen när jag kom hem efter den sena kvällskonserten i missionskyrkan i fredags.
I lördags var terminens höjdpunkt - Gospel United. Det var ett helt underbart samarbete mellan tre gospelkörer här i Linköping. I tre timmar repade vi tillsammans i tre låtar, en från vardera kör, som vi sedan framförde allihopa på kvällen. Dessutom sjöng vardera kör tre egna låtar, så summa summarum blev det tolv framträdadnden - och hjälp va kul det var! Jag kan meddela att det är en mäktig känsla att sjunga i en sammansatt kör med över 100 sångare! Behöver jag säga att jag ser fram emot nästa års träff?
Söndagen blev en däckardag, det mest ambitiösa jag gjorde var att köra fyra maskiner tvätt (men jag kan erkänna att jag fortfarande inte sorterat in all tvätt än...). Annars gick dagen åt till promenader, bokläsning och slötittande på film - ruskigt välbehövt kort sagt.
Igår, måndag, var en ny halvhektisk dag. Jag har nu dragit en ny lärdom om vården - man borde haft tandproblem istället för värk/psykiska problem! Jag har sagt det förut och jag säger det igen; jag har helt klart valt fel sjukdomar!
Vadan denna kommentar då? Jo, jag har ju i månader bråkat med vårdcentralen här i Ryd, pratade med de mest konstiga och mest otrevliga personerna som finns, fått hjälp av några underbara, fått löften men utan resultat. Igår fick jag nog när jag på nytt insåg att jag fick rulla mej ur sängen och gick i flera timmar innan jag tog mej in i duschen eftersom jag vet att det gör ont att hålla armarna över huvudet och tvätta håret. Jag kände att det inte är okej, det ska inte behöva vara såhär! Jag har tillfogat mej själv så mycket smärta under åren, nu ska jag inte behöva lida i onödan, det finns ju smärtstillande tabletter. Så jag ringde vårdcentralen, bråkade lite, fick prata mde en urgullig syrra som satte upp mej på en jourtid trots att hon inte får, och på eftermiddagen fick jag så träffa en läkare. Eftersom jag är människa så peppar jag mej ändå i tanken med att "hon måste hjälpa mej" och "klart hon förstår, det är inte mänskligt att ha såhär ont!" Men inte då, återigen fick jag sitta där och förnedras och gå därifrån utan smärtstillande. Hon erbjöd sej att skriva ut Panodil Forte... Tack men nej tack sa jag. Jag tänker inte ens försöka återge det sätt hon bemötte mej på, men jag var inte värd vatten i hennes ögon, och min värk gav hon inte mycket för, jag har tydligen "fel sorts smärta". Men, det goda det hela gav var ändå att jag genom ett under fick en tid till en reumatolog, nästa vecka! Kors i taket sa Innie och bestämde sej för att gå hem innan denna galna läkare hann ändra sej - om en vecka kanske det händer nåt?
Att jag så fräckt här ovan önskade mej tandproblem istället berodde helt enkelt på att jag minuterna innan det hemska läkarbesöket fr första gången var på Ryds Folktandvård och träffade en underbar tandläkare och hygienist! De var varma och trevliga och tillmötesgående. De kortade ner besöket lite när de fick höra att jag hade tid på vårdcentralen - "jag vet hur svårt det är att få tid där" var hygienistens kommentar. Undertiden jag gick och betalade skrev tandläkaren ut ett recept på fluorlösning, bara för att spara tid. Ja, det var underbart att känna att det finns bra människor någonstans i vården i alla fall, and they made my day!
Idag var det besök på US hos terapeuten, ett ganska upprivande samtal och jag vet inte riktigt var det kommer att bära, men hon ska ha möte på torsdag så får vi se, det är lite mycket som händer just nu. Imorgon dags för sjukgymnasten på psyk, hon är kalasbra!
Och nu; kvällspromenad med Celia- skrutt
Snart; "House" på fyran såklart - han rockar!
*frid*
// Innie
Dagens lärdom: Det gäller att välja sina vårdkontakter väl för att hitta rätt i sjukvårdens vansinniga slalombacke!
torsdag, november 09, 2006
Många givande möten
Så, nu lyckas jag blogga innan tolv - mitt på dagen! Bra jobbat Innie!
