Kallet

Ett kall så starkt och övertygande,
under så många år nedtryckt, undanskuffat, förträngt

Tonåringens hopp och önskan,
maldes ner av trångsynta, stelbenta vänner

Men sakta återskapas de pulveriserade drömmarna,
tar försiktigt form igen och bygger sej starka

Jag hör en röst som ropar högre och högre,
en känsla som växer sej starkare och starkare

Var gång jag går in i det rummet, i det huset,
hör jag rösten och känslan slår rot

Det är här jag ska vara
det är här jag ska verka
det är här jag ska leva

Hos Honom
Med Honom
För Honom

Alltid

Innie 060928

Mmm... Nu lägger jag mitt liv i Guds händer. På riktigt. För alltid. Det är med Honom jag vill gå. Det är i kyrkan jag vill verka, det är så jag vill leva. Det är i kyrkan jag mår bra, när jag får leva nära Gud, i min tro, med människor. Varför då inte göra det?

Jag hör fortfarande rösterna i mitt huvud, motargumenten jag fick av mina pingstvänner på gymnasiet;

-"Men Thérèse, om du kan tänka dej att bli någonting annat än präst, så ska du inte bli präst."

De menade väl att mitt kall då inte var tillräckligt starkt, att jag inte skulle kunna tjäna Gud fullt ut. Jag är fullt övertygad om att deras vilja var god, men det gjorde så ont. Allt mitt hopp föll. Inte ens när en då nära vän, vars far var en stark kvinnoprästmotståndare sa till mej att;

-"Thérèse, blir du präst så lovar jag att komma på din prästvigning"

inte ens då kunde jag bli lugn, de hade redan raderat mitt hopp. Men sakta, sakta har det vuxit sej starkare igen. Rösten som kallar ropar högre och högre, hjärtat bankar och vill, känslan gror och stärker mej. Det senaste dygnets alla samtal har fått mej tillbaka på banan, jag tänker i alla fall försöka! Det kan inte hända nåt annat än att jag antingen blir nekad av stiftet (hemska tanke!) eller att jag under vägen inser att det inte är det jag vill göra. So what?

So God, here I come!!

"Gud, i dina händer vilar jag i tro

vilar i din värme och din ro.

Varje brustet hjärta, varje skadad själ

famnar du i nåd och gör den hel

Nära vill jag leva, nära dig, min Gud,

i din kärlek kan min kärlek gro"

Sv. Psalm 769

Kaskinen/Harling

Simojoki

Trädgårdspyssel och lägenhetssanering

Ja, idag har varit en minst sagt aktiv dag! Jag ägnade ett par timmar i eftermiddags åt min fina trädgård - den må vara liten men ack vad jobb med ändå kräver! Jag tror jag drar tillbaka min önskan om eget torp ett par år till... eller i alla fall tills jag hittat en sambo att sköta den tillsammans med.
Dagen började med att bära 50 plus 50 liter jord genom hela lägenheten, helt okej workout pass! Sen stod grävning på schemat, gammal lerig jord skulle bort och ny skulle till. På bilden ser ni mina fina Anemoner som jag platerade. Snödroppslökar stoppade jag också ner i jorden, medans Scillan fick vänta, jag orkade inte gräva mer! (Dessutom vet jag i ärlighetens namn inte riktigt var jag ska få plats med dem)
Hela tiden sprang Celia som ett skottspole ut och in ur lägenheten, "hurra matte, härligt, härligt!"

Framåt sen eftermiddag blev det dags att gå inomhus och utföra nödvändig sanering av boendet invändigt. Med andra ord: sortera ren tvätt, stuva om i garderober, plocka undan allmänt skräp, sortera och bära ut sopor, dammsuga hela lägenheten och avslutningsvis moppa hela rasket. Men nu är det rent!! Och det håller i tre dagar, sen börjar jag reta mej på sandkorn, grässtrån och dammtussar, men det är väl sånt man får stå ut med som hundägare.

Ja, kort sagt så har jag varit otroligt duktig idag igen! Det börjar arta sej helt enkelt, det kanske finns hopp för mej också :) Mina vänner kan tycka att jag har en lätt neurotisk inställning till städning, och min defenition till vad som är rent eller inte är kanske lite snedvriden, men jag trivs bäst när det är städat enligt mina normer. Anna - Karin hotade ett tag med att jag inte skulle få komma hem till henne om jag inte drog ner lite på mina olater, men hos andra får det gärna ligga drösavis av hundhår eller skräp, det bekommer mej inte! Men hos mej ska det vara rent...

Ja, det blev visst inget vettigt bloggande idag, men håll till godo, this is my life! Jag säger som min älskade syster skulle sagt; städning and trädgårdsarbete is the shit!

*frid*
// Innie (men värk både lite här och där)

Idag är Innie bra!

Jag har varit duktig idag, riktigt duktig! Det må låta futtigt i andras öron, men för mej är jag bra! Jag hade lektion idag, samhäll A. En kurs jag allra helst skulle slippa och som orsakat mycket tandagnisslan när jag insåg att jag var tvungen att läsa upp den. Men det verkar som att mitt motstånd har vänt. Jag har inte varit i klassen på minst en månad, det är så kallat öppet komvux så man går när man behöver, men idag fick jag ett ryck och åkte in - duktig Innie! Trots att jag inte hade läst kapitlet sen förra terminen, inte hade tittat igenom uppgifterna hon skulle gå igenon, kort sagt trots att jag inte alls var förberedd så åkte jag in. Och det gick jättebra! Jag var ändå den enda som öppnade munnen under hela lektionen, den enda som ställde frågor och engagerade mej. Och det var till på köpet intressent - ekonomisk politik var intressent! Det finns hopp även för mej :) Eller som Änglan och jag kom fram till, jag kanske hade ett enormt behov av kunskap och var vansinnigt understimulerad, nåt fel måste det ju vara ;)

Dessutom tog jag inte bussen som jag annars gör varje gång, utan jag plockade fram min cykel! Jag skämtar inte, men jag har bott i Ryd i sammanlagt dryga två år, och hade fram tills ikväll inte cyklat in till stan en enda gång... Argumenten har varit många, allt från det riktigt dåliga "jag hittar inte" (vem gör det första gången?) till det fullkomligt riktiga "jag får för ont" (vilket jag verkligen fick, men nu har jag gjort det)
Summa summarum - jag är stolt! Jag vågade cykla, trots att jag inte hittar, trots att jag aldrig kört den vägen förut och trots att jag vet att min kropp egentligen inte klarar av det. Men min slutsats blev också att om jag bara fixar en ny (dvs en gammal kärringcykel) så kommer det funka alldeles utmärkt, det är ju bara en dryg halvmil att trampa enkel riktning.

Åhh, jag blir så glad! Jag klarade skolan, oförberedd vilket är min mardröm, och jag klarade att cykla, utan karta och kompass och kom fram alldeles i tid. Idag är Innie bra!

*frid*
// Innie

Krossa rasismen nu!

"- Vad ska vi göra?
- Krossa rasismen!
- När?
- NU!
- När?
- NU!
- När, när, när???
- NU, Nu, NU!!!"

"Inga fascister på våra gator!

Inga rasister på våra gator!

Inga nazister på våra gator!"

Demonstration mot nazismen.

Jag vet inte hur mycket det skrivits i de rikstäckande medierna, men Linköping har fått mer och mer problem med främlingsfientlighet. Inför valet har NSF (nationalsocialistisk front) haft torgmöten sex eller sju lördagar i rad i centrala Linköping. Utan polistillstång självfallet. Det har varit oroligt att vara inne i stan, de har propagerat sin ståndpunkt, sin avsky för islam, homosexualitet, invandring och allt annat som inte faller dem i smaken.

Men igår fick alltså staden nog, och det anordnades en demonstration "mot rasism och extrem högerpolitik" Den något ospecifika organisationen Linköping mot rasism låg bakom, och vi var över 200 personer i diverse åldrar som visade vår ståndpunkt. Det kändes riktigt bra!

Självklart fanns den sjuka Innie där i bakgrunden och tyckte det hela var ofantligt läskigt. Jag åkte buss in till stan, och insåg då att, hej, jag åker ensam till en demonstration nu, det har jag aldrig gjort förut. Tänk om jag inte alls passar in! Tänk om jag ställer mej hos nazisterna istället? (Det var troligt att det skulle finnas motdemonstranter) Tänk om jag ser helt bortkommen ut! Skriker fel slagord! Hjälp!!!

Helst av allt ville jag hoppa av bussen, men jag bestämde mej för att vinna över mej själv, och lyckades alldeles utmärkt att passa in. Jag tackade gud flera gånger att jag varken har eller har haft nån värre släng av social fobi... Det var rätt mycket folk.

Samtidigt fick jag lite ofrivilligt träna min polisskräck. När jag kom till samlingen räknade jag lite snabbt ihop till dryga 20 poliser, och fler fanns det lite varstans. Jag intalade mej själv att de faktiskt var där för att hjälpa oss, för att skydda vår demonstration, men jag måste erkänna att det ändå vände sej i magen när de gick förbi mej. Skulle de greppa tag i mej, brotta ner mej, köra upp mej till psyk!? Usch!

Men självfallet lät de mej vara och jag kunde i frid traska genom stan. Det var nästa så att jag kände mej lite tryggare när demonstrationen var upplöst och jag ensam vandrade runt på stan i pallesjal, då var det bra att det fanns poliser överallt.

Ja, det är underligt vad hjärnspöken kan göra.

Oavsett så har jag haft en jättefin helg. Lördagskvällen gick åt till att mysfika med Lina, Cecilia och Änglan. Det blev verkligen så lyckat, vi drack te, busade med hundarna och snackade skit i fyra timmar. Det börjar verkligen kännas som att jag har ett vanligt liv nu. Underbart!

Och slutligen har jag fixat mej en bilddagbok. Har länge velat ha en, men min kamera har bråkat så och jag har inte kunnat fota ordentligt, men nu verkar allt funka. Kika in och titta på mej och mina vänner!

Nu ska jag bege mej till vardagsrummet och bygga Billy bokhylla!

*frid*

// innie

Vad mer begära?