Igår var en bra dag med många givande möten. Först en sväng på stan med min käre far, jag fick faktiskt köpt ett par helt okej vinterskor som jag trivs med. Sen satt vi och fikade en lång stund på Cioccolata, ett mysigt ställe vid Stora torget inne i stan. Det är skönt när man börjar bli stor och får en annan relation till sina föräldrar. Samma människa som man för tio år sen, eller kanske bara fem år sen, jämt bråkade med och grälade med i sann tonårsanda, kan jag nu sitta och prata viktiga saker med - det känns bra! Att dessutom få en magkänsla av att vara förstådd och att förstå är ovärderligt - tack pappa!
På kvällen var det dags för mässa i Mikaleskyrkan, lika skönt som vanligt, med efterföljande fika och lite planering inför våren. Fredrik var där och höjde min Taizélängtan rejält, han hade varit där under novemberlovet och det lät som det varit en bra resa. Nej nej, jag är inte avundsjuk, varför skulle jag vara det?
Som avrundning på kvällen ramlade jag in till A-K & D för lite mer te och lite kortspel - och det var inte vilket spel som helst, ett väldigt gräsligt spel med hög moral... hehe... På nattrundan med Celia sprang jag i ösregnet på Joosha och fick lite kramar, alltid trevligt. Sen dunkade jag i säng efter en bra dag.
Idag var ju tanken öppet hus på Valla folkhögskola, men efter att ha läst programmet ska jag nog skippa det. Jag skickar in min ansökan och åker dit och pratar med SYOn själv istället. Men jag ska ändå hälsa på min fina Lina och kanske hinna säga hej till Älvan också.
Sen var ju planen att gå på samtalsgruppen i kyrkan ikväll, med idag är det årsdag av Kristallnatten med regelrätt demonstration inne i stan. Trots allt kommer samtalsgruppen tillbaka om två veckor, men demonstrationen är bara ikväll och det känns viktigt för mej att vara med. Upp till kamp systrar och bröder!
Imorgon är det så dags för konsert med Agape i Missionskyrkan och på lördag Gospel United på Frälsningsarmén, det ska bli väldigt roligt!
Nu ska jag fylla i ansökan till Valla. Må gott!
// Innie
Igår var en bra dag med många givande möten. Först en sväng på stan med min käre far, jag fick faktiskt köpt ett par helt okej vinterskor som jag trivs med. Sen satt vi och fikade en lång stund på Cioccolata, ett mysigt ställe vid Stora torget inne i stan. Det är skönt när man börjar bli stor och får en annan relation till sina föräldrar. Samma människa som man för tio år sen, eller kanske bara fem år sen, jämt bråkade med och grälade med i sann tonårsanda, kan jag nu sitta och prata viktiga saker med - det känns bra! Att dessutom få en magkänsla av att vara förstådd och att förstå är ovärderligt - tack pappa!
På kvällen var det dags för mässa i Mikaleskyrkan, lika skönt som vanligt, med efterföljande fika och lite planering inför våren. Fredrik var där och höjde min Taizélängtan rejält, han hade varit där under novemberlovet och det lät som det varit en bra resa. Nej nej, jag är inte avundsjuk, varför skulle jag vara det?
Som avrundning på kvällen ramlade jag in till A-K & D för lite mer te och lite kortspel - och det var inte vilket spel som helst, ett väldigt gräsligt spel med hög moral... hehe... På nattrundan med Celia sprang jag i ösregnet på Joosha och fick lite kramar, alltid trevligt. Sen dunkade jag i säng efter en bra dag.
Idag var ju tanken öppet hus på Valla folkhögskola, men efter att ha läst programmet ska jag nog skippa det. Jag skickar in min ansökan och åker dit och pratar med SYOn själv istället. Men jag ska ändå hälsa på min fina Lina och kanske hinna säga hej till Älvan också.
Sen var ju planen att gå på samtalsgruppen i kyrkan ikväll, med idag är det årsdag av Kristallnatten med regelrätt demonstration inne i stan. Trots allt kommer samtalsgruppen tillbaka om två veckor, men demonstrationen är bara ikväll och det känns viktigt för mej att vara med. Upp till kamp systrar och bröder!
Imorgon är det så dags för konsert med Agape i Missionskyrkan och på lördag Gospel United på Frälsningsarmén, det ska bli väldigt roligt!
Nu ska jag fylla i ansökan till Valla. Må gott!
// Innie
tisdag, november 07, 2006
Fullt ös medvetslös!
Jag är ledsen att jag försummar mina bloggläsare, det är inte alls min mening! Men när lugnet har sänkt sej hemma hos mej och tankarna har ordnat till sej är klockan alltid, precis som nu, närmare midnatt och jag vill helst av allt bara däcka i sängen.