En lång dag.
Mycket praktiskt avklarat, och mycket stimulans tillförd.
En trimmad hund ger en glad matte.
En långsväng på IKEA samt Coop Fourm med pappa som chaufför och därmed hemleverans ger en tacksam dotter.
En långpromenad med Anna-Karin med mycket skratt och vettiga tankar ger en tillfreds kompis.
En otroligt fin gudstjänst i Mikaleskyrkan ger en avslappnad troende.
En fin träff med studentgruppen ger en studie- och socialttörstande ro.
En testund med fina Hampe ger en skön avrundning på kvällen.

Varför sätta målen högre än så? Varför kräva mer av livet? Jag börjar helt klart nå upp till en nivå som jag trivs med. Jag har människor som jag älskar runt omkring mej, jag kan dag för dag lämna det sjukaste bakom mej, få distans till allt negativt och istället göra det till något positivt. Jag får mer kraft, mer ork och mer lust. Varför då begära mer?
Visst vill jag börja plugga ordentligt, eller kanske snarare orka plugga ordentligt, visst vill jag ha ett bredare nätverk och någon att dela livet med, men det kommer! Orken till plugget växer fram, nätverket breddas samtidigt som det som redan finns fördjupas och blir viktigare, och en livspartner - tja, han dyker väl upp vid min grind en vacker dag. Tills dess tänker jag njuta fullt och fast av det jag har!

Natti natti
// innie

Ny dag - ny blogg - nytt liv

Jag har funderat mycket på det här med bloggande. Jag för dagbok som är på tok för privat för att publicera som blogg på Lunarstorm, jag har min hemsida som jag trivs med men där bloggen är så slö att jag aldrig orkar uppdatera den, men kanske skulle jag klara en 'vanlig' blogg. Knappa in dagens funderingar mer är bara dagens händelser. Självklart är ofta funderingarna förknippade med händelserna, men viss skillnad tror jag ändå man kan märka. Men, det är väl sånt man upptäcker framöver.

Anledningarna till att jag startar bloggen just nu är många, men det starkaste själet är nog att jag vill hitta min nya identitet, eller kanske snarare befästa den. Min lunardagbok har under åren varit så svart och så kantad av misär att jag många gånger bara vill radera den, men jag har sansat mej och insett att det faktiskt är en del av mitt liv. Jag vill inte radera mina gångna år, och därmed kommer dagboken att få vara kvar. Men, kvar står det faktum att jag är på väg mot livet nu. Jag vill ha en kanal utåt som inte är lika nedsolkad, där jag inte redan från början är dömd av vad jag skrivit för ett eller två år sedan. Jag vill kunna berätta om mitt liv och mina upplevelser oberoende av mina gamla texter, vill få de positiva infallsvinklarna av sjukdomstiden, vad det har gett mej och vad jag kan göra med det idag. Därför finns jag här idag, imorgon, och förhoppningsvis ett bra tag framöver också - för att dela med mej och för att ventliera.

Redan idag har jag saker att berätta, saker som rör dåtid, nutid och framtid. I morse var jag uppe på psyk på US här i Linköping och träffade en läkare och en psykolog ur DBT-teamet. Jag träffade dem första gången förra veckan, läkaren kändes mest som en krambjörn och psykologen mycket korrekt. Idag fick jag ett mer kompatibelt intryck av de två tillsammans, och psykologen hade mjuknat avsevärt. Det var meningen att jag skulle bestämma mej huruvida jag vill delta i deras behandlingsprogram det kommande året, och jag har nog velat mycket fram och tillbaka. Förra veckan diskuterade jag saken med min PAL och bestämde mej för att tacka nej, vilket jag också gjorde idag. Det var så skönt! Den pressen jag känt inför detta val har varit gräslig, oron för att inte få någon annan terapeut, rädslan för att bli nekad vård när jag tackat nej till den mest kvalificerade terapin och så vidare. Men det blev ingenting alls av mina rädslor. De tyckte helt enkelt att jag hade funderat igenom allt mycket väl, och önskade mej lycka till framöver. De sa att jag självklart var välkommen om de startar ytterligare en grupp framöver, samtidigt som de sa att jag troligtvis skulle vara för frisk då.

Det är en underbar känsla att kunna diskutera fram lösningar på problem. Att inte behöva gråta och skaka, skrika och hota med anmälningar. Att bara kunna sitta och prata och vrida och vända på saken. Att bli respekterad för min egen åsikt, och få höra att det låter bra. Det är inte lätt att gå från att vara inneliggande på en sluten psykavdelning och vårdas på tvång, fråntagen allt egenbestämmande, till att skrivas ut, flytta hem och helt plötsligt återta kontrollen fullt över sitt liv. Men det är en oerhört befriande känsla, och jag tror att det kommer gå riktigt, rikgtigt bra den här gången. Jag ska lägga ner hela min själ i det, för jag vet vad jag vill - med sikte mot livet!

Nu - ska jag väcka min trött hund, det är dags för en promenad i den gråmulna hösten, en årstid som jag verkligen älskar!
Sen - in till stan och fika med vackra Lina!

*frid och kärlek*
// Innie