Men inatt ska gör jag ett litet gästspel och hoppar in med senaste nytt:
Bowling i fredagskväll med Älvan, Änglasyster, Syster Yster och så jag förstås! Nån variant av discobowling med mycket mysko musikblandning och massa folk, Syster Yster hämtades av privattaxibolaget Saab-Pappa-Nilsson och for hem till Mjölby igen, och vi tre resterande vandrade upp mot 55:an och tog lite gott att dricka och en liten stund eftersnack. Vi drog hemåt tidigt, men hela kvällen blev klart lyckad!
Lördagen och söndagen blev mina dagar. Inget större att rapportera, det mest civiliserade jag tog mej ut till var Hemköp... Men på söndagskvällen kom Linus, hans vän Joosha (ursäkta krattig stavning?!) samt Anna-Karin och David, och vi mumsade A-K's hembakade underbara bröd och tittade på "Donnie Darko" - underbar film!
Måndag, igår, totalkaotisk dag! Först till terapeuten och göra livslinje och bestämma att vi fortsätter vår kontakt! Sen in vägg i vägg till min gamla läkare och avsluta den kontakten. Han var lika bra som vanligt och vi pratade länge, långt över en timme. Han sa en hel del bra saker, men framförallt ska han hjälpa mej med mitt ivaliditetsintyg, det var skönt. På kvällen var det genrep med Agape inför helgens två konserter. Det var några intensiva kvällstimmar utan fikapaus, men jag tror att resultatet kommer bli gott.
Idag har jag andats den luft jag inte hann med igår och gjort en räd mot biblioteket i stan och här i Ryd, samt tagit en promenad med en gammal vän från Ryhovstiden i Jönköping, det är så mysigt att träffa henne, trots att vi såklart ses alldeles för sällan.
Resten av veckan är lika hysterisk som den senaste tiden, kyrka imorgon, öppet hus på Valla på torsag samt sjukhusbesök. Fredag konsert i Missionskyrkan, lördag "Gospel United" hela dan med avslutande konsert!
Får man totaldäcka på söndag månne?
// Innie
Men inatt ska gör jag ett litet gästspel och hoppar in med senaste nytt:
Bowling i fredagskväll med Älvan, Änglasyster, Syster Yster och så jag förstås! Nån variant av discobowling med mycket mysko musikblandning och massa folk, Syster Yster hämtades av privattaxibolaget Saab-Pappa-Nilsson och for hem till Mjölby igen, och vi tre resterande vandrade upp mot 55:an och tog lite gott att dricka och en liten stund eftersnack. Vi drog hemåt tidigt, men hela kvällen blev klart lyckad!
Lördagen och söndagen blev mina dagar. Inget större att rapportera, det mest civiliserade jag tog mej ut till var Hemköp... Men på söndagskvällen kom Linus, hans vän Joosha (ursäkta krattig stavning?!) samt Anna-Karin och David, och vi mumsade A-K's hembakade underbara bröd och tittade på "Donnie Darko" - underbar film!
Måndag, igår, totalkaotisk dag! Först till terapeuten och göra livslinje och bestämma att vi fortsätter vår kontakt! Sen in vägg i vägg till min gamla läkare och avsluta den kontakten. Han var lika bra som vanligt och vi pratade länge, långt över en timme. Han sa en hel del bra saker, men framförallt ska han hjälpa mej med mitt ivaliditetsintyg, det var skönt. På kvällen var det genrep med Agape inför helgens två konserter. Det var några intensiva kvällstimmar utan fikapaus, men jag tror att resultatet kommer bli gott.
Idag har jag andats den luft jag inte hann med igår och gjort en räd mot biblioteket i stan och här i Ryd, samt tagit en promenad med en gammal vän från Ryhovstiden i Jönköping, det är så mysigt att träffa henne, trots att vi såklart ses alldeles för sällan.
Resten av veckan är lika hysterisk som den senaste tiden, kyrka imorgon, öppet hus på Valla på torsag samt sjukhusbesök. Fredag konsert i Missionskyrkan, lördag "Gospel United" hela dan med avslutande konsert!
Får man totaldäcka på söndag månne?
// Innie
lördag, november 04, 2006
Livets sårbarhet
Allting är föränderligt. Glöm aldrig det mina vänner. Ingenting består, livet är en första klassens livesändning med okänd regissör, och ingen tycks egentligen veta vad som väntar bakom nästa hörn. Trots att allt tycks lugnt och stabilt så krävs det ytterst lite för att sätta skeppet i gungning och driva ut på öppet hav. Livet och allt på dess innehållsdeklaration är så skört.
Jag lär mej hela tiden nya saker, det är ju en del av livet. Vissa saker glömmer man direkt, som hur många vattendrag det finns i Jönköpings kommun, det är inte kunskap jag använder och behöver. Annat fastnar relativt fort, som att lära sej att tacka för saker, eller kanske att cykla. Sen har vi de här sakerna som man får träna på hela livet, eller det man lär in, använder flitigt och sen rinner det ut i sanden. En sådan sak är för mej att inte ta saker för givet.
I perioder när jag levt ganska trygg så suddas medvetenheten och den direkta tacksamheten ut, för att jag till exempel hade mat på bordet, en mysig klass att tillhöra eller en älskad sambo. Men plötsligt flyttade jag hemifrån, och maten kostade förskräckligt mycket mer pengar än jag räknat med, klassen lämnade jag när jag blev sjukskriven och min älskade gick bort. Och då stod jag där. Vettskrämd, förskräckt och liten. Hallå! Vem drog bort mattan under mina fötter?! Och jag faller handlöst i den bottenlösa brunnen.
Efter varje sådant fall blir jag så smärtsamt påmind om det föränderliga i livet, hur skört det är och att aldrig ta saker för givet. Jag lever i den här medvetenheten i veckor eller ibland månader, men så kommer man till nästa brytpunkt, där saker och ting stillar sej och man slår sej till ro, och vips! Så glömmer man genast hur sårad man blivit och historien upprepar sej, gång på gång.
Och så självfallet även denna gång. Jag var så trygg i en relation, jag tog min vän mer och mer för given. I mina böner fanns tacksamheten självklart kvar, men i vardagslivet försvann den och hon bara fanns där. Lika självklart som att mamma och pappa alltid kommer finnas (hmm) så fanns hon där.
Visst har jag med tiden kännt att vi inte har samma relation nu som när vi en gång lärde känna varandra, och mycket bygger nog på att vi inte längre behöver varandra som vi gjorde då, men ändå smärtar insikten om att vår relation bara går på rutin och inte på behov.
Självklart ska en sån vänrelation inte hållas kvar i samma form, det är inte bra för någon berörd, men det kan vara skönt att få runda av den. Att helt naturligt få dra ner på kontakten, träffas nång gång då och då och fika, festa eller gå på bio. Men nu blev det inte så. Min vän, som länge varit mina närmaste, valde att lämna mej med buller och bång igår. Hon stormade in i mitt liv, och lämnade det på samma dramatiska vis. Det tråkiga är att hon sprang på onödiga grunder, vi hade kunnat laga det om vi bara kunnat prata, men hon ville inte, och då spelar det ingen roll hur mycket jag än försöker.
Och kvar står jag nu, återigen uppsliten med rötterna, chockad och förvånad över att det kunde gå så. Igen! Var det så här det var att inte vara uppmärksam? Är det här resultatet av att ta saker för givet? Hade jag kunnat rädda vår relation om jag vårdat den bättre?
Svaret på den sista frågan är med största sannolikhet 'nej'. It takes two to tango, och jag har inte ensam ansvar för en tvårelation. Det är aldrig ens fel att två träter - ja, klyshorna duggar tätt, men de kan ändå trösta en smula. Jag vet att jag inte gjort fel, inte mer än vad som är mänskligt och som skulle kunna lagas. Nu är det jag som ska vandra vidare längs min gropiga livsväg. Med ögonen vidöppna, med käpp att stötta mej mot och känselspröten på högsta känselförmåga - må det dröja länge tills jag faller i nästa brunn!
*frid*
// Innie - tankestormar...
Jag lär mej hela tiden nya saker, det är ju en del av livet. Vissa saker glömmer man direkt, som hur många vattendrag det finns i Jönköpings kommun, det är inte kunskap jag använder och behöver. Annat fastnar relativt fort, som att lära sej att tacka för saker, eller kanske att cykla. Sen har vi de här sakerna som man får träna på hela livet, eller det man lär in, använder flitigt och sen rinner det ut i sanden. En sådan sak är för mej att inte ta saker för givet.
I perioder när jag levt ganska trygg så suddas medvetenheten och den direkta tacksamheten ut, för att jag till exempel hade mat på bordet, en mysig klass att tillhöra eller en älskad sambo. Men plötsligt flyttade jag hemifrån, och maten kostade förskräckligt mycket mer pengar än jag räknat med, klassen lämnade jag när jag blev sjukskriven och min älskade gick bort. Och då stod jag där. Vettskrämd, förskräckt och liten. Hallå! Vem drog bort mattan under mina fötter?! Och jag faller handlöst i den bottenlösa brunnen.
Efter varje sådant fall blir jag så smärtsamt påmind om det föränderliga i livet, hur skört det är och att aldrig ta saker för givet. Jag lever i den här medvetenheten i veckor eller ibland månader, men så kommer man till nästa brytpunkt, där saker och ting stillar sej och man slår sej till ro, och vips! Så glömmer man genast hur sårad man blivit och historien upprepar sej, gång på gång.
Och så självfallet även denna gång. Jag var så trygg i en relation, jag tog min vän mer och mer för given. I mina böner fanns tacksamheten självklart kvar, men i vardagslivet försvann den och hon bara fanns där. Lika självklart som att mamma och pappa alltid kommer finnas (hmm) så fanns hon där.
Visst har jag med tiden kännt att vi inte har samma relation nu som när vi en gång lärde känna varandra, och mycket bygger nog på att vi inte längre behöver varandra som vi gjorde då, men ändå smärtar insikten om att vår relation bara går på rutin och inte på behov.
Självklart ska en sån vänrelation inte hållas kvar i samma form, det är inte bra för någon berörd, men det kan vara skönt att få runda av den. Att helt naturligt få dra ner på kontakten, träffas nång gång då och då och fika, festa eller gå på bio. Men nu blev det inte så. Min vän, som länge varit mina närmaste, valde att lämna mej med buller och bång igår. Hon stormade in i mitt liv, och lämnade det på samma dramatiska vis. Det tråkiga är att hon sprang på onödiga grunder, vi hade kunnat laga det om vi bara kunnat prata, men hon ville inte, och då spelar det ingen roll hur mycket jag än försöker.
Och kvar står jag nu, återigen uppsliten med rötterna, chockad och förvånad över att det kunde gå så. Igen! Var det så här det var att inte vara uppmärksam? Är det här resultatet av att ta saker för givet? Hade jag kunnat rädda vår relation om jag vårdat den bättre?
Svaret på den sista frågan är med största sannolikhet 'nej'. It takes two to tango, och jag har inte ensam ansvar för en tvårelation. Det är aldrig ens fel att två träter - ja, klyshorna duggar tätt, men de kan ändå trösta en smula. Jag vet att jag inte gjort fel, inte mer än vad som är mänskligt och som skulle kunna lagas. Nu är det jag som ska vandra vidare längs min gropiga livsväg. Med ögonen vidöppna, med käpp att stötta mej mot och känselspröten på högsta känselförmåga - må det dröja länge tills jag faller i nästa brunn!
*frid*
// Innie - tankestormar...
onsdag, november 01, 2006
Till Calle
Som ett tåg utan räls
Som ett hjärta utan klaffar
Som en blomma utan bi
Som en sommar utan sol
Som en bil utan motor
Som en kropp utan blod
Som ett träd utan löv
Som en vinter utan snö
Så tomt är mitt liv-
utan dej
Som tåget med sin räls
Som hjärtat med sina klaffar
Som blomman med sitt bi
Som sommaren med sin sol
Som bilen med sin motor
Som kroppen med sitt blod
Som träden med sina löv
Som vintern med sin snö
Så vackert var mitt liv-
med dej
Som ett hjärta utan klaffar
Som en blomma utan bi
Som en sommar utan sol
Som en bil utan motor
Som en kropp utan blod
Som ett träd utan löv
Som en vinter utan snö
Så tomt är mitt liv-
utan dej
Som tåget med sin räls
Som hjärtat med sina klaffar
Som blomman med sitt bi
Som sommaren med sin sol
Som bilen med sin motor
Som kroppen med sitt blod
Som träden med sina löv
Som vintern med sin snö
Så vackert var mitt liv-
med dej
Jag älskar dej alltid
Du bor i mitt hjärta
// Din Innie
~~~~~~~~~~~~~
Sex månader utan Calle. Ett halvår av tomhet, sorg och saknad. Fortfarande förstår jag inte - varför? Han hade ett hjärta där alla fick plats, ett leende som alltid spreds runt honom, glittrande ögon som såg mer än det som krävs och ett öppet sinne för olikheter, möjligheter och insikt.
Nu finns han inte hos oss. Världen förlorade en stark person, jag förlorade min Calle, min kärlek. Vila i frid älskling, vi ses på andra sidan.
// Innie
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)